Ett nej till censuren

Det var då. Debatten om censur på bibliotek är långt ifrån ny. I Biblioteksbladet från 1960 kritiserar Bo Widerberg att delar av...

Det var då. Debatten om censur på bibliotek är långt ifrån ny. I Biblioteksbladet från 1960 kritiserar Bo Widerberg att delar av Agnes von Krusenstiernas von Pahlen-serie plockats bort från hyllan. Dåligt att censurera ”topografiskt” skildrad kärlek, skriver den kända filmaren.

Blir man ombedd att skriva något personligt om sina bibliotek måste man passa på att låta sådana funderingar komma till tals som annars finge luftas i en insändarspalt. Skall jag ge några kritiska synpunkter på utlåningsverksamheten sådan den bedrivs idag riktar jag mig mot den form av censur som övas. Kritiken bygger dels på egna observationer, dels på en väns tips. Han kom en dag på att Agnes von Krusenstjernas von Pahlen-serie aldrig stod komplett på hyllan. Vid förfrågan meddelade en bibliotekarie att de resterande delarna fanns tillgängliga i magasinet och kunde hämtas fram på anmodan. På en fråga varför denna osmidiga form av utlåning vad nödvändig svarades att böckerna i annat fall av yngre årsklasser kunde utnyttjas för ”oegentliga syften”. Men markerar inte redan inskrivningsformuläret för ett vuxenbibliotek en åldersgräns bakom vilken inget av de förefintliga verken borde vara barnförbjudna?

Det är ett slags halvcensur som för tankarna till katolska kyrkans svartlistning, och det skulle vara roligt att veta vilka principer som följs vid denna dirigering till magasinet av vissa ”kontroversiella” böcker. Jag har mötts av argumentet utrymmesbrist, och jag begriper att inte alla band kan stå framme på en gång, men Mag.-stämpeln tycks – det blir man övertygad om efter att ha bläddrat i kartoteket en stund – ofta drabba böcker som behandlar kärleken så att säga topografiskt. Krusenstjerna är inte enda exemplet. Porten till våra storbibliotek syns för Henry Millers del vara väl trång.

Och vad är egentligen ”oegentliga syften”? Det fina med böcker är att de kan användas till ungefär vad som helst: att kliva på för att nå högre både bildligt och bokstavligt. De för vilka böcker som Krusenstjernas kunde ha en terapeutisk funktion råkar här ut för en spärr som kanske inte är så lycklig, psykologiskt. Man tänke sig ung man eller kvinna som vill låna hem Älskande par utan att utbasunera sin avsikt för hela församlingen och sedan få den sig tilldelad med tång. Diskretion hederssak är ett rättesnöre som bör gälla inte enbart i sanitetshandeln.

Jag tänker inte bli högstämd vid tanken på den bildningsdemokrati som våra offentliga bibliotek gör sitt för att garantera; att frekvensen av bibliotek och deras klass är en värdemätare på den andliga standarden hos ett folk är en självklarhet.

/…/

En stor händelse i bibliotekens historia är musikrummens tillkomst. Man går in från gatan och rusningen, ber bibliotekarien spela Mozart och sätter hörlurar för öronen: jag tror inte man kan överskatta dessa rums roll som avstressningsorgan i vår tid. Jag tror på fullt allvar att besöksfrekvensen i musikrummen, om dessa mångfaldigas och de blir upptäckta kan komma att stå i omvänd proportion till mottagningen på de psykiatriska klinikerna.

Musikrummet har jag upptäckt, men fortfarande har jag inte kommit överens med läsesalarna. /…/ Det är för tyst i läsesalar för mig; miljön är för asketisk, den forcerar min rastlöshet. I biblioteket påminner mig de fulla hyllorna om vad jag inte läst, om att det är onödigt att jag skriver. Någon annan har redan sagt det. På biblioteket känner jag mig som orienteraren i sportaffären där kompasserna ligger i travar å hyllorna – han längtar till skogen. Jag strövar genom läsesalen och kastar ett öga i Vecko-Journalen. Sedan går jag därifrån, ut i skogen.

Text: Bo Widerberg, 1960. Ett utdrag.