Bokutdrag: Vladimir Sorokins "Manaraga"

I Vladimir Sorokins roman Manaraga har all litteratur digitaliserats. De pappersböcker som finns kvar förvaras på museer. Ja, utom de som huvudpersonen grillar på medan han reflekterar över livet. När den här texten börjar är kocken ute på grillgig.

Natt. Club bleibtreu. Tequila med is efter en lätt middag + en cigarr Arturo Fuente Opus x. 

Egentligen är det sällan jag dricker. Och röker gör jag inte. Men efter en lyckad läsning kan jag tillåta mig att ta ett par glas tequila med is + en dominikansk cigarr. Tequila med is piggar upp, det är en lätt och uppfriskande dryck. Och dominikanska cigarrer är långt godare än de kubanska … Relax, relax, book’n’grill-chef.

Tiotusen pund för en kväll är inte så illa. Mitt gage är redan högre än bokens värde. Det är ett tecken på kvalitet. Och när gaget stiger förstärks också känslan av djup tillfredsställelse. Det är status, book’n’grill-mästarstatus. Kort sagt, jag är nöjd. Både med mitt yrke och med mitt öde. Det har inte alltid varit så lätt. Men ärr är vardag för oss book’n’grill-mästare.

Blossande på min cigarr tar jag fram en packe vackra, halvt genomskinliga engelska sedlar med kungens självbelåtna fysionomi. Jag drar ut en och rullar mig en cigarett. Lägger den i askfatet och tänder på. Det är ett tacksamhetsoffer till den digitala värld som tryggar vårt arbete. Den här ritualen gör jag efter varje lyckad kväll. Dagens papperspengar brinner förskräckligt dåligt, man får försöka tända dem gång på gång …

Om man hade fortsatt att trycka och läsa böcker skulle jag i bästa fall stå och steka guldbraxar på en grill i något semesterhotell, i värsta fall skulle jag koka spagetti i min hemstad Budapests syltor. Och grillmästare hade jag aldrig blivit: jag är dålig på att handleda. Men, Elden vare lovad, tryckpressarna står sedan länge och rostar världen över. Gutenbergeran slutade i en totalseger för elektriciteten.

I vår värld är pengar det enda som man fortsätter att trycka. Till och med frimärken är ett passerat kapitel. Men sedlarna – de lever …

I motsats till böcker brinner sedlar dåligt. Det är därför man inte använder dem vid grillning.

Märkligt ändå att kontanter ännu är i bruk. O, Sedel! Du har visat dig vara otroligt livskraftig i oceanen av elektronblixtar.

Och trots allt: Länge leve Litteraturen!

Ända sedan man slutade trycka böcker och gjorde museiföremål av de bästa har book’n’grill existerat. Människorna dras alltid till den förbjudna frukten. Nittio procent av de böcker som man en gång i tiden låtit trycka gick till återanvändning eller slängdes helt enkelt på soptippen för att inte uppta dyrbart utrymme i bostäderna. Men de tio procent som blev kvar och fann sin väg till museer och bibliotek väckte en märklig passion hos den bästa delen av mänskligheten. Den första biffen grillades för tolv år sedan i London på lågorna från den första utgåvan av Finnegans Wake, stulen från British Museum. Den tillagades och åts av fyra stormän – en psykoanalytiker, en florist, en börsmäklare och en kontrafagottist. Det var så book’n’grill kom till. Det blev början till en väldig passion som under loppet av dessa händelserika år förvandlats till en stor tradition.

Så var det. Engelsmännen var de första ”framom andra på planeten vår”. De fyra gentlemän som skänkte världen ett nytt mode döptes till ”de nya beatlarna” eftersom tre av dem råkade ha samma förnamn som de i kvartetten från Liverpool – John, George och Paul. Kontrafagottisten hette Gregor. Både de och dagens grillmästare tog den europeiska efterkrigsvärlden med storm. Jojomän. Efter kriget ville alla, alla, plötsligt bara läsa. Inbrottstjuvarnas långa fingrar drogs till bokmagasinen och gourmanderna och den gyllene ungdomen till de första underjordiska läsesalarna. Tätt i spåren följde kälkborgarna. Det var tider … De som den gången befann sig på rätt ställe tjänade storkovan: en andra rangens kock från något gatukök kunde skapa sig en förmögenhet på ett par månader. Så var det! Hade jag fötts så där en fem år tidigare så … Folk var som förhäxade under de galna åren, ingen frågade efter kvalitet. Man läste, som man säger, ”på diagonalen”: rök, sot, ånga. Matens kvalitet ska man inte ens tala om: rika tjockskallar som i en blink blivit gourmander slukade smaklösa sanktpersfiskfiléer, tillredda på Den gamle och havet, svartbränd arrachera på Dos Passos och dåligt grillat griskött på Den tappre soldaten Svejk … 

Men redan ett halvt år senare, när stölderna i museer och bibliotek runtom i världen blivit vardagsmat, såg man sig tvungen att beteckna book’n’grill som brott inte bara mot kulturen utan också mot civilisationen i sin helhet. Lagens svärd hängde inte bara över huvudet på kockar, boktjuvar och kunder, det hotade också alla de gäster som ville pröva på lammstek på Don Quijote eller tonfiskbiff på Moby Dick. De första rättegångsprocesserna fick mycket publicitet och ledde naturligtvis till stränga straff: mänskligheten slog vakt om sitt kulturarv. Den upplysta delen av mänskligheten befarade att utan museiböckerna skulle Homo sapiens slutgiltigt förvandlas till en apa med en Iphone i sin tass. Därför blev Boken rödlistad. 

Och bra så. Priset för book’n’grill steg genast till det tiodubbla. Dilettanterna sållades bort. Läsandet blev en sak för äkta proffs. Vi fick Köket med alla dess traditioner, ritualer, hierarkier, finanser. Och en egen säkerhetstjänst. Men också riskerna ökade. Man började utdöma långa fängelsestraff. De underjordiska kockarna hamnade till en början i registren över internationella terrorister. Där gick man naturligtvis för långt, men ryktet som kriminella kom att förfölja oss, till synes för alltid. Och, mitt herrskap, vi kan inte längre tvätta oss rena. För oss, stjärnorna i book’n’grill-branschen, finns ingen återvändo. På basis av mina egna erfarenheter erkänner jag villigt att den som hållit en bit fräsande nötkött ovanför en glödande Shakespeare som köpts under pistolhot; den som iförd en snövit kockmössa stått och betraktat koncentrerat tuggande krösusar, aristokrater, politiker, banditer och skådespelare; den som fått ett kuvert med en mastig ”sedelkotlett” för sitt arbete, han ställer sig inte längre vid kokplattan i en vanlig restaurang.

Översättare: Ben Hellman