Hus med böcker – är det verkligen så dåligt?
3 aug 2026 • 2 min
Vad är ett folkbibliotek? Efter några år som redaktör för Biblioteksbladet spårar Thord Eriksson ett identitetsproblem.
Näst sista dagen på semestern hör jag Sommar med författaren och översättaren Kristoffer Leandoer. Programmet är i stora stycken en hyllning till litteraturen. Leandoer, gift med en diplomat som han följt till stationeringar i bland annat Belarus och Albanien, beskriver hur han inför en sådan vistelse går till biblioteket. ”Min väg till världen går genom en bok.”
Medan jag lyssnar kommer jag att tänka på när jag för några år sedan var nybliven redaktör för Biblioteksbladet. Det hände flera gånger att personal från folkbibliotek med bekymrat överseende sa saker som: ”Åh, du har visst en lite förlegad syn på bibliotek. Du tror att de är hus med böcker.”
Jag lärde mig snabbt (i den mån jag inte redan hade förstått det) att bibliotek kan spela roll på olika sätt och erbjuda annan service än fri tillgång till litteratur.
Men jag har ändå aldrig förstått vad det skulle vara för fel med att vara hus med böcker, något jag också skrev om redan för fyra år sedan.
Ingen annan gör anspråk på att vara något liknande. Bibliotek som fysisk plats saknar motstycke.
Ändå händer det då och då att bibliotekspersonal hör av sig och vittnar om hur lågprioriterad litteraturen är på deras bibliotek, och hur svårt de har att hävda sin uppfattning om att böckerna i själva verket utgör själva kärnan i verksamheten.
Otydligheten kring vad bibliotek vill, kan och borde vara är knappast som bekymrar de som inte jobbar i bibliotekssektorn. De flesta tycker nog snarare att just ”hus med böcker” är en rätt adekvat beskrivning.
Identitetsproblemet borde däremot engagera alla som jobbar på bibliotek, och inte minst under ett valår.
Sedan millennieskiftet är folkbiblioteken satta på en svältkur – andelen av de kommunala budgetarna har krympt och från 2014 till 2024 har de årliga anslagen minskat eller i bästa fall stått still.
Otydlighet om vad folkbibliotek kan och bör vara stärker knappast möjligheterna att vända trenden.
Med detta sagt drar säsongen nu igång efter några veckors ledighet. Som vanligt tar vi gärna emot tips och kommentarer – mejla thord@biblioteksbladet.se och berätta!
Jag är inte minst nyfiken på reflektioner om det jag skriver ovan, om litteraturens ställning på folkbibliotek (och för all del på lärosätesbibliotek och skolbibliotek). Finns det ett identitetsproblem?
3 kommentarer
Två saker är ju sant samtidigt. Biblioteket är ett hus med böcker och är ensamt om att vara det men det är även inte enbart ett hus med böcker. Kommentarer från folkbibliotekarier om att biblioteket är mer än ”bara” ett hus med böcker signalerar ju dels en disonans bland hur de upplever att allmänheten uppfattar deras resurser och tills viss mån vilket stöd som finns för att driva ens uppdrag. Universitetsbibliotek är ju i större grad ”bara” en byggnad med böcker än vad folkbilioteken är idag sett till funktion och syfte – traditionellt användande av bibliotek. Där universitetsbibliotekens karaktär vidmakthållit en viss befäst roll har folkbiblioteken snarare breddat sig, på gott och ont verkar somliga tycka. Det folkbiblioteken förhåller sig till är samhällets allmänna ointresse för just biblioteksverksamhet och det blir en huvudsyftessammanlänkad strategi för kvarhållning av befintliga besökare såväl som lockandet av nya besökare – för sin överlevnad. Man kanske inte vill eller tycker att man ska låna ut fia med knuff spel som bibliotekarie men man kan samtidigt förstå att man kan fortsätta vara just ett bibliotek genom att låna ut fia med knuff spel.
Levi: Biblioteken kommer oundvikligen att få minskad betydelse framöver. Inte för att folk nödvändigtvis kommer att läsa mindre, men de lär i högre grad läsa i digital form och därför ha ett minskat behov av det fysiska biblioteket. E-boken är helt enkelt allt för överlägsen den tryckta boken när det kommer till det rent konkreta. (Visst, det är idag många unga som absolut vill läsa pappersböcker, men liksom när de hellre läser på engelska än sitt eget modersmål är det uppenbarligen en fråga om image och status, eller ”performative reading” om man så vill, och sådana trender går över.) Antagligen kommer också AI-genererade böcker anpassade för individuella läsare att bli ett omfattande fenomen inom några få decennier. En viss roll som bokbevarare, litteraturförmedlare och läsfrämjare lär biblioteken dock behålla. Så då är frågan alltså om vi ska acceptera en mindre roll, eller försöka vara så relevanta som möjligt för så många som möjligt genom att utöka verksamheten? De flesta inom biblioteksvärlden tycks vara för det senare, men ur ett större samhällsperspektiv tycker jag faktiskt att det förra är att föredra. Det är trots allt här vår särskilda relevans och kompetens ligger, och fokuserar vi på sådant så blir vi bättre på sådant. I längden kan det som jag ser det också finnas en risk i att ta på oss en massa extra uppgifter som egentligen skulle kunna skötas mer effektivt av någon annan, eftersom politikerna då förr eller senare måste börja undra varför inte just någon annan sköter dem. Kanske någon annan som även kan ta hand om den minskande del av jobbet som består i att organisera och låna ut böcker…?
Nu säger Bibliotekslagen förvisso att vi ska vara något mer än bara ett ”hus med böcker”, men det är ändå vårt grunduppdrag och jag håller helt med om att vi borde ha större fokus på detta. Sådant som ”makerspace” och utlåning av fotbollar kan väl vara trevliga saker att kunna erbjuda, men absolut inget säger ju att sådant inte lika gärna kan erbjudas av andra. Det är böckerna, kulturen och kunskapen, som ger oss själva vårt existensberättigande. Och nog tusan finns det mer att göra där än vad som görs idag!