Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Tystnad är också en sjukdom
27 okt 2020 • 2 min
Biblioteken upprätthåller sitt samhällsviktiga uppdrag under pandemin. Men på sina håll sker det till priset av medarbetares och besökares trygghet.
Thord Eriksson, chefredaktör
Jag ägnade ett par dagar åt att lyssna på anställda från folkbibliotek som berättade hur deras arbetsgivare har agerat – och kanske fortfarande agerar – för att skydda sin personal och besökarna under pandemin.
I en sfär där ansvaret för verksamheterna vilar på många huvudmän är det alltid svårt att dra generella slutsatser av enstaka vittnesmål. Men att det som sades är skärvor i en oöverskådlig helhet spelar mindre roll, det var ändå mycket oroande.
Vittnesmålen handlade om skyddsåtgärder som kommit till efter påtryckningar från första linjens personal som möter besökare och potentiellt riskerar att exponeras för smitta, om saktfärdighet i chefsledet, till och med om en direkt ovilja att agera.
”Nu har jag gett upp. Jag har blivit blasé”, sa en bibliotekarie.
”Om det tidigt hade funnits skärmar och tydliga regler, då hade det varit en annan sak. Det är knepigt att vara den enda som är noga”, sa en annan.
En tredje berättade om åtgärder för att minska risk för smittspridning, men att det helt hängt på hen själv att se till att dessa genomfördes.
När den väl skrivs kommer historien om hur biblioteken klarade pandemin att vara smickrande och handla om en sfär som framgångsrikt, mot alla odds och med bara några sällsynta undantag upprätthöll sin viktiga samhällsservice. Men på sina håll är det en bedrift som personal och besökare har betalat ett pris för i form av otrygghet och risk som går att minimera.
Så varför skriver jag inte en nyhetsartikel om dessa vittnesmål?
Svaret är att de som berättat är rädda för hur det skulle drabba dem om det blev känt att de pratat med en journalist. De har därför bett om anonymitet, ett krav jag självklart respekterar och inte klandrar dem för. Men följden blir att deras historier inte förs vidare och att ansvariga inte ställs till svars eftersom det skulle medföra stor risk att röja uppgiftslämnarnas identitet.
Samtidigt som berättelsen om biblioteken under pandemin därför förblir ofullständig anas något osunt, en utbredd kultur av tystnad, kontrollerande hierarkier och låg takhöjd.
Pandemin leder till fler sjukdomstillstånd som borde behandlas.
Britt och Maria, tack för era kommentarer. Jag håller med om att det finns skäl att fundera på hur detta kan belysas mer på djupet – sannolikt återkommer vi till frågan på ett eller annat sätt. Och: det är inte heller mitt intryck att bibliotekschefer generellt ser förbi riskerna med pandemin – om det hade varit så illa hade vi redan skrivit om det. Jag tror att det beskriver är undantag, dock allvarliga sådana.
Hej Thord!
Jag tycker att du ska komplettera dessa vittnesmål med att förslagsvis skriva frågor till några bibliotekschefer i varje län i Sverige och fråga dem hur de har hanterat coronarestriktionerna på sina bibliotek. Det jag som länsbibliotekschef i Dalarna har hört från bibliotekschefer i mitt län är hur man riskbedömer arbetsmiljön, kommunicerar med ansvariga i kommunen och försöker göra miljön så säker som möjligt under svåra förhållanden.
Jag ser inga ovilliga eller slarviga chefer som bagatelliserar riskerna. Däremot kan det variera på sina håll vilket stöd bibliotekschefen får från sin kommunledning.
Vänliga hälsningar
/Maria Törnfeldt
bRA att du skriver men går det verkligen inte att göra en större artikel utan att avslöja namnen.
Tror inte bara detta har med corona att göra utan finns mer i din sista mening att gräva i. Den ständiga (sedan 5 år) debatten pom trygghet och säkerhet, lugn och ro t.ex. där jag tror att mycket inte ”får” sägas. Varför byter folk jobb?