Alla talar om läsning – men vem gör nåt? Det var en fråga som dök upp flera gånger i seminarierummen...

Alla talar om läsning – men vem gör nåt? Det var en fråga som dök upp flera gånger i seminarierummen under Bok & Bibliotek.

Ganska mycket görs, skulle jag säga, inte minst på biblioteken som har en mångårig tradition av att arbeta läsfrämjande, både i biblioteken och utanför via uppsökande verksamhet och samarbeten med barnavårdscentraler, förskolor och fritidshem. Bibliotekens kreativitet när det gäller litteraturförmedling – både till barn och vuxna – är omvittnad liksom förmågan att testa nya grepp som även involverar sociala medier och den digitala världen. Därtill är (folk)bibliotekarierna en yrkesgrupp som läser otroligt mycket, 3-4 timmar i veckan. Det är långt över genomsnittet, enligt Magnus Persson, professor i litteraturvetenskap vid Malmö högskola som i samarbete med Region Halland är involverad i projektet ”Fördjupad syn på skönlitteratur”. Han jämför t ex med pedagogerna där var åttonde lärare aldrig läser skönlitteratur…

Mer läsfrämjande verkstad lär det nu bli med ny bibliotekslag och litteraturpropositionens visserligen alldeles för lilla summa pengar till Kulturrådet för strategiska läsfrämjande ändamål på nationell nivå.

Frågan om stadigt sjunkande läsförmåga hos unga har kunnat följas under flera år men den aktualiserades i samband med Litteraturutredningens betänkande Läsandets kultur där man med emfas framhöll allvaret i situationen och de åtgärder som krävs för att stärka läsfärdigheten hos unga men även – och det är viktigt – motivationen och lusten till att läsa. Det var inte precis någon one-shot–satsning som man från utredningens sida föreslog utan ett läslyft för Sverige med långsiktiga konkreta åtgärder och med noggrann uppföljning av förändringar och mål uppnådda under en femårsperiod. För att säkerställa detta föreslogs en parlamentarisk beredning med uppdrag att följa utvecklingen och med mandat att föreslå ytterligare åtgärder om så skulle behövas. Vikten av att arbeta sektorsövergripande och över flera politikområden betonades – detta är en angelägenhet för hela samhället.

Riktigt den tyngden fick inte litteraturpropositionen och man kan fråga sig varför? Inser man inte allvaret? Eller är det som vanligt en fråga om pengar? I det sammanhanget – och med tanke på att utbildningsdepartementet satsar 300 miljoner totalt under fyra år på fortbildning för lärare inom läsning och skrivning – kan man också fråga sig varför inte departementen mer samstämmigt marknadsför sina åtgärder på området? Det hade ju gett lite tyngd åt hela paketet.

På flera av mässans biblioteksrelaterade seminarier var samarbete mellan departementen något som uttryckligen efterlystes både vad det gäller åtgärder för att vända den negativa trenden med sjunkande läsning och läsförståelse och i fråga om nationella strategier på biblioteksområdet.

Litteraturpropositionen betonar bibliotekens roll för det läsfrämjande arbetet och bibliotekslagen kommer av allt att döma att tydligt betona bibliotekens roll för litteratur, bildning och litteraturförmedling. Det läsfrämjande arbetet blir på sätt och vis lagstadgat och något som biblioteken blir ålagda att göra. Som en konsekvens tror jag att kvalitetsbegrepp och urvalsprocesser är två saker som kommer att diskuteras mycket runt om på biblioteken framöver. Sedan gäller det att hålla diskussionen om läsningens betydelse levande på flera nivåer lång tid framöver – för detta är ingen quick fix.