Essä: Ljudboken förlöser texten

Medan hoten mot pappers­boken från rörlig bild, radio och tv aldrig har besannats, har förändringen redan skett när det gäller ljudboken. "Det lustiga är att allt på något sätt är same same but different", skriver Alexandra Borg.

Ljudböcker, vad är det egentligen? Vi lyfter ofta fram deras brister, definierar dem negativt, vad de inte är och vad de inte kan göra. Se till exempel på diskussionen om huruvida vi ”läser” när vi lyssnar på en uppläst text, som har varit lång och vindlande, ömsom laddad, ömsom oklar och vadderad med subjektiva omdömen. Olika sakfrågor blandas gärna ihop; man vill diskutera läsförståelse och barns bristande intresse för läsning, men halkar in på frågan om vilket slags format som är ”bäst” respektive ”sämst”. Sällan förklaras vilka slags parametrar man mäter efter. ”Bäst” när då, bäst i vilket avseende, bäst för vem, bäst för vad? För några år sedan debatterades det i media huruvida ljudboken var bra eller dålig för litteraturen. Författaren Ola Nilsson skrev häromåret i Aftonbladet att det är ”en väsentlig skillnad på att läsa och att lyssna” samt att ”det tryckta ordet” har en ”överlägsenhet jämfört med det inspelade ljudet när det kommer till litteratur”. Överlägsenheten skulle bestå i att läsning av en tryckt bok kräver ”ett pågående arbete” och ”fokus och ansträngning”. Ljudboken däremot appellerar till vår lättja, till ”människans urgamla vilja att få något utan att betala för det”.

”Bokens historia är evolutionär”

Det som är anmärkningsvärt med Nilssons artikel, liksom andra röster som ständigt skäller på ljudböckerna, är historielösheten. Den som kan sin bokhistoria vet att all litteratur, all informationsförmedling och informations­lagring, för att uttrycka det teoretiskt, handlar om ökad tillgänglighet. Bokens historia är evolutionär, den har inte stått still. ”Boken”, för att sätta en etikett på en behållare av information, har ständigt anpassat sig till människans miljö och hennes behov. Med andra ord boken, som vi känner den idag, är inte utanför historien, utan en produkt av den.

När debatten om ljudboken 2021 härjade som bäst var det två förläggare på Bonnier­förlagen som kom till undsättning i en debattartikel i Dagens Nyheter. Susanna Romanus och Åsa Selling på Romanus & Selling skrev avväpnande: ”Diskuterar vi verkligen fortfarande om ljudboken är bra eller dålig?” De tyckte att det borde vara strömningstjänsterna – inte formatet – som ska vara föremål för diskussion. Ljudböcker, skriver de, har fört med sig många positiva saker, men det stora problemet är att förlagen och författarna får mindre ersättning för en ljudbok som strömmas än för en såld tryckt bok, trots att en ljudbok är minst lika dyr att producera. Producenterna är alltså de stora förlorarna, medan distributörerna är vinnare.

Det är egentligen föga förvånande att diskussioner om ett nytt formats existensberättigande blossar upp. Frågan om bokens framtid har alltid varit ett hett ämne. När Gutenberg och hans kollegor uppfann boktryckarkonsten – tryckpressen och den rörliga typen – uttryckte många humanister och skriftlärda oro för att den ökade tillgången till böcker skulle leda till en ytlig kunskapsspridning. Skriftkopister och munkar, som tidigare hade varit ansvariga för att manuellt kopiera böcker, såg tryckpressen som ett hot mot sina yrken. De var vana vid att ha en viktig roll i kunskapens bevarande och spridning, och tryckpressen gjorde deras arbeten överflödiga.
Går vi ännu längre tillbaka än så, kan vi hitta flera filosofiska utläggningar som på många sätt tangerar eller i vart fall kan ses som embryon till de centrala frågorna i dagens diskussion – vilket format är ”bäst” och vad är egentligen att läsa? Skrift och läsning, påpekar Platon i den kända dialogen Faidros, kan försvaga minnet och den levande kunskapen, ty det är endast genom muntlig tradition och direkt dialog som man kan nå sann kunskap. Text/skrift, menar han, är statisk och kan inte svara eller utvecklas genom interaktion.
Så om det är något historien kan lära oss är det att alla nya medier som omfamnats av samhället inte bara väckt motstånd utan också fått oss att på nytt behöva ta ställning om informations- och kunskapsspridandets relation till minne, tid, uppmärksamhet och koncentration.

”Visst läser vi mer än någonsin”

Det som lurar i debatten om just pappersbokens död är förstås en oro för en framtid utan text, en befolkning som inte kan läsa och på sikt inte tänka. Med ljudböckernas triumfatoriska framfart har frågan om bokens framtid parats med en rädsla för en morgondag helt styrd av maskiner. Men medan tidigare fruktan för hotet från rörlig bild, radio och tv aldrig har besannats, har förändringen redan skett när det handlar om ljudboken. ”Maskinerna” är för oss som vattnet för fiskarna, så till den grad närvarande att vi inte ser dem. Och det lustiga är att allt på något sätt är same same but different. Text finns ju överallt, bokstavligen. Jag överdriver inte när jag skriver att aldrig tidigare i mänsklighetens historia har vi översköljts av så mycket tecken att tolka. Må vara att långläsning – läsning av längre, sammanhängande texter – är på nedåt­gående, men visst läser vi mer än någonsin: på reklamblad, på schampoflaskor och i sociala medier. Och vi skriver också mer än förr. Tre decennier efter att Neil Papworth skickade världens första sms med orden “Merry Christmas”, har textmeddelanden blivit en del av vår vardag. Enligt den amerikanska affärstidningen Forbes uppgick redan 2021 den globala sms-­trafiken till över 23 miljarder meddelanden dagligen – 270 000 per sekund.
Vidare är en stor del av alla texter redan initialt digitala. Den artikel du läser nu har till exempel skissats på mobilapplikationen ”Anteckningar”, byggts ut i Word, för att sedan skickas några vändor via mejl till en kär vän för input. Dokumentet har sedan återkommit med så kallade granskningskommentarer – eller ”track changes”-funktionen som det sakta men säkert börjar heta på svenska – små bubblor i marginalen med synpunkter och korrigeringar. Efter mycket pill (och några påminnelser från redaktören) har den så gått iväg för ytterligare en granskning och senare sättning i ett formgivningsprogram och sedan vidare på nya digitala äventyr. Kort sagt: i vår nya sköna medievärld är det inte bara själva slutprodukten som är digital.

Men, för att återgå till frågan i inledningen: Läser vi när vi lyssnar? Läsning, skriver redaktörerna på National­encyklopedin, är ”en komplicerad färdighet” som inbegriper det man kallar avkodning och förståelse. Avkodningen består i att identifiera eller känna igen skrivna ord, medan förståelsen är ”resultatet av tolkningen av språkliga meddelanden”: ”I en alfabetisk skrift får ljudsegmenten i talade ord (fonemen) representeras av bokstavstecken eller av grupper av bokstavstecken. Det finns således en regelbaserad koppling mellan det talade och det skrivna.”
Att lyssna på en text skulle alltså inbegripa det vi kallar förståelse, men inte helt och hållet uppfylla kravet om att ”identifiera och känna igen” ett skrivet ord, det vill säga att se det.

Just kopplingen mellan det talade ordet och det skrivna har varit föremål för neuro­vetenskapliga studier om ljudböcker. En grupp amerikanska forskare har här kunnat påvisa att läsning med ögonen visserligen tycks aktivera andra centra i hjärnan (the visual cortex), än läsning med öronen (the auditory cortex), men att det ändå är problematiskt att helt kartlägga var i hjärnan olika slags läsning äger rum. Läsning med ögonen verkar inte uteslutande vara en visuell aktivitet. Litteraturvetaren Paul Armstrong talar om läsning som en ”neurologisk hybrid” där olika hjärnfunktioner, utvecklade för helt andra syften än att läsa, samverkar. Ordigenkänning – ”att identifiera och känna igen” ett skrivet ord – verkar alltså gå att koppla till syn och hörsel. När vi ”ser” ett ord ”hör” vi hur det låter.
Hur står det då till med förståelsen? Förstår en skolelev en tryckt text bättre än en digital? En stor metastudie – det vill säga en sådan studie som går igenom forskningsläget – tycks faktiskt slå fast att så är fallet. Vad man inte kommer in på i artikeln (som genomfördes under åren 2000–2017) är frågan om forskningsmetodik, det vill säga att man inte har undersökt – eller jämfört, för den delen – hur de kartlagda artiklarna har kommit fram till sina slutsatser. Alltså: Hur har forskarna gått till väga när de undersökt, hur har studien genomförts? Som forskare tycker jag det är problematiskt att jämföra olika slags läsarter på den ena läsartens (eller formatets) bekostnad. Jämför man hur elever förstår en och samma text i olika format, måste omständigheterna vara desamma. Texternas läslighet måste vara likvärdig, liksom de omgivande miljöerna. Och det tycks de sällan vara. Det är inte svårt att gissa sig till vilken av kontrollgrupperna som når bäst genomsnittligt resultat: den som klickar sig fram i en pdf på en medelmåttig datorskärm, eller den som vänder blad i stilla ro vid en skolbänk.
Till syvende och sist handlar det förstås om vana – något som är svårt att fånga upp i enkla studier som inte kartlägger läsarbeteenden och läsförståelse under längre perioder. Så låt oss påminna oss om Armstrongs slutsatser: människan har inte fötts med läsförmåga, det är något vi lärt oss, socialiserats in i.

Som Susanna Romanus och Åsa Selling antydde i sin debattartikel, tenderar diskussionen om ljudböcker hamna i en återvändsgränd om vi bara stirrar oss blinda på formatet. Och det finns förstås så mycket mer man bör diskutera om man på allvar vill förstå vilken agent of change ljudboken är. Uttrycket är hämtat från bokhistorikern Elizabeth L. Eisensteins banbrytande bok The Printing Press as an Agent of Change från 1979. Där driver hon hårt och över­tygande tesen att tryckpressens upp­finnande på 1400-talet revolutionerade informationsspridningen och påverkade samhällets utveckling på djupgående sätt. Tryckpressen var inte bara en teknisk innovation utan också en drivkraft för stora kulturella och sociala förändringar, inklusive reformationen, renässansen och den vetenskapliga revolutionen.

”Uppläsaren en viktig aktör”

Mycket har skrivits om skillnaderna mellan ljudböcker och tryckta böcker. Forskare har kartlagt kulturpolitisk status, försäljningsmönster och läsarbeteenden. Som bokhistoriskt skolad litteraturvetare intresserar jag mig för det den franske litteraturteoretikern Gérard Genette kallar paratexter, sådana aspekter hos en bok som inte har med själva texten att göra, men som ändå tycks styra vår tolkning av det vi läser, som bokomslaget, typsnittet, papperskvaliteten, eller för den delen författarfotot längst bak på pärmen. Om nästan allt sådant skalats bort, vilket det ju har då vi lyssnar till en bok, blir då själva innehållet (författarens budskap) mindre medierat och mer äkta? Nu kan vän av ordning inflika att även en ljudbok har ett omslag, och en ”baksidestext”, en informationstext med några korta, beskrivande rader om handlingen, om författaren och om mottagandet. Vilka paratexter har ljudboken som den tryckta boken saknar? Det är uppenbart och knappt nödvändigt att påpeka – rösten, upp­läsaren. Den är något som ligger utanför huvudtexten men ändå påverkar hur vi tar till oss det vi lyssnar på.
Själva rösten är något ljudboksproducenterna snabbt omvandlat till en konkurrensfördel. Uppläsaren, har det nämligen visat sig, kan vara en nog så viktig aktör för läsaren/lyssnaren/konsumenten. Det finns till och med studier som visar att en upp­läsare av en bok kan vara en avgörande faktor när det kommer till det som inom branschen kallas för book discovery – hur vi hittar fram till det vi vill läsa härnäst.

Men vad gör det med mitt eget läsarbeteende, min egen läserfarenhet och tolkning av en text när storyns röster plötsligt får kropp. När något så efemärt som en iscensättning av ett beskrivet ljud får en röst, ges ett kön, en hudfärg eller en social status? De flesta ljudboksläsare/ljudbokslyssnare kan säkert komma ihåg något tillfälle då hen helt enkelt inte stod ut med uppläsaren. Och tvärtom, att rösten var helt kongenial med det lästa. Jag har själv många sådana ögonblick, där rösten i brist på bättre ord blivit tredimensionell. Ett exempel är Bonos memoarer Surrender: Forty Songs, One Story, där han på strävsam dov engelska med irländsk accent berättar om sitt liv som sångare i ett av världens främsta band. En annan författare som också läst in sin egen bok är vietnames-amerikanen Ocean Vuong. On Earth We’re Briefly Gorgeous, också den något av en självbiografi. I uppläsningen bidrar hans spröda stämma till att den redan hjärtskärande historien blir ännu mer hudlös.
Trots att det knappast går att hitta två mera olika författartemperament än Vuong och Bono, har de en sak gemensamt: de berättar i första person. Deras berättelser har med andra ord en (1) röst. Men vad med böcker som är polyfona (för att låna den ryske teoretikern Michail Bachtins litteraturvetenskapliga term) där flera röster och synvinklar påverkar hur läsaren ska förstå handlingen? Hur kan sådana berättelser ta sig ut i en uppläsning? Alldeles utmärkt, skulle jag säga. Och här finns flera bra exempel, som den flerfaldigt prisbelönta ljudboksuppläsaren Suzanne Torens inläsning av The Overstory, Pulizer Prize-vinnaren Richard Powers välförtjänt hyllade roman om en grupp skogsaktivister i Nordamerika (märkligt nog inte översatt till svenska), och den mer experimentella ljudboksadaptionen av George Saunders Lincoln in the Bardo, där en hel stab av skådespelare känt sig manade att samarbeta; resultatet blir något av ett radiospel där röster smälter samman, avbryter och avlöser varandra, som just aktörer på en scen.

Det som fascinerar mest med ljudböcker är inte att de får oss att tänka nytt kring ett gammalt medium, utan att de aktualiserar frågor som har med litterär tolkning att göra. Vad är förståelse, vad bottnar den i? På vilka subtila detaljer i och utanför texten grundar jag min föreställning? Vem är jag när jag läser och vad tar jag med mig i mötet? Ljudböckerna, den för ljud adapterade texten, tycks peka mot själva läsakten och de fenomen som realiserar den. Genom att förlösa texten från dess statiska läge på en vit sida, visar ljudboken med emfas att en berättelse aldrig är fixerad, utan alltid blir till i mötet med en läsare. Att den så att säga äger rum ”in the ear of the beholder”.

Text: Alexandra Borg, kritiker, författare och docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Essän publicerades först i Biblioteksbladet nummer 3, 2024, numret om ljudböcker ››