Jag förstår argumenten om Ifla – men håller inte med
22 aug 2025 • 2 min
Det skulle störa mig enormt om en internationell organisation för journalister hävdade existensen av en yrkesmässig gemenskap mellan fria medier och statskontrollerade propagandaorgan. Men motsvarande situation tycks inte bekomma bibliotekarier.
Thord Eriksson svarar på Anya Feltreuters syn på kritiken gentemot Ifla.
Den internationella bibliotekskongressen Wlic avslutades häromdagen i Kazakstans huvudstad Astana – nästa vecka kommer Biblioteksbladet att publicera rapporter därifrån i samarbete med vår norska motsvarighet Bok & bibliotek.
Innan dess detta: I måndags blev jag uppringd av Kulturnytt i Sveriges Radio som hade frågor om min kommentar om kongressen. Det resulterade i ett radioinslag koncentrerat kring min kritik mot att förlägga arrangemanget till ett land som Kazakstan med så stora brister i yttrandefrihet och demokrati. Intervjun hade också handlat om Iflas besynnerliga agerande i fråga om Rysslands anfallskrig mot Ukraina och den ryska biblioteksföreningens medlemskap i organisationen, men detta togs inte upp i radion.
Anya Feltreuter, chef för Vallabiblioteket i Linköping och nyinvald i Iflas styrelse, har i ett uppföljande inslag gett sin syn på kritiken. Hon framhåller betydelsen av att kongressen för första gången hålls i Centralasien och att det gjort det möjligt för till exempel Kazakstans egna bibliotekarier att delta. Jag förstår hennes argument – ungefär samma sak sades för övrigt om förra årets tilltänkta värdland Dubai där mer tillåtande visumregler än EU:s, skulle ha öppnat kongressen för bibliotekarier från många länder.
I radioinslaget nämner Anya Feltreuter också att hon pratat med kollegor från Iran som uttryckt sin uppskattning över att möta människor från andra delar av världen. Det är svårt att inte unna dem den upplevelsen, men stärker det dem i demokratisk riktning? Det betvivlar jag starkt.
Det stärker snarare bilden av Ifla som en organisation som å ena sidan flaggar för höga principer – den etiska koden för bibliotekarier handlar till exempel om att avvisa censur och begränsningar av tillgången till information – och å andra sidan har plats för exempelvis den ryska biblioteksföreningen. En förening som har uttalat stöd för den fullskaliga invasionen av Ukraina, ansluter bibliotek på ockuperad mark och förmodligen inte jobbar särskilt hårt för yttrandefrihet och fria medier i Ryssland.
Vill man se det positivt kan man beskriva detta som berömvärd öppenhet, men mer adekvat är att kalla det hållningslöst – och det får den etiska koden att klinga väldigt ihåligt.
Bibliotek i diktaturer stärker inte demokrati, de fungerar snarare som redskap för att cementera en godkänd världsbild – rätta mig om jag har fel. Och upplys mig samtidigt om vilket annat arbete Ifla gör för att stärka eventuell opposition i diktaturer.
Jag är inte bibliotekarie så det här är egentligen ingen diskussion som rör mig. Men det hade stört mig enormt om en internationell organisation för journalister hävdade existensen av en yrkesmässig gemenskap mellan fria medier och statskontrollerade propagandaorgan. Det må finnas ett delat hantverkskunnande i grunden, men där slutar likheterna – för journalister.
Men uppenbarligen inte för bibliotekarier, och det både oroar och förbryllar mig.
2 kommentarer
Tack Thord! Som vanligt oerhört välformulerat och du satte precis fingret på det där som störde mig men som jag inte riktigt kunde reda ut varför. Den här texten är viktig!
En relevant skillnad på bibliotek och medier är ju att bibliotek (i de flesta fall, i många länder) är en del av det offentliga. Detta är förstås både ett problem och en välsignelse, även i svenska sammanhang (t.ex. bra att alla kommuner måste ha bibliotek, dåligt när bibliotek drabbas av kommunal administration som hindrar dem att utföra sitt lagstadgade uppdrag).
Jag vill minnas att du nämner att bibliotekarier var bra på att sortera saker och det är inget man ska förringa – det finns ju mkt idéer knutna till klassifikationssystem som ju också speglar samtidens/bibliotekariers syn på omvärlden och det är i högsta grad politiska frågor. För Paul Otlet och Henri La Fontaine, som skapade UDK, var det rentav ett fredsprojekt. Otlet och La Fontaine var ju verksamma under en tid (tidigt 1900-tal c:a) då många globala organisationer dök upp (t.ex. League of Nations, International Committee on Intellectual Cooperation (UNESCO:s föregångare), IFLA) och ett syfte med dem var ju att genom globalt arbete främja fred och kultur- och kunskapsutbyte i världen.
Är syftet med en global organisation att straffa de med dåliga värderingar (utifrån ett västerländskt perspektiv) genom sanktioner? Eller är det att försöka samarbeta där man kan samarbeta, trots fundamentala skillnader i statsskick, lagstiftningar och kanske även kunskapssyn och värderingar? Det tror jag att man måste fråga sig. Hörde en gång en professor i freds- och konfliktstudier säga ”håll hårt i de mänskliga rättigheterna, en sådan här överenskommelse hade man inte kunnat få igenom idag” – det är oerhört sorgligt, men tyvärr är det kanske också sant. Och något man måste förhålla sig till, trots att man är idealist.
Du hänvisar till IFLA:s höga principer, t.ex. den etiska koden, och jag tänker då på i vilken kontext denna har kommit till. Jag har under några år roat mig med att titta på deltagarlistor för WLIC (och även sammansättningen av IFLA:s governing boards) och det är ju alltid stor övervikt av europeér och anglofona länder (USA, Australien, osv). Så vems etiska principer ÄR det egentligen? Finns det ett problem i det? Kan det rentav vara så att de etiska principerna i dess nuvarande form är _en vinst_ (likt FN:s mänskliga rättigheter) med tanke på hur många länder/IFLA-medlemmar det finns som inte lever upp till dem? Då utgår man ju åtminstone från att den globala målbilden är _etiska principer_ istället för att bara ses och tala om sortering av böcker.
Som svensk och europé tycker jag naturligtvis som du att det är helt barockt att det ser ut som det gör med mänskliga rättigheter i flera länder där IFLA har medlemmar. Men samtidigt är jag ju medveten om att Sverige inte direkt är någon lysande föregångsland heller (häktningstider, massövervakning, hög ojämlikhet, bristande klimatpolitik, rasism osv är ju inte något att vara stolt över i MR-sammanhang), så vilka är vi att säga … och vad?
För att knyta tillbaka till min inledning så hade jag blivit _mer_ upprörd om något liknande hade skett i ett journalistsammanhang, för det känns intuitivt fel – journalister granskar ju makthavarna. Men bibliotek har en annan roll. I ett bibliotekssammanhang känner jag också till så många olika aspekter av frågan att jag har svårt att säga rakt av ja eller nej till om det är dåligt med WLIC i Astana (till skillnad från i Dubai, där ju faktiskt IFLA:s program var censurerat vilket är en stor skillnad från denna konferens!). Jag skulle vilja samtala mer, förstå mer, förstå mer om hur de lokala villkoren för kazakstanska bibliotekarier och biblioteksbesökare faktiskt ser ut (kan man rentav tänka sig att läskunnighet i sig är en grogrund för en annan framtid? JA är ju svaret om man ser t.ex. på den svenska arbetarrörelsen). Och det är ju just sådant man kan göra på en kongress.