”Det är rimligt att vi tjänar pengar”

Många trodde att vetenskapsförlagen skulle förlora sina intäkter när open access slog igenom. Men tvärtom växer bara vinsten hos Elsevier.

Gemma Hersh har nyss anlänt från London till Elseviers högkvarter i Amsterdam. Vi träffas på tionde våningen i Milleniumtornet i ett av Amsterdams affärskvarter, och tittar ut över staden som badar i januarisol.

Elsevier är med sina omkring 2 200 titlarvärldens största akademiska tidskriftsförlag, och ger bland annat ut The Lancet och Cell. Gemma Hersh arbetar med att utveckla företagets policy för öppen tillgång till forskningsresultat. Hon är ofta på resa.

– Mycket av min tid går till att träffa institutioner och forskningsråd för att prata om open access, bygga upp ett förtroende, förstå vad deras mål är och hur vi kan stötta dem i det, säger hon.

Och man får tillstå att hon och företaget har fingret på pulsen. När allt fler forskningsfinansiärer började ställa krav på öppen tillgång trodde nog många att det skulle innebära slutet för traditionella tidskriftsförlag.  Den produkt de säljer – vetenskapliga artiklar – skulle ju därmed finnas gratis på nätet.

Men i stället har förlagen anpassat sig efter de nya spelreglerna och hittat nya affärsmodeller. I dag har marknaden vuxit och tidskriftsföretagen tjänar mer pengar än tidigare.

[fakta id=”14926″]

Elsevier ger ut omkring 450 renodlade open access-tidskrifter. Där är alla artiklar gratis omedelbart. Tidskrifterna tjänar pengar på en författaravgift (article processing charge, APC) som forskaren själv betalar, och som i många fall ligger på runt 20-30 000 kronor. För de finaste tidskrifterna som The Lancet är författaravgiften 43 000 kronor. Detta kallas för gyllene open access.

Den andra modellen, grön open access, innebär att forskaren publicerar sig bakom en betalvägg i en prenumerationsbaserad tidskrift och gör artikeln tillgänglig i ett öppet digitalt arkiv först efter att förlagets tidsfrist – som hos Elsevier ligger på 12 eller 24 månader – har gått ut.

– Vi stödjer båda modellerna för open access, säger Gemma Hersh.

De flesta av Elseviers tidskrifter är hybridtidskrifter. De finansieras med prenumerationer, men de gör också enskilda artiklar fritt tillgängliga på nätet om artikelförfattaren betalar en avgift.

[fakta id=”14040″]

Det principiella argumentet för öppen tillgång är att forskning som finansieras med allmänna medel också ska komma allmänheten till nytta. Vårdpersonal ska snabbt kunna anpassa behandling efter nya rön, och småföretag ska kunna skapa innovationer utifrån upptäckterna. Kunskap ska inte reserveras dem som har råd att betala de hundratusentals kronor som det kostar för att prenumerera på en ledande vetenskaplig tidskrift.

I Storbritannien och Nederländerna har regeringarna sagt att man på sikt helt ska gå över till gyllene open access, det vill säga att forskarna själva betalar för att nå ut med sina resultat. I Sverige förespråkas inte en särskild modell för att uppnå målet med öppen tillgång på forskningsresultat till 2025. Vetenskapsrådet har tagit fram ett förslag till nationella riktlinjer som lämnades över till regeringen i fjol.

Gemma Hersh är kritisk till att Vetenskapsrådet inte föreslår en särskild forskningspott, ur vilken forskare kan söka bidrag till författaravgifterna.

– Om gyllene open access ska vara ett realistiskt alternativ, vilket vi vill att det ska vara, måste forskarna kunna få sin APC-avgift betald. Men det finns ingen finansiering för detta, säger hon.

Hersh är också kritisk mot riktlinjen att alla artiklar ska ligga i ett öppet arkiv senast sex månader efter publicering i en prenumerationstidskrift. Det skulle leda till att biblioteken slutar prenumerera och att tidskrifterna lägger ner, säger hon och hänvisar till en enkätstudie från 2013 som gjorts av ALPSP, en branschorganisation för icke-vinstdrivna tidskriftsförlag.

Enligt den studien uppger bara 56 procent av biblioteken inom naturvetenskap, teknik och medicin att de skulle fortsätta prenumerera på en tidskrift, och bara 35 procent inom humaniora och samhällsvetenskap, ifall en majoritet av innehållet fanns fritt tillgängligt ett halvår efter publiceringen.

Själva förekomsten av embargon får vissa inom akademin att se rött. Att gömma undan forskningsresultat som potentiellt kan hjälpa mänskligheten är omoraliskt, anser paleontologen och open access-aktivisten Mike Taylor.

”För helvete, vi är forskare. Vårt jobb är att skapa kunskap. Om vi lyckas med det, och sedan murar in den bakom en vägg, slösar vi vår tid och våra finansiärers pengar, vilket i slutänden innebär att vi ödslar bort världens rikedom”, dundrade Taylor på brittiska the Guardians vetenskapsblogg.

Krav på öppen tillgång började höras på det tidiga 2000-talet. Då höjdes prenumerationspriset på många vetenskapliga tidskrifter kraftigt, samtidigt som digitaliseringen gjorde produktionen billigare. Att förlagens avgifter inte stod i proportion till kostnaderna stack i ögonen.

Varken de forskare som skriver artikeln eller de sakkunniga som granskar den får betalt. Den tid och kunskap de bidrar med bekostas av universiteten – universiteten som alltså också prenumererar på de dyra tidskrifterna.

De höga prenumerationspriserna var en av anledningarna till bojkotten ”Cost of knowledge”, som startade 2012. Den brittiske matematikern Timothy Gowers uppmanade då forskare att sluta publicera sig i, och sluta sakkunniggranska, Elseviers tidskrifter. I dag har över 15 000 skrivit under uppropet.

Idag får Elsevier och de andra tidskriftsjättarna hårdast kritik för att de tar betalt för både prenumerationer och författaravgifter, så kallad double dipping. Men Gemma Hersh slår ifrån sig kritiken.

– Vi räknar ut prenumerationspriset enbart baserat på antalet prenumerationsartiklar i tidskriften, inte på open access-artiklarna i samma tidskrift, säger hon.

Hon menar att kritiken bygger på en missuppfattning om att antalet artiklar är statiskt; när fler artiklar blir öppet tillgängliga borde färre artiklar vara prenumerationsbaserade, och priset på prenumerationen borde sjunka.

– Men det är inte det som händer. I själva verket blir både prenumerations- och open access-artiklarna fler, säger Gemma Hersh med eftertryck.

Nej, Elsevier tar inte betalt för samma artikel två gånger. Men i de länder som satsar stort på gyllene open access har det inneburit en enorm kostnadsökning för universiteten: att publicera sin egen forskning kostar i form av författaravgifter, och att ta del av resten av världens forskning kostar i form av prenumerationer på vetenskapliga tidskrifter.

Thomas Mattsson, bibliotekarie på Högskole-biblioteket i Jönköping, skriver i ett blogginlägg att också den administrativa hanteringen av författaravgifterna inneburit en kostnadsökning för lärosätena. Han hänvisar till en brittisk studie som visar att tidskriftsprenumerationer, författaravgifter och den ökade administrationen tillsammans kan räknas ihop till  dubbelt så mycket som de tidigare prenumerationskostnaderna.

Elseviers vinstmarginaler är nästan 40 procent. Tycker du att det är rimligt med tanke på att universiteten, som ni är helt beroende av, på många håll tvingas spara?

– Vi är ett kommersiellt företag, så ja, jag tycker att det är rimligt att vi tjänar pengar. Jag skulle önska att man fokuserade mindre på vinsten, och mer på det värde vi bidrar med, genom de tidskrifter vi publicerar och de verktyg vi utvecklar, säger Gemma Hersh.

Värdet som Gemma Hersh talar om är framför allt den kvalitetsstämpel som de traditionella vetenskapliga tidskrifterna har. Den bibehålls genom hög kvalitet genom ”publikationens hela livscykel”: det tuffa urvalet, sakkunniggranskningen, copyrighthanteringen, marknadsföringen och arkiveringen, säger Hersh.

Även om universitet, forskningsfinansiärer och politiker vill gå över till öppen tillgång, så tjänar den enskilde forskaren på att publicera sig i de mest prestigefyllda tidskrifterna, som i de flesta fall fortfarande bygger på prenumerationer – oavsett om dessa har långa embargon eller höga författaravgifter.

Antal publicerade artiklar och hur högt tidskriften rankas (hur ofta den citeras, dess ”impact factor”) är det viktigaste på ett akademiskt cv. En del forskningsfinansiärer försöker nu hitta andra sätt att bedöma ansökningar, exempelvis mäta hur mycket enskilda artiklar blir citerade.

Men Gemma Hersh tror inte det kommer att förändras inom en överskådlig framtid.

– Vi får in över en miljon artikelerbjudanden varje år. Forskare väljer att publicera sig hos oss och det främsta skälet till det är kvalitet.