Bibliotekspolitiken hindrar viktiga lösningar på problem

Det är bra att Sverige har en bibliotekslag. Men ambitionen att inkludera alla typer av verksamheter i en lagstiftning är inte oproblematisk, skriver Johanna Hansson.

Det är sent 1990-tal. Sverige har någorlunda hämtat sig efter decenniets ekonomiska kriser. Men det är fortsatt tufft i många kommuner. Några pratar till och med om att ta betalt för boklån. Detta återspeglas i Kulturpolitik, en proposition från den socialdemokratiska regeringen, som också innehåller ett förslag att införa en bibliotekslag i Sverige.

Därmed är decennier av diskussion, argumentation och kampanj för en sådan lag till ända – skulle man kunna tro. Men kampen fortsätter även efter 1997 då lagen införs. Den kan beskrivas som en holmgång mellan mer lagstiftning och större frihet: Gör bemannade skolbibliotek obligatoriska, men håll politiken borta från inflytande. Att hävda armlängds avstånd är viktigt, men inte alltid helt enkelt. Lagen revideras 2004 och kommer i ny version 2013.

Informationstekniken är ny och dess framtida påverkan osäker, men propositionen lyfter förutseende risken för att nya klyftor kan uppstå i samhället.

Tillbaka till kulturproppen. Den präglas av bokbrist och av en medvetenhet om informationsteknikens intåg, men fortfarande är det osäkert vad detta kommer att innebära. När det kommer till barn är det inte – som i dag – deras bristande förmågor som lyfts fram, utan att de inte har tillräcklig tillgång till böcker – varken hemma, i skolan eller på biblioteket.

Informationstekniken är ny och dess framtida påverkan osäker, men propositionen lyfter förutseende risken för att nya klyftor kan uppstå i samhället. Tekniken behöver vara tillgänglig för alla. För detta införs ett särskilt stöd till länsbibliotek och huvudbiblioteket för att få nätuppkoppling. När detta stöd några år senare utvärderas får rapporten namnet Två kärringar och en PC? – om bibliotek och bandbredd. Titeln speglar attityden i en del kommuner: Varför skulle tanterna på biblioteket ha större behov av bredband än andra verksamheter?

En ganska allmän uppfattning kring millennieskiftet är att skillnaderna mellan folk- och högskolebibliotek kommer att minska, inte minst eftersom olika tekniska lösningar gör det lättare att nå biblioteksresurser oavsett var man befinner sig. Ett mantra är att användaren inte bryr sig om vilken sorts bibliotek man är på – man går till det som ligger närmast. Därför måste biblioteken samarbeta för att möta alla användarnas olika behov av lärande. Ett tydligt uttryck för detta är sambiblioteken i Härnösand och i Visby. Detta återspeglas också i bibliotekslagen där högskolebiblioteken finns med, trots att såväl bakgrund till och utformning av lagen mest tar sin utgångspunkt i folkbiblioteken. Logiskt i sin tid, men ska det visa sig, inte alldeles optimalt för framtiden.

Om det viktigaste i den första bibliotekslagen är att slå fast principen om avgiftsfria boklån, är det mest väsentliga i den lag som träder i kraft 2014 att bibliotekens roll för den fria åsiktsbildningen skrivs in.

Om det viktigaste i den första bibliotekslagen är att slå fast principen om avgiftsfria boklån, är det mest väsentliga i den lag som träder i kraft 2014 att bibliotekens roll för den fria åsiktsbildningen skrivs in. Främst på folkbiblioteken utmanar detta lokala tolkningar av vilken typ av litteratur som biblioteket bör förvärva. Lagen prövas i några JO-ärenden. Dessa slår fast att bibliotek självklart måste göra ett urval – allt kan inte köpas – men att detta ska präglas av ”allsidighet och kvalitet”. På vacker myndighetsprosa konstateras att ”verksamheten ska präglas av öppenhet för olika perspektiv och stå fri från censur och andra hindrande åtgärder samt att yttrandefriheten är den grund som den fria åsiktsbildningen vilar på.” I samma lag bestäms också att en myndighet ska ha ”nationell överblick över och främja samverkan inom det allmänna biblioteksväsendet”.

Det är bra att Sverige – sent i jämförelse med övriga Norden – får en bibliotekslag. Däremot är ambitionen att inkludera alla bibliotekstyper i samma lagstiftning inte oproblematisk. De senaste dryga tjugo åren har vi sett att digitaliseringen, tvärtemot vad man antog i slutet av 90-talet, har lett till att skillnaderna mellan bibliotekstyperna har ökat. Folkbibliotekens användare är mer heterogena idag och har behov som ofta sträcker sig en bit utanför bibliotekens kärnuppdrag. På högskolebiblioteken har däremot kärnuppdraget i sig breddats tack vare tekniken. Det syns i verksamheter som bibliometri, forskningsdatastöd och digital publicering. Utöver detta finns förstås mycket att samarbeta kring – men skillnaderna måste också synliggöras.

Sverige är nu inne på det sista året i den nationella biblioteksstrategi som sjösattes 2022.

En biblioteksmyndighet och en bibliotekspolitik har gjort det svårare att hantera flera av de frågor som kräver någon form av gemensam lösning. För folkbiblioteken gäller det främst en fungerande affärsmodell för e-böcker. För högskolebiblioteken gäller det bland annat – men inte i lika hög grad – digitalisering av svenskt tryck. Resultatet har blivit oändliga mängder av utredningar, analyser och inspel – men anmärkningsvärt lite verkstad.

Sverige är nu inne på det sista året i den nationella biblioteksstrategi som sjösattes 2022. Snarare än en ny strategi är behovet framåt att frågor som dem jag nyss nämnt får en lösning, med utgångspunkt i behoven hos respektive bibliotek och dess användare.

Johanna Hansson
Överbibliotekarie, Uppsala universitet