På begäran: Nick och Anna-Stina

28 jun 2013 • 8 min

I BBL nr 5 publicerades ett samtal mellan Nick Jones, bibliotekschef Bibliotek Huddinge och Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare för IT och...

I BBL nr 5 publicerades ett samtal mellan Nick Jones, bibliotekschef Bibliotek Huddinge och Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare för IT och kommunikation vid biblioteken i Botkyrka. Samtalet tar sin utgångspunkt i förra höstens och denna vårens diskussioner kring Lilla Hjärtat, om urvalsprinciper och inte minst debattklimatet. Nu lägger vi, på begäran, ut hela samtalet så att det lättare går att ta del av det också via webben.

”Utifrånperspektivet kan vara berikande”

Nick Jones

Frågor om makt och kunskap – och hur makt och kunskap hänger ihop – har varit väldigt framträdande i diskussionen om Lilla Hjärtat och rasistiska stereotyper. Jag tror, liksom filosofen Michel Foucault gör, att makt och kunskap är oskiljbara. Kunskapen ger inte bara makt utan makten genererar den kunskap den behöver för att bestå som makt. Det har etablerats vedertagna sätt att förstå, tala om och förhålla sig till den Andre. En sorts sanningsregim har skapats som avgör vad som är kunskap, vem som är kunskapssubjekt och vem och vilka som ska vara föremål för andras kunskapande. Först då man placerar in kunskap i ett maktlandskap, vilket man måste göra, kan man börja förstå de kunskapsmässiga begränsningarna som följer av en privilegierad maktposition. Tänkaren Gayatri Chakravorty Spivak har på ett fantastiskt sätt beskrivit hur privilegier ofta stänger ute den privilegierade från viss sorts kunskap, från sådan kunskap som ligger utanför den priviligierades värld. Samtidigt är det otvivelaktigt ett val och en maktdemonstration att förbli okunnig. Vägen till förändring måste gå via kritisk granskning av privilegier, granskning av ens egna föreställningar, fördomar och antaganden, genom arbetet med att försöka förstå hur dessa uppkom och gjordes till naturliga och givna. Klart är också att det måste finnas ett genuint intresse för den Andre och en verklig vilja till att lära. Att lära sig AV snarare än OM. Jag blir bekymrad över hur svårt det verkar vara för många av oss som arbetar med folkbibliotek att gå in i dialoger/samtal om rasism, och att lyssna och lära. Jag ser ett debattklimat som försvårar ett utforskande, lärande samtal. Om detta har jag pratat med Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare för it och kommunikation vid biblioteken i Botkyrka, vid flera tillfällen.

Nick: Kan du berätta för mig vilka frågor som Du ser att diskussionen om Lilla Hjärtat egentligen handlar om? För det handlar ju inte uteslutande om en enskild barnboksfigur. Frågorna är ju mer bestående och genomgripande än så… Eller?

Anna-Stina Takala

Anna-Stina: Ja, visst är det så. Debatten har tangerat flera stora frågor, men i många fall på ett outtalat sätt. Det handlar om vilka värderingar och normer som, mer eller mindre medvetet, styr det arbete som vi gör på folkbiblioteken. Värderingar som påverkar vilka vi riktar oss till, vilka medier vi köper in och varför. Hur vi prioriterar och hur vi låter det omgivande samhället ta plats i biblioteket. Vilka vi lyssnar på.

Och det handlar om att en minoritet, svenskar i afrikansk diaspora och föräldrar till afrosvenska barn, har tagit plats i det offentliga samtalet och önskat att bli lyssnade på. Det har skapat starka reaktioner hos många, inte minst i kultursfären. Naturligtvis handlar det på många sätt om makt, vem som har rätt att definiera vad som är en kränkning och inte.

Diskussionen har också handlat om vad som är ett barnperspektiv. Tyvärr har denna fråga inte berörts av mina meningsmotståndare i biblioteksdebatten. Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet, säger Barnkonventionen. Hur hanterar vi det på biblioteken? Vi är i regel överens om att skydda små barn från bilder av explicit karaktär, som sex och våld, och kanske tycker många av oss att kraftigt laddade symboler, som t ex hakkorset, inte har på barnavdelningen att göra. Här kommer också frågan om vår kunskap in. Bilden av picaninnyn har en stark laddning för många människor som har sin historiska bakgrund i slaveriet. Vi har i Sverige inte så stor kunskap om detta historiska bildarv.

Nick: Kan du beskriva ditt engagemang i frågorna, vilka är dina ingångar och utgångspunkter?

Anna-Stina: Min ingång är att jag genom min personliga kunskap och erfarenhet vill bidra till att folkbiblioteken blir ännu viktigare, relevantare och mer prioriterade i framtiden. Att vi, genom lyhördhet och ödmjukhet inför dem vi är till för, får biblioteken att bidra till alla människors och till samhällets utveckling. På det privata planet vill jag inte känna att biblioteken exkluderar min eller andras familjer.

Nick: Vi har ju pratat en hel del om hur en livserfarenhet kan förändra ens blick och ens sätt ”att se” eller ”inte se” en problematik. Men också om hur man kan dra väldigt olika slutsatser utifrån vad man ser. Hur tänker du kring det idag?

Anna-Stina: Det var under en vistelse i Nigeria våren 2012 som jag första gången förstod att jag hade en hudfärg – vit. Jag var där för att adoptera min dotter. Det var en märklig upplevelse att i många fall inte bli sedd som en individ, utan som “en vit”. Det kändes ovant och lite skrämmande. Skulle jag nu bära hela den koloniala skulden på mina axlar?
När Lilla hjärtat-diskussionen drog igång hösten 2012 hade jag först svårt att förhålla mig i frågan. Jag visste inte alls var jag skulle börja nysta för att förstå den. Det var inte förrän en bekant uttalade några förflugna ord “hon ser ju ut så” (om min dotter och Lilla hjärtat), som bitarna föll på plats. Min egen upplevelse av att plötsligt vara vit, erfarenheten av att ha ett barn som är svart, den kunskap som jag läst mig till och omgivningens reaktioner. Det var lite som att luta sig mot elstängslet. Utifrån den bakgrunden kunde jag inte blunda för de strukturer som gör att vi betraktar och behandlar människor på olika sätt på grund av hudfärg. Det blev inte längre en abstraktion för mig utan en fråga med konkret påverkan i min vardag.

Nick: Det är ingen hemlighet, men jag har ju verkligen uppskattad dina bidrag till denna diskussion, samtidigt vet jag att du i perioder känt dig väldigt ensam. Var har du fått stöd?

Ann-Stina: Jag har fått många nya vänner och bekanta under hösten och vintern. Personer som, liksom jag, har intresse av ett mer jämlikt samhälle. Det är en rikedom. Jag har lärt mig oerhört mycket av dem.
Och böcker som jag har haft utbyte av är Frantz Fanons Svart hud vita masker och Oivvio Polites bok White like me. Inte minst har du, Nick, genom din bok Försök att förstå, gett mig perspektiv som jag tycker är viktiga. Jag vill också nämna Ylva Habel och Tobias Hübinette.

Nick: Tack, men nu tror säkert någon att jag betalar dig för att nämna min bok. Du har arbetat länge med folkbibliotek och har definitivt ett inifrånperspektiv. Men nu ställer du kritiska frågor till folkbiblioteken från vad som kan beskrivas som ett utifrånperspektiv. Håller du med om den beskrivningen och vad tänker du kring den erfarenheten?

Anna-Stina: Jag tänker att vi alla bär med oss erfarenheter och kunskaper i våra liv som vi på olika sätt använder. Jag är alltid biblioteksanställd och många andra saker samtidigt. Någon är intresserad av spel, någon är politiskt engagerad, någon är musiker, någon är oerhört kunnig om fantasy-litteratur och någon är både författare och bibliotekarie. Många är föräldrar. Det är roller och kunskaper som vi på olika sätt kan använda oss av i yrkesutövandet och vi gör det dagligen. Det kan i många fall ge både ett utifrån- och ett inifrånperspektiv på bibliotek.

Själv är jag bibliotekarie sedan nästan 15 år, mamma till ett barn med bakgrund i Afrika och intresserad av att motarbeta rasism. Jag upptäckte att just det utifrånperspektivet, i mångas ögon, inte var legitimt att ta med sig in i biblioteksarbetet. Själv tycker jag att utifrånperspektivet kan vara berikande, eftersom det kan bidra med ny kunskap till biblioteken. Kunskap om hur människor uppfattar bibliotek, vad bibliotek kan bidra med i människors liv, vad som inkluderar och vad som exkluderar. I tider då folkbibliotekens relevans inte är självklar måste vi pröva att ta till oss ny kunskap och nya perspektiv.
Här tycker jag att frågan om yrkesetik är viktig. Jag tror att vi alla är måna om en hög yrkesetisk nivå, men att vi tolkar det olika hur denna etik ska utövas utifrån vår egen bakgrund och våra värderingar.

Nick: Du har både direkt och indirekt beskrivits som censurivrare och motståndare till det fria ordet. Vad tänker du om det och vad säger du om det samtalsklimatet?

Anna-Stina: Jag slog upp ordet censur i Nationalencyklopedin, eftersom jag funderade mycket kring hur ordet har använts i den här debatten. Censur betyder att “myndigheter granskar böcker, filmer, radioprogram och TV-program med mera innan de kommer ut”. Det är inte något som jag har förespråkat. Jag kan inte svara på hur de som har använt ordet har tolkat det.
Som jag ser det handlar det igen om vilka frågor som det finns legitimitet för att driva, både när det gäller samhället i stort och inom bibliotekssfären. Ett urvalsarbete sker dagligen på våra bibliotek, det innefattar hela processen från inköp till gallring, av både tryckta och elektroniska medier. Jag skulle vilja medverka till en ökad medvetenhet om våra bevekelsegrunder för denna hantering. Varför anses det i vissa fall självklart att böcker med ursprung ur scientologirörelsen ska tas bort ur e-boksutbudet? Samtidigt som tecknade nidbilder av svarta barn ska fortsätta exponeras på en barnavdelning? Kan vi se hur våra egna värderingar spelar in, kanske i något så enkelt som en överdimensionerad avdelning G?
Samtalsklimatet har varit hårt. Det är kanske något man får vänta sig när det handlar om frågor om tolkningsföreträde och i förlängningen om makt. Samtidigt har de allra flesta valt att offentligt vara helt tysta.

 Nick: Vi har funderat en del tillsammans kring folkbibliotekens hantering av dialogen i Lilla Hjärtat-diskussionen och är på det stora hela båda väldigt kritiska. Kan du berätta om några av dina slutsatser – utifrån denna erfarenhet – kring varför det ser ut som det gör? Detta blir ju även ett sätt att identifiera förbättringsområden.

Anna-Stina: Jag var oförberedd på hur lågt i tak det skulle vara i biblioteksdebatten. Det synliggjorde samtidigt att vi har starka normer på biblioteken som vi kanske inte alltid är medvetna om. Samtidigt är vi en del av omvärlden. Det finns en speciell bibliotekskultur, eller ett normsystem, skulle man kunna kalla det. Att tydliggöra vad de normerna handlar om tror jag skulle vara bra för biblioteken. Det skulle också kunna lyfta biblioteken ur situationen att ofta uppleva sig som missförstådda av omvärlden, t ex av politiken. Vi blir tydligare inför oss själva och andra, och det möjliggör även självreflektion. Jag vill att biblioteken ska vara relevanta för samhället och allt vi kan göra för att sträva dithän är bra. En bra väg framåt tror jag kunde vara att arbeta med normkritiska perspektiv.

Nick: Det är en svårformulerad fråga, men är det möjligt att läsa böcker med rasistiskt innehåll för sina barn? Eller ska man helt avstå? Vad tycker du?

Anna-Stina: Ja, det går, men jag skulle vilja säga att det beror på. Flera faktorer spelar in, som barnets ålder, hur rasismen uttrycks, om det är i bilder, genom enstaka ord eller om det genomsyrar bokens hela innehåll.

Med min sexåring har jag ibland läst böcker av Lennart Hellsing. Vad jag ofta måste göra då är att byta ut n-ordet mot något annat. Hon kan ännu inte läsa tillräckligt bra själv för att upptäcka att orden byts ut. Hon är samtidigt för liten för att kunna förstå kolonialismens historia och dess konsekvenser, som folkmord, slaveri och förtryck. Den diskussionen måste komma lite senare, jag tänker mig kanske i 12-årsåldern, eller när hon själv börjar fråga om det.
Barnböcker som innehåller bilder av blackface-karaktär hoppar vi över helt. Bilder har en direkt kommunicerande effekt, inte minst för ett litet barn. Jag kan inte hitta något sätt att förklara, sätta i sammanhang etc, när det handlar om bilder och små barn. När min dotter blir äldre kommer jag, som sagt, att tala med henne om anledningen till att svarta människor avbildas som de gör i t ex Tintinböckerna.
Att läsa böcker som genomsyras av en rasistisk människosyn eller ett rasistiskt budskap, det överlåter jag åt den vuxne läsaren. Det är inget jag skulle introducera för mitt barn.
Hur det än är, ett aldrig så litet n-ord i en bok skapar ändå ett sådant obehag inför boken att jag helst hoppar över den. Varför ska vi läsa böcker med otidsenligt, eller för min dotter kränkande innehåll, när det finns så många andra bra barnböcker? Det är en högst konkret fråga för vår familj. Att göra barnböcker med inslag av rasism till en abstrakt diskussion om yttrandefrihet är ett privilegium för andra.

Nick: Tack Anna-Stina för pratstunden, men det känns som att samtalet måste fortsätta.

Anna-Stina: Tack själv, Nick! Ja, samtalet fortsätter och förhoppningsvis blir vi allt fler som deltar.

 

1 kommentarer

  1. Vi fick under hösten veta att Sveriges försvar räcker i en vecka. Om ingen kommer till undsättning. Och det är slående hur många likheter det finns mellan försvarspolitiken och kulturpolitiken.

Vad tycker du?

BIBLIOTEKSBLADETS POLICY FÖR KOMMENTARER

Som gäst på Biblioteksbladets webbplats är du välkommen att kommentera och diskutera. Vi förväntar oss att tonen i kommentarerna är respektfull och att de håller sig till ämnet.

Vi raderar kommentarer som innehåller grovt språk, rasism, sexism, trakasserier, personliga påhopp, förtal, skvaller och lögner liksom ogrundade spekulationer om enskilda eller särskilda folkgrupper, samt kommentarer som inte håller sig till ämnet. Detsamma gäller länkar till ovanstående. Den som gör ett inlägg som strider mot gällande lagar kan personligen bli ansvarig för detta.

Vill du komma i kontakt med redaktionen direkt går det också bra att e-posta till bbl@a4.se.


Senaste nytt

Nyheter

Alla folkbibliotek i Östergötland stänger

44 folkbibliotek i Östergötland stängde på fredagen till följd av smittspridningen. ”Det får en markant effekt för det som är bibliotekens uppdrag”, säger Elisabeth Cserhalmi, chef på Regionbibliotek Östergötland.

30 okt 2020 • < 1 min

Utrikes

Nästa Ifla-konferens virtuell

Det står redan klart att pandemin försvårar även för nästa års Ifla-konferens WLIC. Medlemmarna involveras nu i planeringen för att hålla den virtuellt. ”Ska bli något nytt.”

27 okt 2020 • 2 min

Ledare

Tystnad är också en sjukdom

Biblioteken upprätthåller sitt samhällsviktiga uppdrag under pandemin. Men på sina håll sker det till priset av medarbetares och besökares trygghet.

27 okt 2020 • 2 min