Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
"Läromedelsföretagen överdriver om Legimus"
6 aug 2024 • 4 min
Talbokstjänsten Legimus hotar deras bransch, hävdade Läromedelsföretagen tidigare i sommar. Debatten har hamnat snett, skriver talboksbibliotekarierna Charlotta Höckerfors, Katrin Strindevall och Moa Stockstad.
Charlotta Höckerfors, Katrin Strindevall och Moa Stockstad är talboksbibliotekarier på Göteborgs universitetsbibliotek respektive Södertörns högskolebibliotek.
Vi har med stort intresse tagit del av de debattinlägg i Svenska Dagbladet som skrivits av Läromedelsföretagen gentemot Myndigheten för tillgängliga medier (MTM) den 1/6 och 12/6 . Vi vill nu ge en bild från två lärosätesbibliotek och förtydliga där vi tycker att debatten har hamnat snett. Läromedelsföretagen gör en stor sak av såväl omfattning som ökning av antalet användare av talbokstjänsten Legimus, och ser det som skäl för att politikerna bör ändra hur tillgång till Legimus ges. Vi vill därför titta närmare på siffrorna och nyansera bilden. Läromedelsföretagen skriver att över en tredjedel av studenterna på vissa lärosäten använder Legimus. Tyvärr säger de inget om var de har hämtat sina siffror, så vi har i följande granskning utgått från de siffror vi uppfattar som rimligast. Vi har därför jämfört antal registrerade studenter per lärosäte höstterminen 2023 (Universitetskanslerämbetet) med uppgifter om antalet registrerade Legimusanvändare på respektive lärosäte (helår 2023, MTM). Vi kan hitta ett (1) lärosäte med över en tredjedel Legimusanvändare; ett mindre lärosäte där små förändringar i studentpopulationen kan få stora genomslag i statistiken. Den genomsnittliga andelen högskolestudenter med Legimuskonto är 8,2 procent (median 6,1 procent). Att delvis basera en argumentation för generella förändringar på det lärosäte med högst andel Legimusanvändare är lika irrelevant som att peka på det lärosäte med lägst andel (0,9 procent, även det ett mindre lärosäte).
Läromedelsföretagen lyfter vidare att antalet studenter med tillgång till Legimus ökat kraftigt under de senaste fem åren (en ökning med 93 procent). Vad man däremot inte berättar är hur utvecklingen av studenter med särskilt pedagogiskt stöd varit under motsvarande tid. Magnus Larsson, generaldirektör på MTM, har i sin replik redan redovisat statistik över ökningen av alla studenter med funktionsnedsättning 2011–2022. Som komplement har vi tittat på några extra relevanta grupper under den period Läromedelsföretagen fokuserar på. Årsredovisningar från Stockholms universitet, som har särskilt ansvar för den nationella statistiken över studenter med riktat pedagogiskt stöd, visar en 92,6-procentig ökning av antalet studenter med synnedsättning, dyslexi eller en diagnos inom NPF-spektret från år 2018 till 2023, (SU 2019, s 33, siffror för 2018 respektive 2023, s 28). Studenter med riktat pedagogiskt stöd har alltså en varaktig funktionsnedsättning, diagnosticerad av experter. Det finns ingen absolut korrelation mellan ökningen av precis dessa diagnoser och ökningen av Legimuskonton, men det är en tydlig indikation på att ökningen bättre förklaras av en faktisk ökning av studenter med funktionsnedsättning, än av att vi som bibliotekarier eller MTM som myndighet missköter våra uppdrag.
Talböcker är nämligen för många av våra studenter helt avgörande för att över huvud taget klara studierna.
Vi tar vårt uppdrag att förmedla tillgänglig litteratur (bland annat läromedel skrivna av våra kollegor på lärosätena) till de studenter som är i behov av det på största allvar. För att säkerställa legitimiteten lägger vi som arbetar med talböcker på lärosätesbibliotek runtom i Sverige därför mycket tid på att säkerställa att rätt studenter ges tillgång till Legimus. Det går inte att bara komma och få ett konto utan vi håller alltid introduktionssamtal där vi noga går igenom användaravtalet och betonar vilka krav som ställs. De som inte uppfyller kraven får inte tillgång till Legimus. Detta gör vi för att se till att vi följer Upphovsrättslagens paragraf 17. Det kan här vara värt att påpeka att det inte alltid är så enkelt som att talboken står mot användningen av tryckta böcker. En fokusgruppsundersökning från Malmö universitetsbibliotek visade att den tryckta boken ofta används parallellt med talboken, något vi känner igen från våra studenter.
Vissa tekniska förändringar som tas upp i artikeln är intressanta även om konsekvenserna skulle behöva granskas ordentligt. Andra delar har vi svårt att se hur de skulle genomföras i praktiken. Skulle alla böcker som används som kurslitteratur ”låsas in” i någon särskild del av Legimus? Hur ska man i så fall hantera de titlar som både har ett så kallat allmänintresse och är kurslitteratur, som exempelvis debattböcker? Vi vill också poängtera att studenter (och ickestudenter) med läsnedsättning har samma rätt till bildning som studenter utan läsnedsättning, vilka inte är begränsade till sin kurslitteratur utan är fria att använda vilken litteratur de vill. Precis som alla andra studenter har studenter med läsnedsättning också flera inslag av valbar litteratur på sina litteraturlistor samt förväntas göra självständiga arbeten där de fritt väljer litteratur. Hur ska detta kunna genomföras om de endast har tillgång till en begränsad del av litteraturen? Många av våra studenter vittnar vidare om att de genom möjligheten till talböcker plötsligt kan ta del av även skönlitteratur på ett sätt som tidigare varit stängd. Det handlar alltså om tillgång till information och bildning på lika villkor.
Slutligen hänvisar Läromedelsföretagen till tillgängliga format som branschen redan producerar. Vi skulle varmt välkomna möjligheten att ge våra studenter tillgång till dessa format, och hoppas på att branschen har ett intresse av att snarast möjliggöra att de finns tillgängliga för biblioteken att låna ut. De allra flesta studenter är nämligen av ekonomiska skäl beroende av att kunna låna viss litteratur på bibliotek. En situation där enbart studenter med läsnedsättning tvingas köpa all kurslitteratur medan andra kan låna en del av sina böcker är inte rimlig.
Vi förväntar oss att de förändringar som eventuellt görs är ordentligt balanserade mot studenternas faktiska situation och behov av tillgänglig litteratur.
Charlotta Höckerfors, talboksbibliotekarie på Göteborgs universitetsbibliotek
Moa Stockstad, talboksbibliotekarie på Södertörns högskolebibliotek
Katrin Strindevall, talboksbibliotekarie på Göteborgs universitetsbibliotek
Jag har jobbat med tillgängliga medier i nästan 20 år. Jag uppskattar verkligen utvecklingen som har skett kring särskilt npf och Legimus, att det inte längre är ett stigma, att allt fler vet om Legimus i den målgruppen. För vi får inte glömma bort att de är målgrupp, alla har inte behov men många har det. Det glädjer mig att ökningen av Legimus går hand i hand med ökningen av diagnoser som är inom målgruppen, då gör vi något rätt! Jag hoppas verkligen inte vi går mot att kräva intyg, som förälder till ett barn med flertal diagnoser har jag egen erfarenhet av att stor del av min tid går åt till att jaga intyg, utredningar, läkarbesök för att vi ska få rätt hjälp och hjälpmedel. Att vi kan vara smidiga på biblioteken och uppfylla kraven i Funktionsrättskonventionen på ett enkelt sätt är viktigt att ha kvar.
Självklart skall ALLA som behöver alternativa läsverktyg ha rätt till det utan förödmjukande krav på bevis. Behovet är det enda avgörande beviset.
Kurslitteratur är ohyggligt dyr, och därmed finns ett starkt incitament att ansöka om Legimus även om man är student utan läsnedsättning. I mindre skala ser vi detta även på folkbiblioteken, där det finns personer som upptäckt att vuxenutbildningens litteratur kan bli gratis och omedelbart tillgänglig om man påstår sig ha läsnedsättningar – ett förhållande som vi bibliotekarier svårligen kan ifrågasätta eftersom bedömningen görs på trovärdigheten i Legimus-aspirantens utsaga. Hos läromedelsföretagen finns det självklart ett likaledes starkt intresse av att den som bör betala för kurslitteratur också gör det. Som bibliotekarie är jag inte förtjust i att stå i mitten av dessa intressen. Därmed skulle jag välkomna att Legimus beviljades den som fått ett intyg efter att kompetent vårdpersonal gjort en bedömning. Det skulle ju exempelvis kunna vara förskrivaren på syncentralen som man redan i dagsläget besöker om man exempelvis har behov av Daisy-spelare. Ett sådant förfarande tror jag både skulle öka legitimiteten för Legimus på samma gång som det lugnade läromedelsföretagen.
Här har vi tre erfarna och engagerade bibliotekarier som uppenbarligen värnar studenter med vissa svårigheter. Så har vi företagsekonomiska intressen, formellt legitima och med betydande lobby- resurser. Och med förutsägbara.resonemang.Vilka borde vi lyssna lite mer på innan beslutsklubban faller? För min del: Studenterna och bibliotekarierna. Och sedan. Tänk lite!
Det är ju dessa ”företagsekonomiska intressen” som ser till att böckerna finns överhuvudtaget, så det kanske kan vara en idé att lyssna på dem också.