Regering och riksdag håller sig på avstånd. Men lämnar kommunpolitikerna folk­biblioteken i fred? Svårt att veta, skriver Anders Frenander och rekommenderar att kunskap, inte politiska idéer, ska styra verksam­heter.

Vad ska bibliotek göra? Vem ska bestämma hur de ska arbeta?
På senare tid tycks dessa frågor ha fått förnyad aktualitet och ställts med ny skärpa. I nummer 1/2022 av recensionstidskriften Respons skriver bibliotekarien och kulturskribenten Ida Westin en krönika om den åter uppblossade biblioteksdebatten. Texten andas ganska starkt av frustration över att folkbiblioteken numera tycks kunna användas till nästan vad som helst och att bibliotekariernas professionella kunskaper håller på att spelas bort. Folkbiblioteken, menar hon, är på väg att bli ett slags allmänna ”medborgarkontor”, där biblio­­tekarierna ska ge allmänheten service med att ”kopiera sitt testamente” eller ”göra en dubbelsidig utskrift av en blankett från Migrationsverket”. Bland mycket annat. I allt detta anar hon en okunskap, för att inte säga ett ”kunskapsförakt”, från politiker vad gäller bibliotekariernas yrkesroll.
Hur blev det så här? Hur har vi hamnat i denna situation? Vem är det som bestämt om utvecklingens gång? Politikerna? Bibliotekarierna? Biblioteksanvändarna? Flera aktörer är naturligtvis inblandade, men jag tror faktiskt man kan friskriva politikerna från ett direkt ansvar. Det är förstås de som bestämmer om anslagen till biblioteken och därmed sätter ramarna för verksamheten, men innehållet har politikerna, åtminstone historiskt sett, överlåtit till bibliotekarierna.
Det jag här ska försöka skissa i några grova drag är historien om hur relationen mellan politiken och biblioteken/bibliotekarierna gestaltat sig genom åren. Tyvärr är det så, att den historieskrivningen måste begränsa sig till att beskriva vilka ställningstaganden och ståndpunkter som rikspolitiken, alltså riksdag och regering, har tagit. Det beror på att det i princip bara är den vi har någon samlad kunskap om. Det är naturligtvis på sitt sätt fatalt när det gäller folkbiblioteken eftersom de är, och i alla tider varit, ett lokalt ansvarsområde. Men några hållpunkter går ändå att peka ut. Och det är att man från rikspolitiken under väldigt lång tid hållit sig borta från direkta ingripanden i folkbibliotekens verksamhet. ”Statlig detaljreglering på detta område bör undvikas”, underströk till exempel den stora kulturutredningen 1995, och upprepade därmed ett mantra som i praktiken etablerades redan kring 1930 och sedan skärptes när den ”Nya kulturpolitiken” beslutades 1974.

Vem är det som bestämt om utvecklingens gång? Politikerna? Bibliotekarierna? Biblioteksanvändarna? Flera aktörer är naturligtvis inblandade, men jag tror faktiskt man kan friskriva politikerna från ett direkt ansvar

Historien om rikspolitikens förhållningssätt till de lokala bibliotek som med tiden kom att bli våra folkbibliotek, går mycket långt tillbaka i tiden. När idén om att skapa bibliotek, som åtminstone i viss utsträckning är öppna för andra än dess ägare, så befinner vi oss i slutet av 1700-talet. Sådana bibliotek var en typisk upplysningsidé, med rötter i Frankrike. I Sverige startade det med att en del präster öppnade små sockenbibliotek för församlingens menighet.
När sedan folkrörelserna – först frikyrkorna och nykterhetsrörelsen och sedan arbetarrörelsen – började växa sig starka på 1800-talet insåg de behovet av att i olika avseenden skola sina medlemmar. Att skaffa en gemensam boksamling var förstås hjälpsamt. Små lokala bibliotek av den kalibern växte fram över hela landet, och en del borgerliga kommuner ville inte vara sämre, utan anslöt sig till denna rörelse.
Hur skulle de finansieras? Låneavgifter var förstås en källa, men de flesta låntagarna var fattiga och bristen på pengar var en hämsko på utvecklingen. Redan tidigt i bibliotekens historia reste därför riksdagsmän frågan, såväl i ståndsriksdagen före 1866 som i tvåkammar­riksdagen därefter, om inte staten borde kunna skjuta till medel.
Ända fram till sekelskiftet 1900 stötte sådana förslag emellertid på patrull. En viktig orsak till det var den dåtida uppfattningen om vilken roll staten skulle spela i samhällets utveckling. Under 1800-talet hade Sverige långsamt moderniserats. Övergången till tvåkammarriksdag var ett tydligt exempel på hur det politiska beslutsfattandet anpassades till de moderna kapitalistiska förhållanden som växte fram. Näringsfrihet, fri marknad och liberalism var starka ledord i tiden. Staten skulle inte lägga sig i det privata företagandet, utan hålla sig på sin kant.

Det intressanta och anmärkningsvärda är att inte bara företagande, utan också den kommunala verksamheten, ansågs tillhöra den privata sfären. ”Kommunen, som liksom till exempel aktiebolagen tillhörde den privata sfären, skulle hållas utanför det publika samhället”, skriver bibliotekshistorikern Magnus Torstensson, med hänvisning till 1862 års kommunallag. Alla de motioner om statligt stöd till lokala bibliotek som vid olika tillfällen lämnades till riksdagen avslogs sålunda, ofta med uttrycklig hänvisning till detta förhållande.
I början av 1900-talet ändrades förhållningssättet. I takt med att industrialiseringen i Sverige sköt fart ordentligt, började såväl arbetare som företagare att organisera sig. Det skede som historiker senare myntade som ”den organiserade kapitalismen” begynte. Uppfattningen om vilken statens roll var och vilka verksamhetsområden den skulle ägna sig åt genomgick en förändring. Staten, menade man nu, hade en viktig uppgift i att stötta den ekonomiska utvecklingen med olika slags infrastruktur. Utbildning var naturligtvis en sådan och det är i det sammanhanget de lokala biblioteken uppmärksammas.
1905 togs därför det första riksdags­beslutet om statligt ekonomiskt stöd till socken- och rörelsebiblioteken. Några år senare fick den legendariska biblioteks­personligheten Valfrid Palmgren regeringens uppdrag att resa till USA för att på ort och ställe studera de public libraries som sedan några decennier framgångsrikt etablerats, särskilt i nordöstra USA. Hennes rapport ledde till att hon utsågs av regeringen till att utreda det svenska biblioteks­väsendets organisation och framtid. Med utredningen som grund beslöt riksdagen 1912 om ett utökat, och enklare, ekonomiskt stöd till biblioteken samt inrättandet av två bibliotekskonsulenttjänster. Därmed hade ett embryo till svensk nationell biblioteksstrategi, som var Palmgrens vision, sett dagens ljus. Det skulle dock dröja länge, över hundra år, innan den kom i närheten av förverkligande. Efter många steg på vägen är vi då framme vid det förslag som biblioteksutredningen lade fram 2019: Demokratins skattkammare.

Därmed hade ett embryo till svensk nationell biblioteksstrategi, som var Palmgrens vision, sett dagens ljus. Det skulle dock dröja länge, över hundra år, innan den kom i närheten av förverkligande.

Under hela första halvan av 1900-talet karakteriserades det svenska bibliotekslandskapet av ett kaotiskt sammelsurium av små, ibland mycket små, lokala bibliotek. Den ordning och struktur som Palmgren skisserade i sin utredning innebar ett biblioteksväsende med ett nationellt bibliotek överst i en pyramidstruktur där varje kommun skulle ha ett ”allmänt bibliotek”. (Hon uppfattade ”folk” som ett nedsättande begrepp och gillade följaktligen inte heller begreppet ”folkbibliotek”.) I ett sådant system skulle staten ha ett övergripande, strategiskt ansvar för folkbibliotekens allmänna villkor och utveckling. Så långt var riksdag och regering inte beredda att gå. Staten och rikspolitiken höll alltså ett avstånd till de lokala biblioteken. Det man gjorde var att stödja med ekonomiska bidrag som de enskilda biblioteken kunde söka och att höja kunskapsnivån bland bibliotekarierna genom olika slags utbildningsinsatser. Från 1920-talet fram till Bibliotekshögskolans inrättande 1972 arrangerades sådan utbildning vid Skolöverstyrelsen och vid Kungliga biblioteket.
Rikspolitikerna höll sig alltså borta från att styra folkbibliotekens verksamhet. Beslutsmakten över folkbiblioteken låg kvar på den kommunala nivån. Hur denna har utövats vet vi tyvärr inte särskilt mycket om. Här saknas samlad forskning. Det är egentligen inte så konstigt. Dokumentering och käll­material – i den mån det alls finns – är nästan oöverstigligt stort. När den första kommunreformen genomfördes i början av 1950-talet fanns det omkring 2 500 kommuner i Sverige. Däremot har enskilda bibliotek (särskilt i de större städerna) blivit föremål för mer ingående forskningsinsatser.

Med viss reservation för att ”hälsan tiger still”, andas dessa kommentarer ofta bitterhet och misstroende mot de lokala politikernas förståelse för bibliotekens villkor och vikt.

Lite bättre möjligheter att värdera situationen fick vi på 1990-talet. Efter de stora världspolitiska omvälvningarna med bland annat Sovjetimperiets sönderfall blåste nya politiska vindar, som också nådde in i biblioteksvärlden. En av de viktigaste frågorna som trädde fram var förslaget om en bibliotekslag. Krav på att en sådan borde införas hade lyfts i bibliotekskretsar redan på 1960-talet, men avvisats i kultur- och bibliotekspolitiska utredningar. Många kommunpolitiker motsatte sig tanken på en nationell lag i dessa angelägenheter. En sådan skulle allvarligt inkräkta, menade de, på kommunernas grundlagsfästa självstyre. På 1980-talet växte dock opinionen för en sådan lagstiftning. I början av 1990-talet svängde Socialdemokraterna, som dittills varit motståndare till en bibliotekslag. Därmed fanns inte längre någon majoritet mot lagstiftning och 1996 klubbades den första bibliotekslagen i riksdagen.
Lagen var mycket allmänt hållen och stadgade inte mycket mer än att varje kommun i landet är skyldig att ha ett folkbibliotek. Denna vaghet fick omedelbart kritik, särskilt från bibliotekshåll. Man saknade flera saker. Det gällde vilken inriktning och vilka uppgifter folkbiblioteken skulle ha, det gällde frågan om personalens utbildning och kompetens och det fanns ingenting skrivet om kvalitetskrav på bibliotekens tjänster.
Många av de brister som påtalades åtgärdades i den reformerade biblioteks­lagen från 2013. Nu bestämde riksdagen att folkbiblioteken ”ska ägna särskild uppmärksamhet” åt vissa ”prioriterade grupper”. I övrigt är ordvalet av typen ”främja” och ”verka för”, så det gamla mantrat är i huvudsak ändå oanfrätt.

I perspektivet av vem som faktiskt ska bestämma om verksamheten måste man alltså säga att staten, riks­politiken, fortfar att hålla sig ganska långt borta. Bibliotekslagen är en ramlag och det berömda kulturpolitiska mottot ”på armlängds avstånd” är det som gäller. Om de lokala politikerna på mot­svarande sätt håller sig från att styra över folkbiblioteken finns det ingen övergripande forskning. Men det finns, som alla känner till, några uppmärksammade exempel på hur kommunpolitiker (oftast tillhörande Sverigedemokraterna) på senare tid försökt bestämma om inköp, beståndsutveckling och även flaggpraxis för kommunens folkbibliotek.
Om bibliotekarierna ska hålla klåfingriga politiker borta från verksamheten tror jag det gäller att värna och utnyttja det utrymme som, trots lagstiftningen, ändå finns för att de beslut som fattas ska grundas i professionell kunskap och inte i politiska idéer. I sin krönika önskar Ida Westin att bibliotekarierna tydligare hade ”sagt ifrån”. Det handlar om att stärka bibliotekarieprofessionens status!

Text: Anders Frenander, professor emeritus vid Högskolan i Borås

Artikeln publicerades i Biblioteksbladets magasin nummer 2, 2022.