Behöver biblioteken litteraturkritik?

Jag saknar ofta bibliotekarieröster i den litterära debatten och brukar peka på hur viktigt det är att även vi, litteraturens...

Jag saknar ofta bibliotekarieröster i den litterära debatten och brukar peka på hur viktigt det är att även vi, litteraturens praktiker, kommer till tals. Litteraturvetarna och litteraturkritikerna har sina egna självklara fora, de är vana att i skrift förmedla sina kunskaper och åsikter. Bibliotekarien, som inte sällan besitter enorm kunskap om vilken litteratur som fungerar när och var, hörs sällan. Och det är synd. Ett av de mest spännande samtalen jag varit med om var när vi förde ihop kritiker, bibliotekarier, förläggare och litteraturvetare i en diskussion om samma bok. Det stod tydligt klart att vi alla hade olika men komplementära kunskaper – och att vi alla behövdes.

Men frågan är om inte även litteraturkritikerns röst håller på att tystna – en förändring som till stor del pågår i det fördolda. Färre kritiker recenserar färre böcker och de texter som levereras till tidningsredaktionerna blir kortare och kortare. Inte sällan får illustrationen stor del av utrymmet. För femton år sedan var standardlängden på en recension 3 500 – 6 000 tecken. Idag är vi nere på 1 200 – 3 000. Bovarna i dramat heter vikande annonsintäkter, tabloidisering och tidningssammanslagningar. Idag delar många tidningar på recensionsmaterialet; i söder kommer Sydsvenskan-Helsingborgs Dagblad att ha samma material, Gota Media omfattar Borås Tidning, Smålandsposten, Blekinge Läns Tidningar och tre skånetidningar. Stampen, med Göteborg som bas, äger hela västkustens större tidningar från Strömstad till Halmstad. NTM i Norrköping äger tidningar i bland annat Linköping, Uppsala och på Gotland. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan koncernens tidningar använder samma bokrecensionsmaterial.

Gör nu detta något? Ja, säger jag. Antal röster som yttrar sig om en bok spelar roll. Fler kritiska ögon ser mer, kan bli en hjälp för författare, förlag och läsare. Talar med och mot varandra, ger sig in i debatter. Har åsikter om inte enbart enskilda verk utan om strömningar, trender, samhällsutvecklingen och litteraturens funktion. Utvecklingen av kvalitetslitteratur behöver kritiker.

Behöver biblioteken kritikerna? Använder vi deras kunskap? För femton år sedan skulle jag svara ja. På det mellanstora bibliotek jag arbetade läste vi regelbundet recensioner, hade favorit- och hatkritiker, följde deras rekommendationer men hade i allra högsta grad egna reflektioner och åsikter. En del av inköpen baserades på det vi läst. Våra låntagare läste samma recensioner som vi bakom disken och en litterär diskussion kunde påbörjas. Är det fortfarande så? Jag vet inte, det är därför jag ställer frågan. En kritiker sade till mig: ”biblioteken – de läser inte recensioner längre, de köper ju bara in på efterfrågan”.

Den nya bibliotekslagen statuerar att vårt ”utbud av medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet”. Det är en utmärkt skrivning. Behöver vi månne inte kritikerfunktionen som hjälp i detta arbete?

Det tycker i alla fall en grupp författare/kritiker som samlats kring lyrikern Magnus William-Olsson. Dessa har föreslagit att varje region ska anställa en egen kritiker, ett uppdrag på ett par år innan stafettpinnen lämnas vidare. En sådan kritiker skulle vara till båtnad både för regionens författare och dess bibliotek.

Jag tycker tanken är intressant men kan se att en region är alldeles för liten för ett nationellt uppdrag av denna dignitet. Frågan är om inte en sådan anställning skulle vara statlig? För om inte tidningarna längre har råd med litteraturkritik så måste samhället ha det. Något som för övrigt gäller all annan kritikerverksamhet också.

 FOTO: Göran Buhre