På randen till en valrörelse saknar stora delar av Sverige journalistisk bevakning. Utarmningen försämrar våra möjligheter att stå emot försök till informationspåverkan.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare

thord@biblioteksbladet.se

I USA talar man om news deserts, nyhetsöknar. Det är en ödemark som snabbt breder ut sig.

Sedan 2004 har var fjärde nyhetstidning försvunnit. I drygt 200 av landets knappt 3 200 counties (motsvaras av län, men är storleksmässigt mer som kommuner) sker inte längre någon nyhetsbevakning, enligt en rapport från University of North Carolina från 2020.

För att veta vad som händer runtomkring dem är invånarna hänvisade till sociala medier och andra källor utan lokal förankring.

Nyhetsöknar finns även i Sverige. För sju år sedan saknade 54 av 290 kommuner lokal nyhetsbevakning och hela tiden dyker fler orter ner under nyhetsradarn, visar Institutet för mediestudier i en återkommande undersökning. Den senaste rapporten publicerades strax före jul och visade att det nu är 63 kommuner som inte har någon nyhetsredaktion. (På några håll sker det ändå nyhetsbevakning tack vare journalister utanför kommungränsen, konstaterar institutet. Men det förändrar inget i sak, trenden är ändå tydlig.)

Vi står alltså på randen till årets valrörelse utan att invånarna i dessa nyhetsöknar – drygt 20 procent av Sveriges kommuner – får sin vardag speglad och lokala frågor granskade.

Det går inte att bortse från en sådan utarmning när man talar om falska nyheter, informationspåverkan och risken för att konspirationsteorier och andra van-föreställningar får fäste.

När det blev känt att företaget Cambridge Analytica använt användardata från Facebook för att manipulera opinionen i USA inför presidentvalet 2016, kom det också fram att metoden använts för att påverka ett par hundra andra nationella val runtom i världen. Hur stor är risken att det inträffar i Sverige? Hur ser försvaret av vår demokrati ut?

Det var utifrån sådana frågor som arbetet med Biblioteksbladet nummer 1 2022 drog igång.

Och svaren? Jag redovisar inte hela innehållet här, men om det inte stått klart tidigare så blir det nog tydligt att desinformation har många skepnader och kan skada på skiftande sätt.

”Det är stor skillnad på falska ryska profiler på Twitter och en bloggare som inte har ordning på fakta”, som medieforskaren Johan Farkas uttrycker det i en intervju.

Och nyhetsöknarna? De växer vidare, många historier förblir oberättade.

Jag vill därför passa på att tipsa om den amerikanska organisationen Project Censored som varje år sammanställer de viktigaste berättelserna som de breda medierna förbigått med tystnad.

Motsvarande grepp i Sverige skulle kunna ge ny energi till den annars alltför tystlåtna diskussionen om nyhetsöknarnas utbredning och allvarliga följder.

Men vilka ska stå för sammanställningen?

Få vore mer lämpade än ett nätverk av bibliotekarier.

Thord Eriksson, chefredaktör och ansvarig utgivare

thord@biblioteksbladet.se

0

Skriv ut