Nick Johnson-Jones, konst- och bibliotekschefen i Huddinge, fortsätter här sitt resonemang om folkbiblioteken som styrs av en lång rad övergripande dokument. I den sista delen skriver han om att mäta rätt saker.

Mot slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet beskrevs den offentliga sektorn ofta som överbyråkratisk, maktfullkomlig, rigid och begränsande för medborgarnas inflytande, insyn och integritet. Det ansågs vara rimligt att vidta åtgärder.

Sedan dess har de svenska kommunerna infört en rad styr-, kontroll- och managementtekniker från den privata sektorn, som mål- och resultatstyrning eller interna köp- och säljsystem. Mätningar i olika former har ökat i omfattning. Ansvarsutkrävandet har flyttats från processerna till resultatet. De kvantifierbara målen – utlån, besök, programpunkter – kontrolleras, men inte beslutsprocedurerna, reglerna och uppfyllandet av uppdraget. Förändringarna går under samlingsnamnet New Public Management och bär på ett synsätt där privat och offentlig sektor i grunden inte bedöms vara så olika och därför kan och bör styras på ett likartat sätt. Sverige betraktas för övrigt som ett av de länder i världen i vilket NPM-reformer har fått störst genomslag.

I boken Utvärderingsmonstret beskriver statsvetaren Lena Lindgren framväxten av ”the audit society”, granskningssamhället, där det inte längre är verksamhetens unika förutsättningar som avgör hur uppföljning och utvärdering går till. Det påminner om det samhälle där folkbiblioteken verkar i dag.

I de kommunala mål- och resultatbilderna redovisas kvantiteter. I den nationella biblioteksstatistiken redovisas kvantiteter. Samma sak när vi mäter utlåning, besök, öppettider, kvadratmeter och budget. Siffror som har lite att göra med folkbibliotekens uppdrag.

När vi tolkar siffror gör vi det genom jämförelser. Och om siffrorna här inte kopplar till uppdraget kopplar de i stället till högre eller lägre siffror från föregående kvartal, tertial, år.

Det här sättet att mäta resultat främjar inte långsiktighet, inte långa,  kvalificerade och ovissa processer, inte att man arbetar med de stora samhällsutmaningarna. I stället kan det öka risken för snedstyrning eller överstyrning, att man till exempel väljer att prioritera de målgrupper som lättast kan påverka kvantiteterna i positiv riktning. Ja, att vi helt enkelt ger mer till dem som redan har vanan och förutsättningarna att ta del av våra tjänster. Eller att vi fattar kortsiktiga beslut beroende på om en siffra gått upp eller ner.

För att kunna mäta de verkliga resultaten behöver vi nya sätt att evidensbelägga, följa upp och redovisa folkbibliotekens verksamhet. Och skall detta göras utifrån folkbibliotekens samhällsuppdrag, unika förutsättningar och särart, krävs verksamhetsförståelse och verksamhetskompetens. Få av professionens metoder och/eller handlingsstrategier är belagda i relation till en uttalad tolkning av uppdraget.

Så hur vet vi att vi åstadkommer det vi ska? Att utveckla andra metoder och annan systematik måste bli del av vår profession, annars får vi även fortsatt leva med en granskning och uppföljning som är skapad av någon annan och bortser från vilken typ av verksamhet vi är.

Nick Johnson-Jones, konst- och bibliotekschef i Huddinge kommun.

Del 1: 

http://biblioteksbladet.test/redaktionellt/bibliotekschefen-om-narbyrakraten/

Del 2: 

http://biblioteksbladet.test/redaktionellt/folkbibliotekens-uppdrag-vad-ar-egentligen-allmanintresset/