"Vi kallar oss laglösa"

Skolledningen måste se till att skolbibliotekarien blir en fullvärdig medlem i ett arbetslag. Rollen riskerar annars att bli ensam och marginaliserad, skriver Viktoria Reuterskiöld.

Skolbibliotekarie kan vara ett väldigt ensamt jobb, eller inte. På en snabb fråga som jag ställde på Skolverkets mejllista svarade 9 skolbibliotekarier av 27 att de upplever jobbet som mycket ensamt (på en skala där 10 var ”mycket ensamt” svarade de 7 eller högre). 16 svarade att de knappast alls upplever ensamhet och 2 kände sig ganska ensamma. I mejlet ställdes också frågan om skolbibliotekarierna tillhörde något lärarlag eller ämneslag på skolan.

Gemensamt för de 11 skolbibliotekarier som enligt svaren kände sig mycket eller ganska ensamma i yrkesrollen var att de inte tillhörde något lärar- eller ämneslag och inte heller hade någon bibliotekskollega på skolan, exempelvis en biblioteksassistent. En skolbibliotekarie skrev att hon pendlade mellan sex olika skolor, det säger sig självt att detta blir mycket splittrat och ensamt. Flera angav också skäl som att ledningen inte stöttade och lyfte fram skolbiblioteket och vikten av att lärare samarbetar med detta, samt att bibliotekslokalen låg avsides belägen i förhållande till övrig skolverksamhet.

De 16 skolbibliotekarier som svarade att de inte upplevde ensamhet i yrket var med i minst ett lärarlag, ämneslag eller annan arbetsgrupp på skolan. Någon var även med i ledningsgruppen och två tillhörde det administrativa teamet på skolan, eftersom de delvis hade administrativa uppgifter. Några hade en biblioteksassistent eller annan kollega som också arbetade i skolbiblioteket och många hade regelbunden kontakt med skolbibliotekarier på andra skolor via nätverk och träffar.

Att vara “laglös”, som en skolbibliotekarie uttryckte det, särskilt på större skolor eller om man har ansvar för flera skolor, verkar enligt svaren vara en viktig orsak till känslan av ensamhet i yrket. Trots att endast 27 skolbibliotekarier svarade på de två frågorna framstår detta som en rimlig hypotes, särskilt med tanke på att alla andra yrkeskategorier på skolor normalt tillhör ett eller flera arbetslag. Samtidigt är det inte alltid som lärarna öppnar famnen och bjuder in skolbibliotekarien i sina team. Det kan finnas ett motstånd och där måste skolledningen ange tonen och tala om vad som gäller. Att känna sig utanför och aldrig bli inbjuden när undervisning planeras gör att man känner sig oviktig och får svårare att bidra till elevernas måluppfyllelse. Det är heller inte roligt att i fikarummet få höra om arbetslagens after work-träffar och annat trevligt som man aldrig blir medbjuden till.

Det finns skolor där skolbibliotekarierna hela tiden kommer och går vilket är tecken på att det behövs någon sorts förändring. Skolledningen bör i de fallen fundera på om det handlar om marginalisering och brist på grupptillhörighet. Men det räcker inte att bara få närvara i ett antal möten, skolbibliotekarien måste få möjlighet att bidra och planera tillsammans med berörda lärare. Upplägget bör naturligtvis utvärderas då och då samt ändras vid behov. Det är dock skolledningens uppgift att anvisa plats åt skolbibliotekarien i ett passande arbetslag och lyfta fram vikten av att lärarna samarbetar med skolbiblioteket. Skolbibliotekarien ska inte behöva, som en svarande skrev, ”ligga på och tjata” på lärarlagen om att få bidra till elevernas måluppfyllelse.

Viktoria Reuterskiöld
Skolbibliotekarie