Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Sölvesborg är först men inte sist
1 dec 2019 • 2 min
Sofia Lenninger visade var hennes gräns går. På biblioteken – och i övriga samhället – kommer fler att hamna i hennes situation.
Den amerikanske socialpsykologen Stanley Milgram följde rättegången mot Adolf Eichmann på tv 1961 och fick en tanke han inte kunde släppa. Eichmann anklagades för att ha organiserat och genomfört deportationen av miljontals judar till nazisternas förintelseläger, men gav inte uttryck för att känna skuld. Han hänvisade bara till att han hade lytt order och gjort sitt jobb.
Hur är det möjligt? funderade Milgram. Hur kan en till synes så vanlig person göra sig skyldig till sådant grymt vanvett?
Det här var upprinnelsen till Milgrams välkända lydnadsexperiment. Här lät han försökspersoner tro att de deltog i forskning om bestraffningars inverkan på minnet. De mötte en testledare i vit laboratorierock som gav dem instruktioner om att ställa frågor till en person. Gradvis förväntades de sedan höja effekten på elchockerna de skulle ge för varje felaktigt svar de fick.
Det visade sig att fler än hälften av försökspersonerna var beredda att följa den auktoritäre testledarens instruktioner. De fortsatte ge chocker trots (den införstådda skådespelarens) skrik av smärta och vädjanden om att sluta – och till slut nådde strömstyrkan dödlig nivå.
Kopplingen kan säkert te sig orimligt brant men i ett läge av värderingsmässig vindkantring och allt starkare totalitära vindar anas en koppling mellan resultatet av Milgrams experiment och biblioteken i Sverige på randen till 2020-talet.
Fler kommer antagligen att hamna i samma situation som Sofia Lenninger i Sölvesborg.
Fler kommer att tvingas välja mellan att följa den politiska viljan eller lyssna till sitt samvete och förstånd.
Förmodligen tänker många att de aldrig skulle verkställa politiska beslut som på djupet strider mot deras moral och rättsuppfattning. Så var det även med Milgrams försökspersoner. Före experimentet trodde nästan ingen att någon skulle gå så långt som till att dela ut dödliga chocker. Sedan visade de sig ändå vara beredda att göra det.
Det finns några frågor apropå detta som jag tror att alla behöver ställa sig, inte bara offentligt anställda:
Hur vet jag att min gräns är nådd?
Har jag en strategi för dagen då det inträffar?
Och det kanske allra mest komplicerade: är det alltid mest rätt att storma ut och lämna scenen fri för andra (som utan att tveka kommer att utföra order), eller finns det tillfällen då det är bättre att stanna kvar för att på bästa sätt laga efter läge?
Den som vill fördjupa sig i Stanley Milgrams lydnadsexperiment kan se fram emot att hans 45 år gamla bok Lydnad och auktoritet nu kommer i svensk nyöversättning av Bo Greider, med den nya titeln Att lyda auktoriteter.
För inte så länge sedan skrattade vi åt den här typen av förslag och avfärdade dem som ofarliga jönserier: Inte här, inte bland oss, inte på allvar. Så fel vi hade. Så naiva vi var. Så fort det gick.
Det finns inget riktigt bra vaccin mot Milgram-effekten. Vi människor följer ledare om det det tryggar oss i flocken.
Att gå mot strömmen och följa sin egen övertygelse är stort. Impulsen att vilja lämna arenan är också begriplig, ingen skugga över ensamma som inte står ut. Alternativet?Söka upp den bästa flocken, mobilisera mod och kraft tillsammans. Gå på kunskap. Kalibrera den moraliska kompassen. Och skratta aldrig åt en galen motståndare.
Ett grundläggande problem som är så farligt. Politiker lite längre ner i hierarkin gör det som man bestämt. Jag säger att allt för många sitter i sidovagnen och åker med. M a o nästintill livsfarliga beslut fattas egentligen av ett fåtal.