När ojämlikheten växer i samhället kan vi inte längre avfärda jämlikhetsdata. Men att arbeta med den kräver förtroende, kunskap och dialog. Tre skäl till att biblioteken kanske ska gå före, skriver Huddinges konst- och bibliotekschef Nick Johnson-Jones.

År 2015 gjorde SVT en liten och väldigt enkel granskning av hur det stod till med mångfalden i de tio största svenska börsbolagen. För att undersöka personernas bakgrund hade SVT bland annat läst cv:n, tittat på foton och i osäkra fall kontrollerat med personerna själva.

Även om det var en bra insats så genomfördes den med låg grad av systematik och utvecklad metodik. Det var ett stickprov utan plan för uppföljning över tid. Få förvånas säkert av att de fann mestadels män i bolagsstyrelserna och att endast elva av de nittio individerna hade utomeuropeisk bakgrund – nio från USA och två från Australien.

Jag blev inte heller förvånad över den kritik som granskningen fick utstå. I kortform menade kritiken att SVT med sin granskning upprättat ett sorts rasregister, att de spelat rasister i händerna, att de uppvisat en rasistisk människosyn genom att de reducerat individer till sin bakgrund och/eller grupptillhörighet och att de varit naiva och enkelspårigt anammat ett ideologiskt perspektiv då de i stället borde ha varit värdeneutrala. Det var den vanliga kritiken som framförs då normen räknas och åskådliggörs.

Men hur skulle det då kunna se ut om Sverige började följa upp och mäta jämlikhet och de fem diskrimineringsgrunder som vi i dag lämnar därhän? Om det kunde ske med systematik och enligt en metodik vi enats om? Det är en fråga som är avgörande för ett samhälle där ojämlikheten ökar och som får ytterligare aktualitet i och med de nya reglerna för aktiva åtgärder i diskrimineringslagen. Nu omfattas samtliga diskrimineringsgrunder av kraven på aktiva åtgärder. Aktiva åtgärder som ska vara förebyggande och främjande i arbetet för att inom en verksamhet motverka diskriminering och verka för lika rättigheter och möjligheter.

”Jämlikhetsdata” är ett ord som ofta triggar starka reaktioner, och det tycks bidra till att många oriktigheter sprids. Jag tycker ändå vi bör lära oss mer om jämlikhetsdata och se om det kan bli vår metod för ändamålet: att mäta, undersöka och följa upp jämlikhet och diskriminering.

Metoden innebär att man på ett etiskt, rättssäkert och vetenskapligt sätt tar fram kunskap som kan utgöra underlag för en medveten och aktiv jämlikhets- och antidiskrimineringspolitik, oavsett vilken minoritetsgrupp eller diskrimineringsgrund som berörs. Den inbegriper regelbundna kartläggningar och uppföljningar över tid.

Jämlikhetsdata används i dag, i någon form, i merparten av jordens länder och förordas av samtliga aktörer inom FN-, EU- och Europarådet-strukturerna. Det finns handböcker och ett fyrtiotal års erfarenhet av att använda jämlikhetsdata. Etikargumenten för att använda metoden är många och bygger till skillnad från SVT:s granskning på öppenhet, dialog, frivillighet, anonymitet, uppföljning över tid, systematik och framförallt själv-identifikation. Bra, tycker jag! Vi fortsätter använda folkbokföringsregister och individregister – man ska använda all befintlig data för ändamålet – men vi kompletterar med dialogorienterad datainsamling, som ger oss kunskap som vi i dag saknar.

Jag har haft möjlighet att studera användningen av jämlikhetsdatametoden i flera länder. Ibland används de regelbundna nationella folkräkningarna där samtliga invånare i ett visst land, i en viss stad eller i ett visst område tillfrågas. Kunskapsinhämtningen är omfattande, men underlättar eftersom man på så sätt får jämförelsevärden som mer lokala undersökningar kan jämföras mot.

Mer lokala undersökningar har jag följt i kultur- och biblioteksorganisationer där man tittat på allmänhetens tillgång och användning av service, organisationernas egen sammansättning och sambanden däremellan. Kunskapen som inhämtats är avgörande för nödvändiga åtgärder, utveckling och förbättringar.

Införandet av jämlikhetsdatametoden är en process som tar lång tid och där förtroende, förståelse, kunskap och dialog behöver tableras. Inte bara hos dem som administrerar metoden, utan även hos alla som bidrar med sina erfarenheter. Här skulle biblioteken med sitt höga förtroende hos allmänheten, med sina etablerade relationer, välintegrerade i människors lokala levnadssmiljöer, och som en friendly face-service med låg grad av handläggning och myndighetsutövning, kunna vara bra platser att arbeta utifrån.
Här skulle biblioteken kunna vara föregångare. Även det är en erfarenhet hämtad från andra länder.