Prenumerera på vårt nyhetsbrev
De viktigaste nyheterna direkt i din inkorg!
Vad händer med samtalet när anonymiteten tar över?
30 jan 2026 • 2 min
Det är när vi står för våra ord som samtalet kan byggas vidare och tillit växa fram. "Anonymitet gör detta svårare och riskerar i längden att sänka den professionella nivån i diskussionerna", skriver Magdalena Ivarsson.
Debattartikel av Magdalena Ivarsson.
Jag skriver alltid under eget namn. I debattartiklar, i professionella forum och i samtal om skolbibliotek. För att jag vill stå för det jag säger – också när det blir fel.
Och ibland blir det fel. När jag ville skriva om kompetensbrist slutade det med en text som inte blev så som jag hade tänkt. Jag lyckades reta upp en del och blev ansiktet utåt för något som uppfattades som anti Booktok, trots att jag själv älskar att arbeta med Booktok! Det var obekvämt. Men det ledde också till något jag värdesätter högt: ett levande samtal där många kloka kollegor tog vid, nyanserade och utvecklade resonemangen.
När man tar en tydlig plats i debatten, som jag gjort i mina tidigare texter om skolbibliotekariens kompetens och yrkesroll, följer också ett ansvar – och en möjlighet – att reflektera över vilka effekter det får. En sådan effekt kan vara att andra tvekar inför att delta öppet i samtalet. Det är något jag i dag ser med större varsamhet än när jag skrev artiklarna.
Samtal om skolbibliotek förs i dag till stor del i digitala forum. Facebookgrupper och andra nätverk är viktiga platser för erfarenhetsutbyte, stöd och kollegialt lärande, inte minst för dem som arbetar ensamma i sin roll. Det är i grunden något mycket positivt. Samtidigt har anonymiteten, särskilt på Facebook, blivit allt vanligare. Dagligen ser jag kollegor som väljer att vara anonyma när de ställer både små och stora frågor i våra forum.
Det är viktigt att säga detta tydligt: anonymitet kan vara både rimlig och nödvändig. Frågor som rör arbetsmiljö, konflikter med skolledning, otrygga anställningar eller eventuellt juridiskt känsliga situationer kan kräva skydd. I de fallen fyller anonymiteten en viktig funktion.
Problemet uppstår när anonymiteten går från att vara ett undantag till att bli norm. När även relativt okomplicerade frågor om arbetssätt, medieurval eller skolbibliotekets uppdrag ställs utan avsändare förändras samtalets karaktär. Utan sammanhang blir det svårare att ge relevanta svar, och diskussionerna riskerar att bli ytliga. De anonyma får märkbart färre och kortare svar på sina frågor.
Att skriva under eget namn handlar om ansvar. När vi står för våra ord kan samtal byggas vidare på och tillit växa fram. Anonymitet gör detta svårare och riskerar i längden att sänka den professionella nivån i diskussionerna.
Anonymitet har sin plats. Men i samtal om skolbiblioteken tror jag att vi vinner på att våga sätta vårt namn under frågorna, tankarna och även osäkerheterna. Det är att visa att man vill vara med i samtalet.
Det är när vi möts som kollegor – synliga, olika och ofullkomliga – som samtalet blir på riktigt. Och det behöver vi, för att växa tillsammans.
För min del handlar det om internet och Facebook. Det är inte ett tryggt och slutet rum. Vem som helst kan gå med i gruppen med eller utan fejkprofil, vem som helst kan skärmdumpa eller googla mig, min mormor eller min chef. Att jag kan se ett ansikte på trådskaparen och vilka som gratulerat hen på födelsedagen gör inte att samtalet blir mer på riktigt. Man kanske bara inte vill vara synlig och sökbar online.
Mvh
Vill inte ha fler stalkers som hittar till mig och min arbetsplats irl pga ”sammanhang”.
Förslag till vidare forskning: vi alla kan nog bekräfta att skolbibliotekarier har ett ganska stort behov att prata om och en vilja att dela med sig av det här dagliga arbetet kring rutiner, inköp, boktips, möblering, etiketter osv osv osv med varandra. HUR kan vi skapa fler ytor, nätverk, samtalsgrupper, digitala eller lokala möten som har högt i tak, är tillgängliga, trygga (och gratis?). Har alla kommuner/län/landskap ett lokalt nätverk? Hur kan vi (vem?) i så fall organisera det? Alla konferenser behöver kanske inte handla om större projekt som gamification, handlingsplaner, AI eller MIK-progression. Ibland kanske temat kan vara knubbar, utlåningsrutiner eller rastaktiviteter som varken kräver budget, lång planeringstid eller utbildning. Jag är iaf så, så, så tacksam över mitt lilla nätverk i en sluten (på riktigt sluten) grupp där vi kan bolla alla frågor, högt och lågt, stort och litet.
Mitt ansikte dyker ju – olyckligtvis, tänkte jag skämta – ibland också upp i olika artiklar om kultur och bibliotek.
Jag har dessutom debatterat med Magdalena Ivarsson, vilket rymmer en liten bit kuriosa: vi är faktiskt klasskamrater från biblioteksutbildningen och, vågar jag påstå, mycket goda vänner.
För mig var det något av en chock när jag började arbeta som bibliotekarie och insåg att det öppna samtalet ibland var betydligt mer slutet än jag hade förväntat mig.
Jag hade ju vanan att få diskutera och ”bråka” med bland annat Magdalena och faktiskt våga tänka högt. Det är så man blir bättre och utvecklas.
Jag hoppas genuint att jag kan vara en positiv kraft för biblioteken och vill föregå med gott exempel – på samma sätt som jag tycker att min före detta klasskamrat Magdalena gör.