Varför blir frågorna om boktips fler?

Yrkeskunskap kring bokurval riskerar att undervärderas, skriver Magdalena Ivarsson. "Om skolbibliotek kan drivas utan rätt kompetens på plats därför att den alltid går att låna från någon annan – vad händer då med elevernas rätt till ett riktigt skolbibliotek?"

På senare tid har jag funderat över en sak.

Jag ser fler frågor om boktips idag än jag kan minnas att jag fick när jag själv arbetade som skolbibliotekarie. Men frågorna kommer inte från elever och lärare i mitt eget bibliotek – utan från andra skolbibliotek runt om i landet.

Frågorna handlar ofta om vilka böcker som passar en viss årskurs, vilka engelska titlar som fungerar för mellanstadiet, vad man kan erbjuda elever som ännu inte hittat läslusten eller vilka Booktok-böcker som just nu lockar sjuornas mest läsintresserade elever.

Det är inte svåra frågor. Tvärtom.

Det är frågor som bibliotekarier besvarar dagligen under ett vanligt arbetspass. Frågor som uppstår i mötet med elever och lärare. Frågor som är en naturlig del av yrket.

Därför har jag börjat fundera på varför de dyker upp så ofta – och varför de kommer från de som egentligen ska kunna besvara dem?

Har utgivningen blivit så stor att det är svårare att orientera sig? Har vi mindre tid att läsa och hålla oss uppdaterade? Har vi blivit mer försiktiga och rädda att välja fel? Eller handlar det om att allt fler skolbibliotek idag bemannas av personer utan bibliotekarieutbildning? Ibland undrar jag också om vi blivit så vana vid att fråga andra att vi glömt hur mycket information som faktiskt finns tillgänglig i våra egna bibliotekssystem.

Och vad säger det om vår kompetens i informationssökning om vi först frågar en Facebookgrupp innan vi använder det egna bibliotekssystemet eller gör en snabb googling efter rätt böcker? Vi förväntas lära eleverna att formulera frågor, pröva olika sökvägar och självständigt hitta information. Borde vi inte ställa samma krav på oss själva?

Det är förvisso en sidotanke.

När jag funderar vidare på det tror jag att svaret på de enkla frågorna är en kombination av flera olika orsaker.

Men först vill jag vara tydlig med att detta inte är en kritik mot lärare som arbetar i skolbibliotek. Även om det kan vara frestande att söka förklaringen där, tror jag inte att det är hela svaret. Kanske är det något annat som också har förändrats?

Jag vet faktiskt inte.

Jag kan inte minnas att jag fick den här typen av frågor från andra bibliotekarier särskilt ofta när jag själv var ny i yrket. Samtidigt är minnet inte alltid den mest tillförlitliga källan. Kanske var det jag själv som ställde frågorna då. Kanske fanns de där hela tiden, men i andra sammanhang. Kanske var tröskeln högre när man behövde formulera frågan på Skolbiblistan än den är idag när man kan ställa den snabbt i en Facebookgrupp.

Jag vet inte. Men jag tycker att fenomenet är intressant.

För när man frågar vilka böcker som passar en viss elevgrupp eller vilka titlar som fungerar för en läsovillig elev, då efterfrågar man egentligen inte bara en lista med böcker.

Man efterfrågar ett professionellt omdöme.
Och det är lätt att glömma att det omdömet inte uppstår av sig självt.
De där ”enkla” frågorna är ofta resultatet av många års erfarenhet.

De bygger på hundratals boksamtal, tusentals utlån, misslyckade rekommendationer, lyckade rekommendationer, kunskap om utgivning, kunskap om läsning och en lång erfarenhet av att matcha rätt bok med rätt läsare. Ofta bygger det också på den där svårbeskrivbara fingertoppskänslan som växer fram efter många år i yrket.

För den erfarna bibliotekarien känns svaret ofta självklart.

Och det är både fint och värdefullt att kunna dela med sig av den erfarenheten. Kollegialt stöd har alltid varit en viktig del av biblioteksvärlden.

Samtidigt väcker de här frågorna en annan tanke hos mig.

Problemet är inte att vi frågar varandra. Problemet uppstår när frågorna blir ett sätt att kompensera för att rätt kompetens saknas i verksamheten.

För när bokurval, litteraturkännedom och läsarrekommendationer reduceras till något som snabbt kan avklaras genom en fråga i en Facebookgrupp riskerar vi att undervärdera den kompetens som ligger bakom svaren. Samtidigt gör vi det möjligt för skolor att klara sig utan den kompetens som egentligen borde finnas nära eleverna varje dag.

Om skolbibliotek kan drivas utan rätt kompetens på plats därför att den alltid går att låna från någon annan – vad händer då med elevernas rätt till ett riktigt skolbibliotek?

Och vad händer med bibliotekarieyrket när våra kärnkompetenser betraktas som något man enkelt kan låna vid behov? Om den kunskapen kan lånas in gratis med två knapptryck, varför skulle någon då vilja investera i att ha dem på plats?

En tanke att ta med sig till nästa lönesamtal.