Läsfrämjandets historia handlar om politik – och om människor som ändå läser på sitt eget sätt. Man kan välja att se det som något hotfullt, eller som en given förutsättning för förändring, skriver Linnéa Lindsköld.

Läsfrämjande tillhör folkbiblio­tekens kärnverksamhet och precis som att biblioteket är en politiskt styrd institution har även läsfrämjande arbete alltid ingått i politikens intressesfär. Sedan 2013 och propositionen Läsa för livet har läsning i svensk politik behandlats som en lösning på snart sagt alla samhällsproblem. Genom läsningens försyn ska människor bli mer demokratiska, empatiska, friska till kropp och själ samt framgångsrika både i skolan och på arbetet. Det läsfrämjande arbetet på ett nationellt plan består idag främst av att utveckla och samordna insatser, fortbilda professionella läsfrämjare samt informera människor (oftast vårdnadshavare) om läsningens förtjänster. Detta har bland annat resulterat i miljonsatsningar på läs- och litteraturfrämjande insatser i projektform, läslyftet för lärare, ett nyinrättat läsråd, läsamabassadörer samt projekt som Bokstart, där folkbibliotek, BVC och förskola samarbetar kring att främja små barns språkutveckling.
Hur kommer det sig att synen på läsningens förtjänster och läsfrämjande ser ut som det gör idag? Genom att göra några nedslag i läsfrämjandets politiska historia vill jag visa vilka förhoppningar det har funnits från politiskt håll på vad läsning ska leda till samt hur dessa förhoppningar har förändrats över tid.
Den första nationsövergripande kampanjen för läsning i Sverige var ett resultat av Kyrkolagen 1686. Husbonden i hushållet gjordes i och med den ansvarig för att se till att alla kunde läsa, vilket kontrollerades och bokfördes vid de obligatoriska husförhören. Om man inte bedömdes vara tillräckligt läskunnig fick man inte konfirmera sig, vilket i sin tur ledde till att man varken fick motta nattvard eller gifta sig. Det var tre centrala färdigheter som skulle läras ut. Att läsa högt innantill, att memorera innehåll i katekesen samt att förstå hur det kristna livet skulle levas. Det senare klargjordes genom hustavlan i Luthers katekes där samhällets hierarki förklarades som underkastelse under husfader (i hushållet), kung (i riket) och präst (i församlingen). Med andra ord, läsning skulle användas för att förstå och acceptera sin plats i samhället. Genom husförhören fick Sverige mot slutet av 1700-talet en allmän läskunnighet. Men det rörde sig knappast om läskunnighet som vi förstår den idag. Vi kan begrunda titeln till ärkebiskop Olof Svebilius handbok som publicerades första gången 1688: ”Enfaldig förklaring öfver dr. Martin Luthers lilla cateches, stäld genom frågor och svar.” Någon mångbottnad tolkning av text var inte aktuell.

Under det sena 1700-talet växte en borgerlig läskultur fram där man läste tidningar, fackböcker och romaner högt och gemensamt, som underhållning och som information. Denna läskultur var dock kopplad till ett specifikt samhällsskikt och få svenskar hade tillgång till annan litteratur än nyss nämnda katekes, någon ABC-bok och möjligtvis en eller annan religiös skrift till långt in på 1800-talet.
Väckelserörelsen som tog fart under 1800-talet var den första stora mot-offentligheten mot det sätt att läsa som förordades av staten och kyrkan. I stället för att en förutbestämd och enfaldig tolkning skulle memoreras använde man sig av det Ronny Ambjörnsson i Den skötsamme arbetaren kallar för en begrundande läsning: ”det gällde att ta till sig det lästa, samtala med likasinnade över det ’budskap’ som texten tänktes innehålla, gömma detta budskap ’i sitt hjärta’, och låta det bli till en ’livets läxa’” (Ambjörnsson 2017, s. 134). Detta var en läsart som startade med väckelserörelsen, vars medlemmar benämndes just läsare, men som i sekulariserad form togs upp i de två andra folkrörelserna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Det rör sig om läsning som ska förändra dig i ditt inre, och sedan användas individuellt och gemensamt för att förändra ditt liv, om det så ska vara för att bli frälst, bli nykterist eller revolutionär.

Återigen handlade det om att läsa för att förstå och underordna sig sin plats i samhället, men att läs- och skrivkunnigheten blev starkare fick en annan effekt än vad de styrande först hade förutsett

Att läsa, i rörelserna, handlade kring sekelskiftet 1900 om att läsa för att bilda och disciplinera sig, för att därigenom kunna rösta. I detta läsningens triumftåg blir rötterna till dagens täta sammankoppling mellan läsning och demokrati tydlig. Att läsa var ett av de viktigaste verktygen för politiskt inflytande och förändring i den unga demokratin Sverige.
All läsning? Nej, i folkrörelserna fanns det en tydlig hierarki mellan den ”goda litteraturen” och den ”dåliga litteraturen”. Den förstnämnda ansågs bidra till individens bildning, ett moraliskt upphöjande där läsning gjorde människan disciplinerad, aktiv och förmögen till att bidra till samhället. Progressiva och radikala pedagoger och författare som Ellen Key och Selma Lagerlöf argumenterade för att barn skulle ha tillgång till bra litteratur, vald på estetiska och inte didaktiska grunder. Estetiska värden knöts till utbildning för att kultivera människors personliga utveckling. Läsning av den dåliga litteraturen riskerade däremot att göra läsaren sämre, rentav smutsigare, både moraliskt och fysiskt. Under det tidiga 1900-talet genomfördes en rad kampanjer mot smutslitteratur där socialdemokrater och konservativa för en gångs skull kunde enas kring ett gemensamt mål, nämligen att agitera mot den oönskade läsningen.

På litteraturområdet var det först under andra hälften av 1900-talet som det infördes faktiska politiska åtgärder. Dessa var framför allt inrättade mot att stötta produktion och distribution av litteratur genom stöd till förlag och författare. Främjandet av läsning skulle i sin tur ske genom skola och folkrörelser. Dessutom förväntades det att människor automatiskt skulle läsa fler böcker i takt med att de fick ökat välstånd. Läsning sågs som en klassfråga. Socialgrupp III behövde få tillgång till billiga, kvalitativa böcker för att få möjlighet att förändra sitt liv och sin arbetsmiljö. Under 1970-talet upptäcktes det dock, genom statistiska undersökningar, att även välutbildade människor läste ”skräplitteratur”. Resultaten mottogs av debattörer med en förvåning som är i det närmaste rörande för dagens betraktare. En rad åtgärder infördes för att främja tillgången till kvalitativ litteratur runtom i landet och ”motverka kommersialismens negativa verkningar”, som det hette i 1974 års kulturpolitiska mål. Två av de mest kända exemplen på 1970-talets välfärdsorienterade litteraturpolitik är produktionsstödet till litteratur, som under slutet av 1990-talet utökades med ett distributionsstöd och därmed blev väl känt för bibliotekarier, samt förlaget En bok för alla som fick statligt stöd för sin utgivning fram till 2007.

Att det fortfarande fanns en tydlig hierarki av vilken typ av läsning som var bra och vilken som var dålig var synlig även in på 1980- och 1990-talen. Rollspel och serietidningar bedömdes av vissa att på en gång både förslappa barn och unga och aktivera dem till att begå våldshandlingar. I skuggan av videovåldsdebatten genomfördes därför kampanjer mot texter av såväl kommersiell som underground natur. Sedan dess är det andra medier som teve, dataspel och på senare tid sociala medier, som har fått ta över syndabocksrollen när ungdomars passivisering debatteras. Parallellt med detta engagemang mot ”felaktig” läsning blev den professionella läsfrämjaren för första gången framskriven som ett verktyg för litteraturpolitiken, främst riktad mot barn och unga. Läsning och icke-läsning har i den politiska debatten sedan 1980-talet och framåt knutits allt starkare till kognitiv och språklig förmåga snarare än att ses som ett resultat av socioekonomiska faktorer.

Att vilja främja läsning är i dag okontroversiellt. Det är något alla oavsett partitillhörighet kan stötta och stora hamburgerrestauranger kan lansera sig själva som läsfrämjare för att få goodwill

Avslutningsvis vill jag ge några reflektioner kring hur arbetet med läsfrämjande har förändrats. Vad som anses vara ”riktig läsning” har breddats samtidigt som styrningen av vilken typ av titlar som ska läsa har minskats. Men läsfrämjande är i högsta grad en form av styrning även på 2020-talet, även om den är gjord med den största välvilja. Det kommer inte längre hem en präst till dig för att kontrollera hushållets läskunnighet, men kanske kommer det hem en bibliotekarie för att informera om läsningens förtjänster. I alla fall om du är förälder och bor i ett socialt utsatt område. Inga likheter i övrigt.
Företeelsen med bibliotekarier på hembesök visar hur viktigt det anses vara från politiskt håll med läskunnighet och att bli en läsare i Sverige i dag. Men också att bli läsare på rätt sätt. Det finns många minnen av det demokratiska genombrottet och folkrörelsernas studiecirklar i läsningens politik. Viktigt att påminna om är att det rörde sig om en motkultur, något som gick mot de styrandes vilja innan det blev det dominerande synsättet. Kärnan av läsfrämjande är att det kan finnas hur många politiska ambitioner som helst med syftet att få fler att läsa mer. Men som det tidigare nämnda citatet från Åke Isling visar kommer läsaren ändå att läsa på sitt eget sätt. Denna ambivalens inristad i läsningens själva hjärta kan man välja att se som ett hot, eller som en given förutsättning för politisk förändring i människors liv.

Text: Linnéa Lindsköld, docent i biblioteks- och informationsvetenskap, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning, Högskolan i Borås.

Publicerades i Biblioteksbladets magasin nummer 3 2022, Läsnumret.