Sluta tvivla – hoten mot demokratin är på riktigt

"Är inte de här som kallar sig nazister egentligen bara några få knäppgökar?", undrade en besökare nyligen när Jan Scherman besökte biblioteket i Arboga. Den här krönikan är hans svar på frågan.

Sedan ett år tillbaka har jag rest runt i Sverige och visat min film Make Democracy Great Again, en dokumentär berättelse om de växande hoten mot demokratin. Har samtalat med biobesökare i Jokkmokk, Iggesund och vidare via Sundsvall, Västerås och till förorter som Angered, Bergsjön och Rosengård. Totalt mer än 50 platser.

Jag har mött oro och rädsla, men också ett ständigt återkommande tvivel – du tror väl inte på allvar att de där nynazisterna kan välta omkull vår demokrati? Svensk demokrati sitter väl säkert…

Tvivel är nära släkt med sin urmoder – förnekelsen. Jag tvivlar därför att jag inte vill tro att det faktiskt kan hända. Alltså förnekar jag risken även om den är uppenbar.

Förnekelse leder till förträngning. Vi trycker bort varningar och fakta försvinner ut bortom horisonten i vårt medvetande. Det handlar om nuläget, framtiden och dåtiden. Förintelseförnekelsen är inte enbart en nyfödd del i nazismen. Redan direkt efter kriget förnekades Förintelsen. Så skedde i Nürnbergrättegången där flera ledande nazister ställdes inför rätta, men vittnade om att de inte visste. Inte ens när lägerchefen i Auschwitz, Rudolf Höss, bekände vad som hänt upphörde förnekelserna. I dag är denna förnekelse en kärna i den nynazistiska ideologin.

Tvivel har en pandemisk förmåga. Det sprider sig. Fakta förvrids, ibland till sin motsats. Vi väljer att blunda för sanningen. Det dämpar oron.

När jag häromveckan var på stadsbiblioteket i Arboga kom en av de första frågorna från en medelålders man längst fram i lokalen:

– Är inte de här som kallar sig nazister egentligen bara några få knäppgökar?

Tvivel har en pandemisk förmåga. Det sprider sig. Fakta förvrids, ibland till sin motsats. Vi väljer att blunda för sanningen. Det dämpar oron.

Jag drog hela min bild av verkligheten. Nynazister är på offensiven. De slog nyligen till i Gubbgängen utanför Stockholm. De kastade rökgranater och misshandlade deltagare på ett möte som MP och V arrangerat. I Tyskland har det nazistiska våldet eskalerat. Under EU-valet attackerades s-politikern Matthias Eckert så allvarligt att han fördes till sjukhus och opererades för omfattande kroppsskador.

Medlemmarna i svenska Nordiska Motståndsrörelsen, NMR, besitter ett tungt våldskapital. För några år sedan visade de sin kraft genom att sabotera delar av Almedalsveckan genom att störa möten, rasera konst till minne av Förintelsen och misshandla besökare. För två år sedan knivhöggs Ing-Marie Wieselgren, nationell samordnare för psykiatrifrågor, på öppen gata under Almedalsveckan. Mördaren Theodor Engström hade ett förflutet i NMR där han skrivit artiklar för deras propagandatidning Nordfront. På Engströms dödslista stod även dåvarande centerledaren Annie Lööf och SVT-chefen Hanna Stjärne. Med flera.

I Ludvika har nazisterna marscherat på gator och torg. Samma sak i lilla Deje i Värmland. När Norrköpings stadsmuseum häromåret gjorde en utställning om nazismen i denna klassiska textilarbetarstad klistrade nazisterna ytterdörrarna fulla med hakkors, som dolde rakblad så att man skulle skära sönder fingrarna när märkena plockades bort. Tack och lov upptäcktes illdådet innan någon hunnit skada sig.

I en granskning i Aftonbladet i slutet av augusti avslöjades en hemlig chatt där aktiva nazister i NMR bland annat diskuterat vilka statsråd och partiledare som borde mördas. Justitieminister Gunnar Strömmer stod högt upp på listan. Liksom Magdalena Andersson. I chatten tyckte dessa nazister att man skulle hyra in barnsoldater från den gängkriminella världen för morduppdragen.

Högerextremisternas våld har blivit en del av vår offentlighet, som vi ständigt förtränger ur minnet. Vi tvivlar på dess farlighet. I motsats till den våldsbejakande islamismen.

Räcker det, eller behövs det mer fakta? Mer hat och hot? Fler misshandlade medborgare, kanske ännu ett mord?

Räcker det, eller behövs det mer fakta? Mer hat och hot? Fler misshandlade medborgare, kanske ännu ett mord?

På Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm spelas just nu En tysk mans historia, byggd på boken med samma titel. Författaren Sebastian Haffner var ett litet barn när första världskriget bröt ut. Han var juridikstuderande i Berlin när nazisterna tog makten. Haffner frågar hur detta med Hitler kunde hända. Och hans svar blir att ingen trodde det skulle hända. Haffner och hans studentkamrater tyckte Hitler var en knäppgök.

Haffner i skådespelaren Gerhard Hoberstorfers gestalt ligger på slutet av föreställningen på scengolvet i sin mörka kostym. I den kroppsställningen frågar han sig själv varför han bara blev en motvillig medlöpare. Det kommer inget svar. Det blir tyst. Svaret är så uppenbart – tvivlet. Haffner trodde ju inte själv att Hitler skulle bli vald till rikskansler och sedan en brutal envåldshärskare som iscensatte den industriella utrotningen av judar, romer, funktionsnedsatta och oliktänkande. Pjäsens slutscen ekar in i nutiden och hela vägen till mitt demokratisamtal i Arboga, och de flesta andra platser där jag haft diskussioner efter filmvisning av Make Democracy Great Again.

Det är dags att sluta tvivla, dags att sluta bagatellisera. Hoten mot vår demokrati är på riktigt. Nazisterna är en del av hotbilden.

Fotnot: Make Democracy Great Again går att se på TV4 Play.