Källkritik för alla åldrar

Ingen garanterar trovärdigheten åt den som söker sina nyheter i sociala medier. Men med satsningar på källkritik kan biblioteken hjälpa många till en sannare världsbild.

Medielandskapet har ändrats snabbt under de senaste åren. För bara några decennier sedan tog vi del av nyheter antingen genom att prata direkt med andra människor eller genom artiklar eller inslag som granskats av en redaktion. De senaste åren har sociala medier ökat stadigt som nyhetskälla. För generationen som är födda mellan 1983 och 2000, är de i dag den största nyhetskällan. Det ställer helt andra krav på källkritik än vad den tidigare nyhetskonsumtionen gjorde.

– Det är förstås en stor skillnad från när man fick sina nyheter antingen genom public service eller genom böcker och tidningar. De har ju vanligen en granskning som syftar till att det som skrivs ska vara belagt, säger Helena Francke, som forskar om källkritik på högskolan i Borås.

I ett forskningsprojekt har Helena Francke tillsammans med kollegorna Olof Sundin och Louise Limberg undersökt hur svenska gymnasielever använder Wikipedia.

– En del elever var mycket väl medvetna om hur Wikipedia fungerar. Men en del blev helt överraskade över att det inte finns någon som kontrollerar innehållet.

En slutsats av forskningen är att det inte alltid är de teoretiska kunskaperna om källkritik som brister.

– Gymnasieeleverna kunde säga att tryckta källor var mer trovärdiga, men när de väl sökte information använde de sig ändå mest av google. Det resultatet tror jag man skulle få vilken grupp man än frågade.

Helena Francke välkomnar att regeringen nyligen beslutat att satsa mer på källkritik och digital kompetens i skolan. Men hon tror också att folkbiblioteken kan spela en viktig roll för att nå ut med kunskaper om källkritik till en bred allmänhet.

Hon får medhåll av bibliotekarien Marika Alnäng som just nu lägger sista handen vid en bok om MIK, medie- och informationskompetens, för folkbibliotek.

– Biblioteken är ju unika. Alla är välkomna, och vi är en bra arena med en bra struktur i samhället. Dessutom har vi många besökare och kan lätt identifiera kunskapsluckor.

I arbetet med boken har hon stött på många bra exempel på hur man kan arbeta med MIK på bibliotek. Ett exempel är källkritikens dag som anordnades i mars. Där har flera bibliotek bjudit in allmänheten till aktiviteter.

– Men ska man locka andra än de som redan är intresserade kan det vara bra att gå smygvägen. Som Kramfors, som bjuder in till en dag där allmänheten får hjälpa till att beskriva orten på Wikipedia. Och därigenom prata om vad en källa är och vad som är trovärdigt.

Marika Alnäng tror att bibliotek och bibliotekarier kan vara en bra resurs även utanför det fysiska biblioteksrummet.

– Vi behöver vara aktiva på sociala medier, visa att vi finns och kan det här. Men för det behöver vi också kompetensutveckla oss själva så att vi känner att vi äger de här frågorna.

Samtidigt handlar mycket av det som redan görs på folkbiblioteken i dag om källkritik.

– Vi står ju alltid vid disken och säger att man ska kolla flera källor, det sitter i ryggmärgen. Men vi kan arbeta ännu mer med källkritik i det individuella möte som vi ofta har med besökare. Och anpassa det efter vad som är relevant för just den personen.