Fostran, styrning och en växande välvilja

4 nov 2022 • 7 min

Läsfrämjandets historia handlar om politik – och om människor som ändå läser på sitt eget sätt. Man kan välja att se det som något hotfullt, eller som en given förutsättning för förändring, skriver Linnéa Lindsköld.

Linnéa Lindsköld, docent i biblioteks- och informationsvetenskap, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning, Högskolan i Borås.

Läsfrämjande tillhör folkbiblio­tekens kärnverksamhet och precis som att biblioteket är en politiskt styrd institution har även läsfrämjande arbete alltid ingått i politikens intressesfär. Sedan 2013 och propositionen Läsa för livet har läsning i svensk politik behandlats som en lösning på snart sagt alla samhällsproblem. Genom läsningens försyn ska människor bli mer demokratiska, empatiska, friska till kropp och själ samt framgångsrika både i skolan och på arbetet. Det läsfrämjande arbetet på ett nationellt plan består idag främst av att utveckla och samordna insatser, fortbilda professionella läsfrämjare samt informera människor (oftast vårdnadshavare) om läsningens förtjänster. Detta har bland annat resulterat i miljonsatsningar på läs- och litteraturfrämjande insatser i projektform, läslyftet för lärare, ett nyinrättat läsråd, läsamabassadörer samt projekt som Bokstart, där folkbibliotek, BVC och förskola samarbetar kring att främja små barns språkutveckling.
Hur kommer det sig att synen på läsningens förtjänster och läsfrämjande ser ut som det gör idag? Genom att göra några nedslag i läsfrämjandets politiska historia vill jag visa vilka förhoppningar det har funnits från politiskt håll på vad läsning ska leda till samt hur dessa förhoppningar har förändrats över tid.
Den första nationsövergripande kampanjen för läsning i Sverige var ett resultat av Kyrkolagen 1686. Husbonden i hushållet gjordes i och med den ansvarig för att se till att alla kunde läsa, vilket kontrollerades och bokfördes vid de obligatoriska husförhören. Om man inte bedömdes vara tillräckligt läskunnig fick man inte konfirmera sig, vilket i sin tur ledde till att man varken fick motta nattvard eller gifta sig. Det var tre centrala färdigheter som skulle läras ut. Att läsa högt innantill, att memorera innehåll i katekesen samt att förstå hur det kristna livet skulle levas. Det senare klargjordes genom hustavlan i Luthers katekes där samhällets hierarki förklarades som underkastelse under husfader (i hushållet), kung (i riket) och präst (i församlingen). Med andra ord, läsning skulle användas för att förstå och acceptera sin plats i samhället. Genom husförhören fick Sverige mot slutet av 1700-talet en allmän läskunnighet. Men det rörde sig knappast om läskunnighet som vi förstår den idag. Vi kan begrunda titeln till ärkebiskop Olof Svebilius handbok som publicerades första gången 1688: ”Enfaldig förklaring öfver dr. Martin Luthers lilla cateches, stäld genom frågor och svar.” Någon mångbottnad tolkning av text var inte aktuell.

Under det sena 1700-talet växte en borgerlig läskultur fram där man läste tidningar, fackböcker och romaner högt och gemensamt, som underhållning och som information. Denna läskultur var dock kopplad till ett specifikt samhällsskikt och få svenskar hade tillgång till annan litteratur än nyss nämnda katekes, någon ABC-bok och möjligtvis en eller annan religiös skrift till långt in på 1800-talet.
Väckelserörelsen som tog fart under 1800-talet var den första stora mot-offentligheten mot det sätt att läsa som förordades av staten och kyrkan. I stället för att en förutbestämd och enfaldig tolkning skulle memoreras använde man sig av det Ronny Ambjörnsson i Den skötsamme arbetaren kallar för en begrundande läsning: ”det gällde att ta till sig det lästa, samtala med likasinnade över det ’budskap’ som texten tänktes innehålla, gömma detta budskap ’i sitt hjärta’, och låta det bli till en ’livets läxa’” (Ambjörnsson 2017, s. 134). Detta var en läsart som startade med väckelserörelsen, vars medlemmar benämndes just läsare, men som i sekulariserad form togs upp i de två andra folkrörelserna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Det rör sig om läsning som ska förändra dig i ditt inre, och sedan användas individuellt och gemensamt för att förändra ditt liv, om det så ska vara för att bli frälst, bli nykterist eller revolutionär.

Återigen handlade det om att läsa för att förstå och underordna sig sin plats i samhället, men att läs- och skrivkunnigheten blev starkare fick en annan effekt än vad de styrande först hade förutsett

När folkskolan infördes år 1842 blev för första gången färdigheterna att läsa och att skriva tillgängliga för fler barn på ett systematiskt sätt, utanför hemmets väggar. Med hjälp av Läsebok för folkskolan, som publicerades första gången 1868, blev eleverna inskolade i en svensk kulturtradition, det vill säga en fosterlandskänsla som skulle byggas med hjälp av sedelärande texter. För första gången fick ”vanligt folk” tillgång till sekulär skönlitteratur och facktexter. Återigen handlade det om att läsa för att förstå och underordna sig sin plats i samhället, men att läs- och skrivkunnigheten blev starkare fick en annan effekt än vad de styrande först hade förutsett. Som utbildningshistorikern Åke Isling uttryckte det i sin historik över läsning i svenska skolan: ”Dessutom är det så att läskonsten inte kan monopoliseras: de styrandes avsikt kan vara att via läsningen förmedla den tro och moral som de önskar, men samtidigt ger de då redskap åt de underlydande som kan utnyttjas för dessas egna intressen och frigörelse” (Isling 1988, s. 324). Vid den andra hälften av 1800-talet var Sverige ett på många vis ojämlikt land och samhället präglades av såväl en ökande befolkning som en ökande industrialisering. Missnöjet med den rådande ordningen kanaliserades in i folkrörelserna där det fanns en vilja att förändra samhället, framför allt genom allmän rösträtt. I rörelserna erbjöds ett tydligt värdesystem och medlemmarna fick en organisatorisk träning i demokrati genom mötesformalia. Husförhören och senare folkskolan i Sverige, hur patriarkal och hierarkisk den än var, skapade alltså en läs- och skrivkunnighet som i sin tur blev en drivbänk för de radikala folkrörelser som gjorde Sverige mer jämlikt.

Att läsa, i rörelserna, handlade kring sekelskiftet 1900 om att läsa för att bilda och disciplinera sig, för att därigenom kunna rösta. I detta läsningens triumftåg blir rötterna till dagens täta sammankoppling mellan läsning och demokrati tydlig. Att läsa var ett av de viktigaste verktygen för politiskt inflytande och förändring i den unga demokratin Sverige.
All läsning? Nej, i folkrörelserna fanns det en tydlig hierarki mellan den ”goda litteraturen” och den ”dåliga litteraturen”. Den förstnämnda ansågs bidra till individens bildning, ett moraliskt upphöjande där läsning gjorde människan disciplinerad, aktiv och förmögen till att bidra till samhället. Progressiva och radikala pedagoger och författare som Ellen Key och Selma Lagerlöf argumenterade för att barn skulle ha tillgång till bra litteratur, vald på estetiska och inte didaktiska grunder. Estetiska värden knöts till utbildning för att kultivera människors personliga utveckling. Läsning av den dåliga litteraturen riskerade däremot att göra läsaren sämre, rentav smutsigare, både moraliskt och fysiskt. Under det tidiga 1900-talet genomfördes en rad kampanjer mot smutslitteratur där socialdemokrater och konservativa för en gångs skull kunde enas kring ett gemensamt mål, nämligen att agitera mot den oönskade läsningen.

På litteraturområdet var det först under andra hälften av 1900-talet som det infördes faktiska politiska åtgärder. Dessa var framför allt inrättade mot att stötta produktion och distribution av litteratur genom stöd till förlag och författare. Främjandet av läsning skulle i sin tur ske genom skola och folkrörelser. Dessutom förväntades det att människor automatiskt skulle läsa fler böcker i takt med att de fick ökat välstånd. Läsning sågs som en klassfråga. Socialgrupp III behövde få tillgång till billiga, kvalitativa böcker för att få möjlighet att förändra sitt liv och sin arbetsmiljö. Under 1970-talet upptäcktes det dock, genom statistiska undersökningar, att även välutbildade människor läste ”skräplitteratur”. Resultaten mottogs av debattörer med en förvåning som är i det närmaste rörande för dagens betraktare. En rad åtgärder infördes för att främja tillgången till kvalitativ litteratur runtom i landet och ”motverka kommersialismens negativa verkningar”, som det hette i 1974 års kulturpolitiska mål. Två av de mest kända exemplen på 1970-talets välfärdsorienterade litteraturpolitik är produktionsstödet till litteratur, som under slutet av 1990-talet utökades med ett distributionsstöd och därmed blev väl känt för bibliotekarier, samt förlaget En bok för alla som fick statligt stöd för sin utgivning fram till 2007.

Att det fortfarande fanns en tydlig hierarki av vilken typ av läsning som var bra och vilken som var dålig var synlig även in på 1980- och 1990-talen. Rollspel och serietidningar bedömdes av vissa att på en gång både förslappa barn och unga och aktivera dem till att begå våldshandlingar. I skuggan av videovåldsdebatten genomfördes därför kampanjer mot texter av såväl kommersiell som underground natur. Sedan dess är det andra medier som teve, dataspel och på senare tid sociala medier, som har fått ta över syndabocksrollen när ungdomars passivisering debatteras. Parallellt med detta engagemang mot ”felaktig” läsning blev den professionella läsfrämjaren för första gången framskriven som ett verktyg för litteraturpolitiken, främst riktad mot barn och unga. Läsning och icke-läsning har i den politiska debatten sedan 1980-talet och framåt knutits allt starkare till kognitiv och språklig förmåga snarare än att ses som ett resultat av socioekonomiska faktorer.

Att vilja främja läsning är i dag okontroversiellt. Det är något alla oavsett partitillhörighet kan stötta och stora hamburgerrestauranger kan lansera sig själva som läsfrämjare för att få goodwill

Dagens syn på läsfrämjande i svensk politik har sina rötter i kampen för demokrati vid sekelskiftet 1900, folkrörelsernas bildningssyn där läsning på ”rätt” sätt bidrar till att göra människor bättre samt 1980-talets förståelse av läsning som en främst kognitiv och språkutvecklande aktivitet. Att vilja främja läsning är i dag okontroversiellt. Det är något alla oavsett partitillhörighet kan stötta och stora hamburgerrestauranger kan lansera sig själva som läsfrämjare för att få goodwill. Specifika grupper lyfts fram som särskilt viktiga att nå: barn och unga, invandrare, män och långtidssjukskrivna. I jämförelse med tidigare decennier spelar det mindre roll vad du läser, även om tryckt litteratur i längre format har högst status, det viktigaste är att du läser. Lite spelar det dock även roll hur du läser. Den begrundade läsart som Ronny Ambjörnsson beskrev känns väl igen som ett ideal än i dag. Andra läsarter som lyfts fram är framför allt den källkritiska läsningen samt läsning som vila och rekreation utan uttalat syfte att bli en bättre människa (men med en kvardröjande förnumstighet att du nog ändå blir lite bättre av denna kravlösa läsning trots allt). I politiska dokument om läsfrämjande på 2000-talet beskrivs läsning framför allt som ett sätt att göra så att människor tillhör samhället och känner sig inkluderade. Det är ganska långt från folkbildningsrörelsernas raison d’être att förändra samhället.
Det har varit ett decennium av intensivt fokus på läsfrämjande i litteraturpolitiken. Den senaste tiden har dock sett en ökad kritik mot regeringens satsningar. Regeringens åtgärder har kritiserats för att inte gå på djupet genom att införa omfattande och dyra förändringar, där utbildade bibliotekarier på skolbibliotek är det tydligaste exemplet. Det är även tydligt hur läsning av skönlitteratur, läsning av tryckta böcker, läsinlärning och språkutveckling ofta flyter samman i debatten och används synonymt.

Avslutningsvis vill jag ge några reflektioner kring hur arbetet med läsfrämjande har förändrats. Vad som anses vara ”riktig läsning” har breddats samtidigt som styrningen av vilken typ av titlar som ska läsa har minskats. Men läsfrämjande är i högsta grad en form av styrning även på 2020-talet, även om den är gjord med den största välvilja. Det kommer inte längre hem en präst till dig för att kontrollera hushållets läskunnighet, men kanske kommer det hem en bibliotekarie för att informera om läsningens förtjänster. I alla fall om du är förälder och bor i ett socialt utsatt område. Inga likheter i övrigt.
Företeelsen med bibliotekarier på hembesök visar hur viktigt det anses vara från politiskt håll med läskunnighet och att bli en läsare i Sverige i dag. Men också att bli läsare på rätt sätt. Det finns många minnen av det demokratiska genombrottet och folkrörelsernas studiecirklar i läsningens politik. Viktigt att påminna om är att det rörde sig om en motkultur, något som gick mot de styrandes vilja innan det blev det dominerande synsättet. Kärnan av läsfrämjande är att det kan finnas hur många politiska ambitioner som helst med syftet att få fler att läsa mer. Men som det tidigare nämnda citatet från Åke Isling visar kommer läsaren ändå att läsa på sitt eget sätt. Denna ambivalens inristad i läsningens själva hjärta kan man välja att se som ett hot, eller som en given förutsättning för politisk förändring i människors liv.

Text: Linnéa Lindsköld, docent i biblioteks- och informationsvetenskap, föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning, Högskolan i Borås.

Publicerades i Biblioteksbladets magasin nummer 3 2022, Läsnumret.

Förslag på fortsatt läsning

  • Ambjörnsson, Ronny (2017). Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880-1930. Fjärde utökade upplagan Stockholm: Carlssons
  • Isling, Åke (1988). Kampen för och mot en demokratisk skola 2 Det pedagogiska arvet. Stockholm: Sober

0 kommentarer

Vad tycker du?

BIBLIOTEKSBLADETS POLICY FÖR KOMMENTARER

Som gäst på Biblioteksbladets webbplats är du välkommen att kommentera och diskutera. Vi förväntar oss att tonen i kommentarerna är respektfull och att de håller sig till ämnet.

Vi raderar kommentarer som innehåller grovt språk, rasism, sexism, trakasserier, personliga påhopp, förtal, skvaller och lögner liksom ogrundade spekulationer om enskilda eller särskilda folkgrupper, samt kommentarer som inte håller sig till ämnet. Detsamma gäller länkar till ovanstående. Den som gör ett inlägg som strider mot gällande lagar kan personligen bli ansvarig för detta.

Vill du komma i kontakt med redaktionen direkt går det också bra att e-posta till redaktion@biblioteksbladet.se.


Senaste nytt

English

ESSAY: Librarians have responsibilities in these times

Global tensions with war, economic instability, climate threats – in addition to internal challenges. But a historical review shows that even in past crises IFLA has managed to maintain free research and truth, as well as access to information and freedom of expression, writes former IFLA president Alex Byrne.

28 nov 2022 • 7 min

English

Fear. Illness. Silence.

REPORTAGE What is happening within IFLA? In search of answers, journalist Lisa Bjurwald travelled to The Hague, where IFLA’s headquarters are located. She found a culture of silence and an organisation that lacks confidence in its leaders.

28 nov 2022 • 13 min

English

Closed doors damage trust

SURVEY Limited transparency and poor communication. Biblioteksbladet’s survey shows that the turbulence is raising questions among IFLA members in Sweden.

28 nov 2022 • 5 min

English

Out of Step with the Times

There was also testimony of an outdated leadership style in his previous place of work. Nevertheless, Gerald Leitner was given the task of modernising the global library sector.

27 nov 2022 • 3 min

English

The Whistleblower

Suzanne Reid was an employee representative at IFLA headquarters. She has since changed careers and recovered from the experience. IFLA she feels, however, is beyond rescue.

27 nov 2022 • 6 min

Krönika

Tack för mig!

Det är beklagligt att det fort­farande saknas en stark strategi för bibliotekssektorn. Målen borde vara individens demokratiska delaktighet och sam­hällets kunskaps­utveckling, skriver Svensk biblioteksförenings avgående generalsekreterare Karin Linder i sin avskedskrönika.

25 nov 2022 • 2 min

English

IFLA needs to change

CHRONICLE Karin Linder, secretary general, Swedish Library Association: Why is the Swedish Library Association fighting with IFLA? The answers are rooted in the principles of democracy and responsibility.

25 nov 2022 • 2 min

Reportage

Rädsla. Sjukdom. Tystnad.

Vad händer inom Ifla? Journalisten Lisa Bjurwald åkte till Haag där biblioteks­­federationens huvudkontor ligger. Hon fann en kompakt tystnadskultur och en skräckslagen organisation utan förtroende för sin ledning.

24 nov 2022 • 13 min