Vill vi värna det demokratiska samhället måste vi försvara dess institutioner. Mycket tas i stället för givet om kulturens kraft att göra gott, skriver Karin Linder.

Karin Linder , Kanslichef i Svenska journalistförbundet, tidigare generalsekreterare i Svensk biblioteksförening

I en panel i våras fick jag frågan om en satsning på kultur automatiskt är en satsning på demokrati.
Det var under ett kick off-sammanhang i kultursektorn, så positiva tongångar förväntades, men mitt svar var glasklart: nej. Det finns inte så enkla orsakssamband.
Frågan har hängt kvar i mitt huvud och den provocerar mig.
Cambridgeprofessorn David Runciman argumenterar i How Democracy Ends att det är helt andra hot än de tidigare militära övertagandena av nationer som gör att demokratin är i fara i dag. Han lyfter ett antal kriser som han tror kan upplevas som så allvarliga att vi är villiga att avstå demokratiska processer. (Boken är skriven innan pandemin.) Han går så långt att han menar att den representativa demokratin mycket väl kan raseras trots att de institutioner som vi ser som ledande för det demokratiska samhället fortfarande är fullt fungerande. Han nämner fria domstolar, press- och yttrandefrihet.

Utanför den inre cirkeln av kulturbyråkrater är det få som kan beskriva sambandet mellan den verksamhet som bedrivs och det demokratiska samhällets väl och ve.

Det är ju press- och yttrandefriheten vi förknippar med biblioteken. Efter andra världskriget var fria kulturutövare, journalister och bibliotekarier garanter för möjligheten att fritt låna och läsa utan staters censurerande ingripanden. För äldre generationer är biblioteken starka symboliska institutioner för detta.
Vilken är då rollen i dag? Biblioteks­lagen säger att biblioteken ska verka för det demokratiska samhällets utveckling. Det finns få formuleringar om vad det i praktiken betyder. Kanske göms något i styr­dokument och biblioteksplaner men utanför den inre cirkeln av kulturbyråkrater är det få som kan beskriva sambandet mellan den verksamhet som bedrivs och det demokratiska samhällets väl och ve.
Räcker det till exempel att säga att bibliotekets katalog ger jämlik tillgång till medier – och därmed är det demokratiska uppdraget utfört? Är det genom att fungera som medborgarkontor som biblioteken fyller sin demokratiska roll? Om de erbjuder utbildning i medie- och informationskunnighet, har de då bidragit till det demokratiska samhällets utveckling?

Ska demokratin utvecklas måste medborgare involveras och slentrian­formuleringar punkteras.

Använder vi Runcimans teorier om hur demokratin dör inifrån kan vi redan se signalerna. Biblioteken fungerar visserligen men är ifrågasatta, amerikanska jättar äger de digitala plattformarna och makten över informationen förflyttas från nationer till företagsledare. I dessa sammanhang ekar de vanliga orden om biblioteken som demokratins infrastruktur ganska tomt.
Vill vi värna det demokratiska samhället måste vi försvara dess institutioner. Det kräver långt mycket mer arbete i dagens kontext än gårdagens. Det behövs också en gemensam förståelse för varför vi anser att de är viktiga och vilken roll de kan spela. Runciman är visserligen pessimist men hans slutsats är att det kan komma något bättre efter demokratiernas kollaps.
Ska demokratin utvecklas måste medborgare involveras och slentrian­formuleringar punkteras. Mycket tas för givet när det gäller kulturens kraft att göra gott. Det är en stor fara.

Karin Linder , Kanslichef i Svenska journalistförbundet, tidigare generalsekreterare i Svensk biblioteksförening

0

Skriv ut