Ta spel på större allvar

Spel är den främsta kulturformen bland unga – en målgrupp som biblioteken ska prioritera. Trots det är vi bara förstrött intresserade, skriver ungdomsbibliotekarien Tommy Bildström.

Tidigt en måndag morgon blev jag intervjuad för tidningen Allt om brädspel. Artikeln skulle handla om datorspel på biblioteket, om spel som kultur och min syn på detta.

Journalisten tyckte nog att jag lät lite ilsken, men inte över spel som kulturform utan snarare över hur biblioteken förhåller sig till den. Det är inte alltid lätt för den som inte jobbar på biblioteket att förstå hur mycket vi som gör det kan brinna för litteraturen och kulturen och hur viktiga läs- och kulturfrågor faktiskt är.

Förutom litteratur så är spel det media som intresserar mig mest. Precis som när filmen växte fram under tidigt 1900-tal kan spelmediet uppvisa barnsjukdomar, men också nytänk och spännande upplevelser. Precis som i filmens barndom så kan det helt plötsligt dyka upp nya genrer, olika sätt att berätta en historia. Det är en modern berättarform och en möjlighet att nå en prioriterad målgrupp som vi ibland inte når på biblioteket.

Men betraktas spel på bibliotek som en kulturform? Eller bara som en lockvara?

Tyvärr verkar det vara som det senare.

Det syns bland annat i frånvaron av diskussion kring tillgänglighet när det gäller spel. Enligt rapporten Unga & medier, som Statens medieråd gjorde 2015, så har 87 procent av alla ungdomar en dedikerad spelkonsol hemma.

Hur ser det ut för övriga 13 procent, de som står utanför en av vår tids största ungdomskulturella uttryck? Vilka har möjlighet att låna spel på biblioteket? De rika med en ny spelkonsol? Eller jobbar vi för att alla ska kunna göra detta?

Kultur är en rättighet, inte en förmån, och en viktig del av bibliotekets kulturuppdrag är att bredda kulturen och stödja de grupper som kämpar i motvind med sitt kulturutövande. Speciellt rollspelarna räknas in i den kategorin.

Vi behöver utveckla läsfrämjande metoder som får draghjälp av sociala, intermediala och även kollektiva faktorer och inget är mer relevant för ungdomar än att utgå från det media och den kultur som just nu är störst för dem.

Men då måste vi ta kulturen på allvar, jobba med den i arrangemang och koppla den till litteratur samt se ideella organisationer och kulturutövare som naturliga samarbetspartner.

Det är ett sätt att skapa ett kulturellt samtal med den målgrupp som främst intresserar sig för spel.

Fördelarna med att ta in spel på biblioteket är att man aktualiserar den kultursfär som ungdomarna befinner sig i, med den kommunikation och utbyte av idéer som följer med detta. Fantasy- och science fictionspel är en språngbräda till motsvarande genrer inom litteraturen och den kunskap som bibliotekarien införskaffar kring denna kulturform blir efterfrågad av både föräldrar och pedagoger.

En anledning till bibliotekens förströdda intresse kan vara bristande kunskap och att man inte naturligt rekryterar inom den kultursfär som omfamnar spelen. Men om man väljer att ha spel på biblioteket så bör man ställa samma krav på kunskap kring dessa som kring ungdomslitteratur, noter och andra specialområden som ett bibliotek kan tänkas täcka in.

Många litteraturdiskussioner som förs på bibliotek appliceras inte på spel, trots att det är den mediavärld som de flesta ungdomar befinner sig i.

Det är synd.

Aktuella händelser som Gamergate (där kvinnor i spelbranschen utsattes för trakasserier) och hur metoo-rörelsen bidrog till stängningen av Neogaf, ett av världens största och mest inflytelserika spelforum, ger biblioteken en chans att jobba med värdegrund ur ett kulturperspektiv, något som inte minst skolan skulle kunna ha nytta av.

Som ungdomsbibliotekarie tar jag mycket hjälp av det kollegiala lärandet. Det finns många engagerade bibliotekarier ute i landet och det förs heta debatter kring barnens läsning och vad som är lämpligt.

Men jag har aldrig, inte en enda gång, hittat någon som vill diskutera Pegi-märkningen som bibliotek brukar köpa rakt av, trots att det minst sagt inte är kulturkonsekvent.

Märkningen kom 2003 och togs fram av spelbranschen för att skydda minderåriga från olämpligt innehåll i deras produkter. Det är inte baserat på vetenskapliga rön utan på etiska ställningstaganden och ett försök att hitta ett gemensamt förhållningssätt till våld, sex och grovt språk.

Ålderskategorierna baseras på olika länders åldersgränser för film. Men de svenska reglerna för film är mindre strikta än Pegi-gränserna. En femtonåring kan se skräckfilmen Det på bio men ska enligt Pegi inte spela rollspelet Final Fantasy.

Hockeyspelet NHL 2012 fick Pegi-märkningen 16 år på grund av att man kunde kasta handskarna och slåss.

Finns det verkligen inte diskussionsvärde i detta för kulturförmedlare med spel på biblioteken? Är det så att man inte lånar ut hockeyspel till 15-åringar och är det i så fall konsekvent med hur vi ser på annan kultur?

När det gäller barn och ungdomsböcker så anlägger jag ett barn- och ungdomsperspektiv där jag tar hänsyn till generationsmaktordningen och ungdomars avvikelse från vuxennormen.

Det är dags att vi anlägger samma perspektiv när det gäller spel.

Men på biblioteken betraktas inte kunskap om spelkultur som en specialkompetens. Spelandets låga status hindrar bibliotekarier med kunskap från att använda sig av den.

Det är en värdefull specialkompetens om man är mån om att locka vår prioriterade målgrupp ungdomar till biblioteket.

De bibliotek som väljer att ta in spel bör ha en omvärldsbevakning som motsvarar den man har kring andra medier, och vi måste lyfta diskussionen om tillgänglighet.

Hur gick det med intervjun med Allt om brädspel, kanske ni undrar? Jag blev inte allt för censurerad (tror jag) och jag hoppas att jag  bidrog till en mer nyanserad bild av spel på biblioteket. Men det rätta forumet kanske är Biblioteksbladet snarare än en tidning för de redan frälsta.

Tommy Bildström, ungdomsbibliotekarie i Vindeln