"Ni var människor, med omsorg och professionalitet"

Bibliotekens arbete 2015 präglades av lyssnande, ödmjukhet och en beslutsamhet att klara uppdraget. Ingenstans finns en sådan inställning med samma utbredning och djup, skriver Carlos Rojas.

Essän är publicerad i Biblioteksbladet 3/2025, ”Numret om 2015”.

Det var ni som arbetade på biblioteken som visste bäst om flyktingmottagandet 2015. För att ni ville veta. Inte för att alla böcker med all kunskap om frågan fanns där och ni läste dem, utan för att ni mötte och lyssnade till de som kom, som var på flykt. 

Jag hade 2015 förmånen att arbeta med en studie av flyktingars användande av biblioteken under den perioden. Det första beviset för mitt påstående finns redan där. Regionbibliotek Stockholm hörde av sig till mig i februari 2015, utifrån att Stockholms bibliotekspersonal hade börjat märka av ökningen av flyktingar och börjat förhålla sig till förändringen. I februari 2015 talade vi fortfarande väldigt lite om flyktingmottagande och om migration generellt. När jag ungefär samtidigt pratade med ett förlag som var intresserat av en bokidé jag hade om just flyktingmottagande, förklarade de att de tyckte mycket om den, men att det fanns ett orosmoln: ”Vi är osäkra på hur intresserade folk är av den här frågan.” Jag svarade att frågan alltid kommit tillbaka, och att den förr eller senare skulle göra det igen. Orosmolnet till trots bestämde de sig för att satsa på boken, och vi kom överens om att jobba mot utgivning 2017.

När det hösten 2015 blev så att varenda svensk var intresserad av frågan om flyktingmottagande ringde förlaget och tänkte att det skulle vara bra att skynda på utgivningen lite. Jag svarade att det sannolikt inte var någon fara, intresset skulle nog hålla i sig. Och om det inte gjorde det, skulle frågan helt säkert komma tillbaka.

En viktig lärdom för er som arbetar på och med Sveriges bibliotek, är enligt mig att ni gjorde saker ordentligt och med en tydlig vilja att leva ert uppdrag. Mitt perspektiv är den utomstående observatörens och analytikerns, det är det ni får ta det här för. Jag fick i arbetet med studien om flyktingars användande av biblioteken möjlighet att intervjua asylsökande – som till slut blev flyktinggruppen vi särskiljde för urvalet till studien – och personal på biblioteken.

Biblioteket hjälper mig att komma in i samhället blev titeln på rapporten, eftersom det var just den upplevelsen de asylsökande förmedlade. Och jag minns hur jag när jag intervjuade personal på olika bibliotek runt om i Stockholm, kom därifrån med känslan att ni var engagerade på riktigt. Ni ville verkligen göra det bra. 

Jag har nu i runt 20 år löpande intervjuat personer anställda i offentlig sektor, i alla möjliga myndigheter och verksamheter. Ingenstans möter jag en sådan inställning med samma utbredning och djup. Det är verkligen en gåva att vörda, för er och för samhället i stort. 

Om vi går tillbaka till året för studien och för flyktingtoppen, blir det väldigt tydligt hur det här kändes av hos de flyktingar som dök upp på biblioteken. När Migrationsverket alltid svarade att de inte kunde ge något svar, svarade personal de mötte på biblioteket med följdfrågor, intresse och engagemang. När ni inte förstod tog ni fram en översättningsapp, istället för att säga att de behövde skaffa en tolk. När någon frågade vad det stod i breven från Migrationsverket, som bara levererades (och levereras) på svenska, tog ni er förbi klumpen i halsen och läste. 

I studien jag var med och gjorde var det tydligt att inget av det här var lätt. Det blev också viktigt att så småningom prata mer om det och hitta någon slags enighet och samverkan bland personal på enhets- eller kommunnivå, eller till och med nationellt. Var går gränsen för jobbet som bibliotekarie? Vad ska ni göra och inte? Hur gör ni när andra myndigheter börjar skicka folk till er när de har frågor, istället för att svara på dem? Hur många papper ska ni kopiera och vilka blanketter kan ni hjälpa till att fylla i?

Inga av de här frågorna har fullständiga svar än, men ni valde att ställa dem, sårbart och modigt. Jag vet det för att jag när studien var genomförd också fick möjligheten att lyssna på era samtal, höra er ta dem. Och det jag hörde och senare alltid fortsatt höra när jag pratar med er som arbetar på biblioteken, är en vilja att göra det som ska göras. Och en öppenhet för att det som ska göras, uppdraget, är viktigast. Blev det ett problem att asylsökande skickades runt till olika kommuner, fick det lösa sig på något sätt så att de kunde lämna tillbaka böcker någon annanstans. Skulle ni egentligen inte hålla på med de där blanketterna, så kunde ni i alla fall ha en dialog om dem med den som sökte hjälp. Hade ni fått för er att organisation och tillhandahållande av kunskap och information såg ut på ett sätt, så var ni öppna för att omvärdera det och omvärdera era uppgifter och roll utifrån vad ni förstått är er roll. 

Lyssnandet och ödmjukheten berörde mig på djupet. När jag idag i min forskning ser att det i grunden är det som behövs i den offentliga sektorn för att den på riktigt ska kunna bygga välfärdssamhället, tänker jag ofta på att det faktiskt fungerar i en del av den. Att det i bibliotekens värld inte är undantag, utan regel. På så sätt ingjuter ni än idag mod i mig att diskutera och föreslå förändringar av andra typer än regler och lagar i skolans värld, som är den jag fördjupar mig i nuförtiden.

Lyssnande och ödmjukhet leder förstås också till lärande. Det är en grundläggande förutsättning för det. I kombination med att folkbiblioteken är lite som samhällets första linje, dit de mest sårbara kommer och deras behov blir synliga, utvecklas kunskap om dem tidigare än på andra platser. Också om vad som pågår i samhället i stort och i vidare mening. När jag arbetade med boken om flyktingmottagande och undersökte olika hörn av vår offentliga sektor, blev det tydligt för mig att ni snabbare fick mer koll än de flesta. Om jag vore regering eller kommunstyrelse, skulle jag regelbundet samla alla bibliotekarier för att stämma av vad som pågår i samhället och vilka behov som växer fram. Det finns så mycket att lära av er kring både nuet och helheten. 

Går vi till 2015 igen hade fler kontakter med biblioteken gjort att regeringen och dess myndigheter snabbare fått syn på att ökningen av flyktingmottagandet kunde bli större än den som Migrationsverket prognostiserade. Personalen i era kommuner hade definitivt behövt lyssna på er. Migrationsverkets kvantitativa data räckte inte. Berättelserna som uppstod på biblioteken hade varit ett lysande kvalitativt komplement.

Det visade sig nämligen att Migrationsverket prognostiserade fel. De kommunicerade att runt 100 000 skulle komma 2015, men det kom drygt 160 000. Prognosen beskrev de sedan som att det hade varit ett scenario och inte en prognos, men alla som 2015 arbetade på kommuner och andra myndigheter vet att de uppfattade siffrorna som en prognos och planerade därefter. Att det blev kaotiskt under hösten och vintern 2015 berodde till stor del på bristen på förberedelse. Centrala aktörer hade inte tagit höjd för att migrationsrörelserna kunde stegra. Skillnaden mellan 160 000 och 100 000 är egentligen marginell i en befolkning på tio miljoner. Men på lokal nivå blev det förstås svårt om asylboende och vårdscreening planerats för 100 flyktingar, när det kom 60 till. För en skola som planerade för 20 nya elever, blev det inte hopplöst men onödigt krångligt att på en veckas varsel få veta att det istället skulle komma 32. 

Och det här var de bästa fallen, eftersom en del kommuner bara hade blundat och inte planerat alls, trots information eller för att de inte hade förstått av Migrationsverkets kommunikation att de behövde planera. Då kom plötsligt alla de där 32 eleverna utan att någon hade förberett sig. Men om de tagit höjd för 32 istället för 20, hade det sannolikt gått smidigt. Det gick också smidigare i kommunerna som hade förberett sig för en ökning bortom planen. Piteå var ett sådant exempel. 

I boken jag till slut gav ut (2017) jämförde jag det som hände med att du bjuder in till middag hemma hos dig och sedan glömmer bort det. När timmen kommer och det plingar på dörren har du ingenting färdigt. Den stress du hamnar i då betyder inte att du inte har kapacitet att bjuda ett ganska stort gäng på middag. Hade du kommit ihåg din inbjudan, planerat och förberett hade du kunnat bjuda på mat och husrum, och dessutom gjort det riktigt trevligt, gott och givande för alla inblandade. Sedan blir det ofta bra till slut, ändå, när kaoset lagt sig. Och det är faktiskt vad som hände också i Sverige, om du frågar tjänstepersoner som på den tiden arbetade med kommunernas mottagande.

Det är också en viktig del av berättelsen om de senaste tio åren. Att många red ut kaoset väl och på kort tid kunde trolla fram ett värdigt mottagande. Framför allt när tjänstepersonerna inte sköt ifrån sig uppgiften med hänvisning till olika regler som krockade. Efter en ganska kort tid hade kommuner fått ordning på boendeplatser och de andra delarna av det kommunala stödet. I det lilla, skulle jag säga, gick det bättre än i det stora, där Migrationsverkets handläggning bara blev sämre och sämre och tog längre och längre tid. Det orsakade mycket lidande för många som hade kommit och deras familjer, där barn och respektive i många fall hade väntat kvar i det tidigare hemlandet utifrån svenska statens initiala löfte om familjeåterförening för flyktingar.

Ni på biblioteken mötte den här sorgen och mycket av svårigheterna som uppstod på grund av andra aktörer i samma svenska välfärdssystem. Er familj, på ett sätt. Ni var människor, med omsorg och professionalitet. Väl förberedda och flexibla i stunden, för att ni lyssnade, var närvarande och villiga att utföra ert uppdrag hellre än att vifta ifrån er nya uppgifter och ansvar som uppstod – dessutom ofta i en gråzon. Det finns såklart mycket att göra och mycket biblioteken kan utveckla. Ett språklyft bland personalen skulle förbättra förutsättningarna och dessutom vara ett viktigt motstånd mot det aktiva nedbrytandet av flerspråkighet som pågått de senaste tjugo åren under alla olika regeringar – och med den nuvarande accelererat till graden av det absurda.

Jag längtar efter kommuner som i alla verksamheter erbjuder personalen möjlighet till kurser för att lära sig ett nytt språk eller stärka ett befintligt. Det var något som önskades i studien från 2015 av både personal och besökare, som såg det som den enda egentliga bristen i bemötandet. Ni som arbetar på biblioteken eftersökte också bättre kunskap om migrationsprocessens byråkratiska aspekter. Förutom min bok som till slut släpptes 2017, har det kommit många fler både innan och efter. Men framför allt går det fortfarande att göra mer för planeringen av kommande flyktingtoppar – som kommer.

I processer jag haft med kommuner är ett återkommande förslag som ingen vad jag vet ännu genomfört, att i verksamhetsplanen för året ha en del om hur verksamheten agerar vid ett scenario där det kommer betydligt fler flyktingar än det gjorde 2015. Vilka mekanismer ska kicka in, hur ska vi tänka, vad ska vi göra först och vad ska vi göra sedan? Det är inte tidskrävande för en förvaltning att utarbeta en sådan på någon gemensam personaldag. Det kan vara en början, eller till och med tillräckligt, för att få ihop de tio första viktiga stolparna, som sedan kan petas in i verksamhetsplanerna och utvecklas. 

 Året 2015 sökte fler flyktingar asyl i Sverige än något år tidigare, så mycket vet vi. När jag i början av texten skriver att jag visste att det kunde bli så, är det inte för att jag är något orakel. Alla som tittar på migrationens historia globalt och i olika lokala kontexter, ser mönstret och kan lära sig att toppar alltid följs av nedgångar när stater drar åt svångremmen. Efter en tid vänder det igen och utan att det går att förutse spricker svångremmen när behovet plötsligt blir alltför stort någonstans i närheten. Då får vi en topp igen. Vi kan då inte undvika att folk kommer till oss, men vi kan vara förberedda på att de gör det.

Ett scenario där nästa flyktingtopp innebär att det kommer ännu fler till Sverige än det gjorde 2015 är lika rimligt eller orimligt som ett scenario där det kommer färre. Hur mycket än politiker vill få oss att känna att gränserna och migrationen är under kontroll, har den aldrig varit det och är det inte heller nu. Det enda vi har kontroll över är hur vi möter dem som kommer. Och för att lösa det fortsätta vara nyfikna och lyssnande, på andra och på oss själva. Vilka vill vi vara? Och hur blir vi det?

Carlos Rojas
Doktorand vid specialpedagogiska institutionen, Stockholms universitet.