Så väckte vi läsmod hos testtrötta elever

Det är inte konstigt att resultaten sjunker när skolan testar mer än den undervisar, skriver Helen Engdahl och Amanda Bergh. "Vi behöver ge eleverna möjlighet att läsa tillsammans, tänka tillsammans och skriva tillsammans."

Skolan har under lång tid rört sig mot att bli en kontrollstation snarare än en plats för lärande. Vi mäter, kartlägger och testar – ofta innan eleverna fått möjlighet att erövra de kunskaper vi sedan bedömer. Argumentet är ibland att elever behöver öva på provsituationer inför nationella prov eller gymnasiet. Men vad händer när provträningen ersätter undervisningen? När vi testar innan vi lär? Då står vi snart med fler reparationskurser, mer stress och elever som tappar tron på sin egen förmåga.

Som speciallärare och skolbibliotekarie ser vi detta från två håll. Vi möter elever som blivit så vana vid att bedömas att de slutat tro att läsning och skrivande kan vara något annat än prestation. Vi möter också elever som aldrig fått uppleva vad en text kan göra när den får stå i centrum – inte som ett underlag för ett prov, utan som en gemensam upplevelse.

Det var utifrån dessa erfarenheter som vi startade våra läsgrupper, inspirerade av Läsa tillsammans och Shared Reading. Vi ville skapa något som inte handlade om rätt svar, utan om att läsa, tänka, känna och uttrycka sig. Vi ville väcka läsmod hos elever som inte ser sig själva som läsare.

Det tvärprofessionella samarbetet blev avgörande. För speciallärare är fokus ofta riktat mot screeningar, kartläggningar och staninevärden . För skolbibliotekarier ligger fokus på läslust, litteratur och att skapa trygga rum för läsning. När vi planerade verksamheten tillsammans uppstod något nytt: en undervisning där både språk- och läsutveckling och läsfrämjande fick ta plats.

Det kräver en skolledning som ser värdet av att ge tid för samarbete. Men när den tiden finns blir resultatet undervisning som är både genomtänkt och hållbar. Vi behöver inte fler snabba metoder eller färdiga paket – vi behöver tid att skapa undervisning från grunden, tillsammans.

För oss båda innebar läsgrupperna att släppa taget om kontrollen. Vi lät texten bära samtalet. Vi lät elevernas frågor styra riktningen. Vi lät deras upplevelser vara viktiga. Det var ovant, särskilt i årskurs 9 där provträning ofta ses som nödvändig. Men när vi vågade lita på processen hände något: eleverna blev läsare och skrivare, inte bara provtagare.

Vi valde grupper med tio elever – inte bara de som ”måste få stöd”. Heterogeniteten blev en tillgång. När elever med olika erfarenheter möts kring samma text skapas ett samtal där alla röster räknas. Det bygger både mod och tillit. Genom att träffas intensivt, två gånger i veckan i fem veckor, växte en trygghet fram som gjorde att eleverna vågade uttrycka sig, vågade tänka högt och vågade skriva.

I vår första läsgrupp läste vi Ingen normal flyttar hit. Eleverna skrev brev till författaren Pär Sahlin – och fick personliga svar. Det förändrade allt. När deras ord fick en mottagare utanför skolan växte deras motivation. Det blev tydligt att deras tankar spelar roll.

I vår nuvarande grupp läser vi Som hund som katt. Den poetiska texten öppnar för samtal om känslor, relationer och identitet. Eleverna skriver haikudikter som fångar deras upplevelser. När de sedan ser sina texter i tryck, upplästa och lyssnade på, händer något med deras självbild: de ser sig själva som skrivande människor.

Det är inte konstigt att resultaten sjunker i en skola som testar mer än den undervisar. Vi behöver ta tillbaka undervisningen, övandet och upplevelserna. Vi behöver låta elever möta texter som får vara just texter – inte provmaterial. Vi behöver ge dem möjlighet att läsa tillsammans, tänka tillsammans och skriva tillsammans.

Och vi behöver använda skolans alla professioner. När speciallärare, skolbibliotekarier och lärare arbetar tillsammans skapas undervisning som är både djupare och mer hållbar. Det är inte att gå tillbaka – det är att utveckla skolan framåt.

Läroplanen uttrycker det tydligt: ”Språk, lärande och identitetsutveckling är nära förknippade. Genom rika möjligheter att samtala, läsa och skriva ska varje elev få utveckla sina möjligheter att kommunicera och därmed få tilltro till sin språkliga förmåga.”

Det är dags att låta de orden bli verklighet igen.

Helen Engdahl
Speciallärare i språk-, läs- och skrivutveckling åk 7-9 på Grubbeskolan i Umeå
Amanda Bergh
Skolbibliotekarie på Grubbeskolan och enhetschef för skolbiblioteken Umeå kommun