En nationalistisk dröm från SD:s idéfabrik
2 sep 2025 • 2 min
En kulturkanon och en stiftelse för att sprida den – vad ska vi med det till? Det finns redan bibliotek och (än så länge) studieförbund.
Dagens kulturkanon är en produkt av den åkomman, en nationalistisk dröm från den sverigedemokratiska idéfabriken.
Det är en bister ironi att presentationen av en kulturkanon sker på dagen tio år efter att bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi chockade en hel värd. Det utbredda engagemang för människor på flykt som bilden väckte, övergick på bara några veckor i den politiska psykos som gör att snart sagt varje samhällsproblem idag knyts till invandring utan att någon ställer motfrågor
Dagens kulturkanon är en produkt av den åkomman, en nationalistisk dröm från den sverigedemokratiska idéfabriken som sedan 2015 kommit att sätta prägel på stora delar av det politiska landskapet.
Till det ironiska hör därför också att uppståndelsen kring Lars Trägårdhs presentation överskuggar det vi egentligen borde prata om: hur den dominerande politiken drabbar människor på flykt och att ett strypt inflöde av kompetens och perspektiv kommer att skada Sverige.
Lägg därtill att vår position i botten av europeisk humanism – 34 procent beviljade asylansökningar i första instans första kvartalet i år, jämfört med det europeiska snittet på 51 procent – kastar en skugga över dem vi har blivit.
I ett annat politiskt klimat skulle studieförbunden inte ha genomgått det stålbad som den nuvarande regeringen utsätter dem för. Var tredje anslagskrona försvinner under mandatperioden, vilket gjort att två av dem bommat igen och övriga tvingats dra ner på verksamheten. Med en annan politik skulle det heller inte vara möjligt att stillatigande se på när krympande kommunala budgetar går ut över folkbiblioteken, vars resurser stadigt krymper genom nedskärningar och kostnadsökningar.
Att låta studieförbund och bibliotek förblöda är ett steg bort från mångfald och tilltro till den enskilde individens val, mot likriktning administrerad av den stiftelse Lars Trägårdh lanserade idén om tidigare idag.
Det borde vara tvärtom: satsa på bibliotek och studieförbund, där finns allt en kanon kan tänkas rymma – och mycket mer.
Nu ska listan med ”hundra verk och referenspunkter som format Sveriges kultur och historia” ut på remiss. Man kan ha synpunkter på urvalet, men framför allt är det tankarna bakom alltihop som så småningom bör strimlas i mångas yttranden.
4 kommentarer
Undrar hur denna kanon hade mottagits om det inte fanns en spridd, knappast helt korrekt uppfattning att det var något SD tvingat igenom? Väldigt annorlunda, skulle jag tro. Många skulle säkert av olika skäl fortfarande vara djupt kritiska, men den skulle i alla fall uppfattas som ett intressant diskussionsunderlag och inte bara något som det ska tas avstånd ifrån. Att större delen av kulturetablissemanget nu så lättvindigt försitter denna ypperliga chans till en seriös offentlig diskussion om kultur (i både smal och bred mening) tycker jag är direkt sorgligt.
Enligt mig måste en kulturkanon vara något som alla dagens svenska medborgare kan relatera till. Inte ett hyllande av någon slags ursvenskhet. Sveriges kultur och historia har formats otroligt mycket de senaste 100 åren och vi kan inte bortse från det och utesluta alla som inte har vikingagener, avviker från den traditionella bilden av kärnfamiljen, har vänster-åsikter osv.
”Det är en bister ironi att presentationen av en kulturkanon sker på dagen tio år efter att bilden på den drunknade treåringen Alan Kurdi chockade en hel värd.”
Kanske det mest hårresande fallet av guilt-by-association som jag någonsin sett.
Thord, jag kan rekommendera att faktiskt läsa den i sin helhet. Över 300 sidor, och mycket mer än bara en lista. Jag tror att du skulle upptäcka att ”tankarna bakom alltihop” är mer nyanserade än du verkar ha bestämt dig för.