Finns det en lösning på frågan om de vetenskapliga tidskrifterna?
18 jul 2023 • 7 min
De akademiska förlagens dominans förblir obruten. Biblioteken värjer sig med open access som ska pressa kostnaderna. Men många forskare föredrar ändå det prestigefulla, traditionella – och dyra och inlåsta. ”Debatten har pågått så länge jag minns”, skriver tidigare riksbibliotekarien Tomas Lidman.

Det känns fascinerande (och lite sorgligt) att ta del av problem och frågeställningar som är eviga. Kanske inte eviga, men i alla fall har stora likheter nu, med dem jag upplevde för 50 år sedan. Bara med en viktig skillnad, att de yttre omständigheterna är svåra att jämföra. Det som gällde i går gäller inte i dag. Men, som sagt, problemen är likartade. Den här artikeln handlar om de vetenskapliga tidskrifternas ekonomi, spridning och förutsättningar och deras funktion och konsekvenser för de vetenskapliga biblioteken (jag använder detta begrepp för samtliga högskole- och forskningsbibliotek).
I maj höll The Academia Europaea, en intresseorganisation för universiteten i Europa, en konferens i Stockholm på temat den digitala utmaningen och då med tonvikt på den vetenskapliga tidskriften, dess relation till upphovsmännen och universiteten och de stora förlagens unika position i sammanhanget. Många vittnade om den frustration som forskare upplever, av att man av meriteringsskäl ofta ser sig tvingade att publicera sig i de tidskrifter som ger mest uppmärksamhet, men som samtidigt inte alltid är de bästa (men ofta de dyraste). Forskaren jagar citeringar, ju mer man blir citerad desto bättre innehåll i CV:n och i förlängningen karriären. Ett par rektorer vid några större universitet i Sverige var kritiska. Slutsatserna var kortfattat, att forskarna måsta ta kommando över sin forskning, se till att de offentligt finansierade resultaten publiceras ”open access”. Vi kan inte fortsätta, som tidigare, hävdades, där stora tidskriftsförlag lägger beslag på våra artiklar och sedan säljer dem paketerade till samma forskare och universitet som skrivit och finansierat dem.
Jag vågade mig på att i diskussionen påpeka att jag redan 1992/93, under min tid på Stockholms universitetsbibliotek (SUB), frågat en av dekanerna som tyckte att biblioteket blev alltmer kostnadskrävande, om hon visste att det berodde på att hennes forskare alltid ville publicera sig i de dyraste tidskrifterna, som biblioteket sedan måste köpa in för att gå efterfrågan till mötes.
Debatten kring de dyra tidskrifterna har pågått så länge jag minns. På 1970-talet då den svenska högskolan såg många nya medlemmar och en stadigt växande mängd studerande oroades man över hur de vetenskapliga biblioteken skulle klara sina uppgifter. En utredning Vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning (SOU:1977:71), tillsattes för att undersöka hur problemen skulle tacklas. Den konstaterade att kostnaderna för böcker och tidskrifter ökat snabbt samtidigt som utbudet också växt. Sammantaget med att resurstillskotten inte hängt med, hade det betytt begränsade möjligheter att ge universitetens forskare och studenter god service. Som en lösning valde utredningen att satsa på samordning och samutnyttjande och att bygga på den befintliga infrastrukturen. För övergripande samordning skulle en särskild myndighet/delegation svara, Delegationen för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning, DFI. Tanken som lanserades var att ett visst vetenskapligt bibliotek skulle ansvara för beståndet/tidskrifterna inom utpekat område. Ansvarsbiblioteksutredningen föreslog också några år senare, 1983, en sådan ordning. Handelshögskolans bibliotek skulle få ansvar för ekonomiområdet, Tekniska högskolan i Stockholm för teknik, Karolinska institutet för medicin, osv.
Det fanns också andra idéer som inspirerats av situationen i Storbritannien, där British Library i Boston Spa skapat ett särskilt lånebibliotek med kunder i hela världen. Förslagsställarna såg framför sig ett svenskt fjärrlånebibliotek, där alla tidskrifter (och monografier) skulle samlas under ett tak, kopieras och skickas ut mot en avgift. Förslaget fick emellertid tummen ner av utredningen och även DFI och kom följaktligen inte att förverkligas (även om dåvarande riksbibliotekarien Uno Willers inte hade något emot ett fjärrlånebibliotek, under förutsättning att det inordnades under KB).
1979 beräknades de vetenskapliga bibliotekens samlade tidskriftsbestånd i Sverige uppgå till cirka 170 000. Biblioteket vid Karolinska institutet använde redan då 90 procent av sin budget till detta förvärv medan biblioteket vid SUB använde cirka 50 procent.
Den notoriskt dåliga biblioteksekonomin medförde att oron inte stillades av ansvarsbibliotekssystemets successiva utbyggnad. Ett exempel: medan prisindex på förlaget Blackwells material steg med 400 procent mellan åren 1981 och 1992 så ökade förvärvsanslaget vid SUB med 260 procent. En ohållbar situation, antalet tidskrifter ökade samtidigt som de också blev dyrare och den tilldelade budgeten hängde inte med.
Det är därför ganska givet att biblioteken såg sig om för att hitta alternativa lösningar.
I ett slag och på oerhört kort tid tog utvecklingen en helt annan riktning. Nu blev det plötsligt även möjligt för de mindre högskolebiblioteken att ha ett tidskriftsbestånd som hade varit helt otänkbart tidigare. Kungliga biblioteket (KB) tog 1996, med hjälp av en fördelaktig ekonomisk situation, initiativ till att förhandla med ett antal förlag om att köpa licenser på deras digitala produkter. Licenserna kunde sedan användas av de bibliotek som accepterade avtalets struktur. Kostnaden beräknades inledningsvis på antalet tidigare prenumererade titlar, vilket medförde låga kostnader för de mindre biblioteken och högre för de större. Entusiasmen var stor. Äntligen såg biblioteken framför sig en framkomlig väg ur den ekonomiska knipan. Början var lite trevande men efter hand kom allt fler förlag att ingå i avtalen.
Tillbaka till konferensen och nutid och frågan om ”open access”, och de kostnadskrävande vetenskapliga tidskriftsförlagen. I en avhandling som delades ut på konferensen, Den efterfrågade vetenskapen. Universitetsbibliotek, akademiska tidskrifter och vetenskapliga förlag 1968-2018, av David Dellstig studeras utvecklingen på området, särskilt sedan 1995, även om årtalet 1968 förekommer i titeln. Författaren är inte entusiastisk över situationen som den kommit att bli. Han visar hur de stora förlagen successivt köpt upp de mindre förlagen under tiden fram till 2000. Även små enskilda tidskrifter erbjöds plats under deras paraplyer. De var naturligtvis särskilt intresserade av att inlemma attraktiva mindre förlag och tidskrifter som forskarna ville publicera sig i. Dellstig visar också att det för den enskilda tidskriften kunde betyda ekonomisk stadga och överlevnad att ingå i ett sådant sammanhang. Ju fler tidskrifter man kunde samla i sitt paket, desto attraktivare blev man för köparen.
Denne köpare var i de allra flesta fall de vetenskapliga biblioteken runt om i världen. Marknaden var så att säga fixerad från början och dessutom pålitlig och stabil. Man vet vilka kunder man har och situationen, menar, Dellstig, påminner i hög grad om hur ett monopol fungerar. Avtalen är inte tvingande att underteckna men alternativen är i princip obefintliga. Allt eller inget. Vill biblioteket bara prenumerera på några få av de 100-tals titlar som ingår och erbjuds i paketet är det svårt och kostsamt. De största aktörerna på marknaden är i nämnd ordning Elsevier, Springer och Wiley som 2017 stod för knappa 50 procent av hela det elektroniska förvärvet vid Uppsala universitetsbibliotek.
I diagram och figurer visar Dellstig hur det elektroniska förvärvet 2018 kom att helt dominera förvärvspolitiken. 2002 fördelades det fysiska och det elektroniska förvärvet vid SUB nästan fifty fifty, medan det i princip hade upphört 2018. Biblioteken i Uppsala och Lund hade fortfarande ett litet analogt förvärv men det digitala hade nu tagit över helt. Det är också intressant att som jämförelse se att förvärvsbudgeten vid SUB ökat markant (150 procent) under dessa år, från i storleksordningen 20till drygt 50 miljoner kronor, medan budgeten i Uppsala bara ökat med drygt 20 procent till 54 miljoner kronor.
Utan att på något sätt förminska betydelsen av utvecklingen sedan 2000, så förs ändå ett resonemang i avhandlingen kring de låsningar som numera existerar. I ett kapitel intervjuar författaren ett antal bibliotekarier som arbetar med det digitala materialet. Fram träder bilden av ett slags passivitet som omständigheterna drivit fram. Förvärvet är helt efterfrågestyrt: man har egentligen aldrig behövt ta ställning till innehållets kvalitet. Däremot utgår urvalet från hur ofta informationen/artiklarna används, det vill säga citeras, och här finns olika hjälpmedel att tillgå. Kvantitet i stället för kvalitet, med andra ord.
Det finns också statistik på i vilken utsträckning efterfrågan riktas mot tidskrifter som inte täcks av de avtal som ingåtts. Den statistiken använder sedan förlagen gentemot biblioteken för att visa vad man går miste om och indirekt således uppmuntra till köp.
Sedan 1970-talet har forskarna diskuterat huruvida citeringsfrekvensen utgör en stabil fas för att bedöma en forskares resultat. Dellstig för resonemanget bakåt. Är det så att ju fler citeringar en forskare får, desto viktigare är hans resultat? ”Att se citeringen som ett mått på kvalitet kräver antagandet att citeringen markerar att något varit viktigt eller nyttigt för ett nytt forskningsresultat”. Av det följer att forskningen snävas in och riktas mot den verksamhet som redan bedrivs, och där forskaren har störst möjlighet att bli citerad. Biblioteken med sin användarstyrda förvärvspolitik ser ingen möjlighet annat än att köpa just dessa tidskrifter. I förlängningen medför det också att läraren koncentrerar sina föreläsningar på just dessa resultat och delar ut seminarieuppgifter utifrån den information som är mest lättillgänglig. Är det ett bra mått på ett akademiskt alsters värde, frågar sig Dellstig? Det ena ger det andra, och det är svårt att bryta sig ur cirkeln. Att sätta likhetstecken mellan en publikations tillgänglighet och dess vetenskapliga värde skulle ingen respektabel vetenskapsman görs, menar författaren.
Under Stockholmskonferensen anfördes också det uppmärksammade exemplet där en forskare vid ett lägre rankat universitet försökte köpa sig upphovsrätt till en artikel publicerad av ett prestigefullt sådant. Allt i syfte att få mer citering och hamna högre på den globala rankinglistan. Och vad händer med den forskning som publiceras på andra språk än engelska, frågade man. De stora vetenskapliga förlagen ratar genomgående tidskrifter som inte har engelska som huvudspråk. Som Dellstig visar kan det nästan betyda liv eller död om tidskriften inte rättar in sig i engelskan.
Nu till något annat och återigen lite bibliotekshistoria. Ingenting var egentligen bättre förr, det måste återigen sägas – men kanske enklare? Vi som arbetade med förvärv på SUB i mitten av 1970-talet brottades förvisso med många problem. Först givetvis att pengarna aldrig räckte till. Då handlades ofta böckerna och tidskrifterna som separata beställningar via olika mäklare från Nederländerna, Tyskland, USA och andra länder. Dessa informationsmäklare handlades upp och gav olika former av rabatter. Och rabatterna måste hela tiden omförhandlas. Vi prenumererade på många av tidskrifterna direkt från tidskriftsförlagen och de kunde enkelt sägas upp om vi märkte att intresset var lågt. Det kunde också ta lång tid från det att en beställning gick ut till dess att den kunde registreras i katalogen, En avgörande skillnad gentemot den ordning som gäller i dag var att vi på förvärvsavdelningen själva bestämde en väsentlig del av förvärvet. Vi fick givetvis in förslag från forskare och studenter men de var ganska få. Vi upplevde det som att vi köpte böcker och annan information för framtiden. Vi läste recensioner i facktidskrifter, prickade för de böcker eller tidskrifter vi ansåg vara värd att anskaffa. Sedan godkände (eller avförde) avdelningschefen förslagen. Som historiker fick jag ansvar för förvärvet inom det historisk-filosofiska facket. Vi utnyttjade våra kunskaper och arbetade självständigt. Visst låter det idylliskt! Som en annan tid och en annan värld. Men var det effektivt?
Dellstigs avhandling är intresseväckande och initierar verkligen en diskussion kring de akademiska förlagens numera helt dominerande ställning – som uppvisar stora likheter med ett monopol – i de vetenskapliga bibliotekens förvärv. Vilka möjligheter står till buds för att komma ur deras grepp? Och är det ens önskvärt. Open access ses som ett alternativ, och har varit det sedan sekelskiftet, men har svårt att få acceptans bland forskare som helst ser sina verk publicerade i prestigefyllda låsta tidskrifter som i förlängningen pryder deras CV. Kampen mellan förlagen och universitetsvärlden är inte avgjord och jag fick en känsla under Stockholmskonferensen, att den senare nu i allt högre grad motsätter sig utvecklingen.
Dellstig problematiserar viktiga frågor för de vetenskapliga biblioteken. Jag hade önskat att han tydligare beskrivit paradigmskiftet 2000, och den positiva inställningen biblioteken hade till de nya möjligheter som då erbjöds. Framför allt biblioteken vid de mindre högskolorna. Framställningen skulle också vunnit på, om han intervjuat någon eller några från KB/Bibsam som tidigt och i sann pionjäranda tog sig an uppgiften att förhandla om licenser med förlagen. Då hade han också fått kunskap om alla de problem som var förknippade också med detta arbete.
Text: Tomas Lidman, tidigare överbibliotekarie på Stockholms universitetsbibliotek 1991–95, riksbibliotekarie 1995–2003 och riksarkivarie 2003–2010.
Senaste nytt

Missnöje med nya Biblio – men snart ska problemen vara lösta
E-boksläsare som laddar ner böcker via biblioteket har problem med den nya versionen av Biblio. Men nu är en lösning på gång.
14 feb 2025 • 2 min

Biblioteksbedrägerierna tycks vara över
Bedrägerivågen med bibliotek som täckmantel har ebbat ut. Det konstaterar polisen.
13 feb 2025 • < 1 min

Upprop för hotat bibliotek
Raoul Wallenberg-institutets bibliotek för mänskliga rättigheter hotas av nedläggning. Nu har juristerna Izabell Zaza och Amanda Bergqvist organiserat ett upprop för att försöka rädda biblioteket.
12 feb 2025 • 2 min

Satsning på uppsökande gav ”biblioteksfeber”
Efter ett år med minskade öppettider och mer uppsökande verksamhet har stadsdelsbiblioteken i Västerås nått ut till flera hundra procent fler invånare.
11 feb 2025 • 4 min

Tillgången till Legimus styrs upp
Regeringen ger MTM i uppdrag att säkerställa att bara personer med läs- eller synnedsättning får tillgång till Legimus. Beskedet välkomnas av Läromedelsförfattarna.
11 feb 2025 • < 1 min

”Eleverna är den främsta måltavlan för hat, hot och våld”
Komvux-bibliotekarien Soledad Cartagena om massakern på Campus Risbergska i Örebro: ”Jag har själv upplevt hur vi med invandrarbakgrund blivit måltavlor för rasistiska grupper, politiken och själva systemet.”
10 feb 2025 • 3 min

Replik: Iselid är sen på bollen
Samtal om förhandlingar om e-böcker pågår redan, skriver Stefan Persson från Läromedelsföretagen i ett svar i debatten om svensk kurslitteratur. Han konstaterar att Lars Iselids alternativ ”låter mer som en from förhoppning än en realistisk lösning.”
6 feb 2025 • 3 min

Biblioteket inrymdes under skolskjutningen
Personal och besökare på Haga bibliotek i Örebro inrymdes när den värsta skolskjutningen i Sveriges historia pågick på skolan strax intill. ”Det var en overklighetskänsla.”
6 feb 2025 • 4 min

Jag är djupt oroad över Svensk näringslivs rapport
I en ny rapport om kommunal effektivisering hävdar Svenskt näringsliv att det finns stora marginaler för besparingar på folkbiblioteken. Rapport är urusel och tar ingen hänsyn till bibliotekens bredare samhällsnytta, skriver Tommy Bildström.
5 feb 2025 • 3 min

Drygt två veckor med Trump och kulturkriget trappas upp
Med Trump som president ökar pressen mot USA:s bibliotek och deras personal. I Texas ligger flera lagförslag som kan kriminalisera bibliotekariers arbete. Hittills har de amerikanska kulturkrigen även nått oss, så frågan är när Sverige också drabbas av en upptrappning?
4 feb 2025 • 4 min

Replik: Vi måste börja med det mest akuta
Per Kornhall gläds åt att kurslitteraturens kris har nått debattsidorna och framhäver återigen de fem förslag som Läromedelsförfattarna har presenterat. ”Om vi vill förbli en stark kunskapsnation måste vi agera – och det nu.”
3 feb 2025 • < 1 min

Svenska Pens nya fokus: bibliotek
Svenska Pen ökar sitt engagemang kring situationen på folk- och skolbiblioteken. Bland annat inrättas en projektledartjänst under våren.
30 jan 2025 • < 1 min
0 kommentarer