Biblioteket ska vara en mötesplats och ha verksamhet för alla. Men hur får man alla att komma? Biblioteksbladet har frågat några som...

Biblioteket ska vara en mötesplats och ha verksamhet för alla. Men hur får man alla att komma? Biblioteksbladet har frågat några som vet hur man bygger community.

1. Garaget kunde bli vad som helst

Malmös vardagsrum öppnade som ett tomt bussgarage med 100 böcker. Sju år senare har Malmöborna fyllt Garaget med aktiviteter och liv.

Först lämnar man in kläder. Sen är det en halvtimmes paus, en kille sjunger och spelar gitarr. Under tiden ordnar Jytte Hammenberg och hennes kollegor en liten klädbutik av det som lämnats in, var och en får välja lika många plagg som de lämnat.

När Jytte öppnar butiken rusar klädbytarna fram och det smattrar i galgarna. Sexåriga Nora Metz hittar en jeanskjol med rosa strass och paljetter som hon tycker skulle passa hennes mamma Lisa Metz.

– Mamma, vad tror du om den här på dig? Frågar Nora Metz.

– Det där är en barnkjol, det kan bli lite svårt att gå i den, svarar mamma Lisa Metz.

I andra änden av Garaget sitter Hamzeh Azimeh och är lite oroad över sin vän Khaled. De har båda flytt från Syrien och Khaled tycker att livet i Sverige känns motigt. Han bor trångt och allt pappersarbete för att komma in i samhället tar evinnerlig tid. I Syrien var han tandläkare, kommer han någonsin kunna jobba som det här?

– Efter den här intervjun ska jag sitta ner med honom och prata om framtiden. Vi ska hitta mål för honom. Jag brukar säga att vi bodde 30–40 år i Syrien för att få allt som vi hade där. Svenskarna har också jobbat länge och hårt för allt som de har, vi kommer inte få det på två veckor, säger Hamzeh.

Sexåriga sonen Mido börjar få tråkigt och rycker lite i Hamzehs stickade tröja.

– Sabr, säger Hamzeh till sin son. Tålamod.

År 2007 hade det gamla bussgaraget på Lönngatan stått tomt i ett par år. Kommunen ägde lokalen och ett bibliotek skulle det bli, men man ville också göra något mer. Representanter för olika förvaltningar samlades och hade sju dialogworkshops med boende och yrkesverksamma i området.

– Ledningen bestämde sig för att starta Garaget utan att veta exakt vad det skulle bli i slutänden, vilket jag tyckte var modigt, säger verksamhetschefen Emelie Wieslander som kom in något år senare.

Språkcafé, djurrättssnack och digitala hörnan är några av aktiviteterna som står i kalendern. När Biblioteksbladet besöker Garaget anordnas en klädbytardag av studieförbundet ABF. Garaget är också tillgängligt för aktiviteter när personal inte är på plats, ungefär 300 gånger per år lämnar de ut larmkod och nyckel till initiativtagare.

Lokalen har skyhögt till tak och fina höga fönster. Den byggdes omkring 1908 av Maskinfabriks Thule AB, som en fabrik för industriverktyg. Senare har lokalen även tjänat som bussgarage, vilket gett Garaget dess namn. När Garaget slog upp portarna i februari 2008 hade de ett utbud på 100 böcker. Fortfarande har de ett trimmat utbud på knappt 4 000 böcker, hälften är titlar som efterfrågats av besökarna. Hyllorna är på hjul så att lokalen ska kunna anpassas till olika aktiviteter. ”Lilla Malmö” säger besökaren och studievägledaren Hamid Al Afrog om Garaget, eftersom människor från så många olika samhällsgrupper brukar komma hit.

Garaget vill vara Malmöbornas vardagsrum, och platsen är väl vald för att lyckas bli det. Förra kommunalrådet Ilmar Reepalu bor intill i flådiga låghuskvarter. Nära finns även Norra Grängesbergsgatan, ett före detta industriområde som kännetecknas av småföretagande på dagarna och svartfester på nätterna. Seved som har problem med narkotikahandel och kriminalitet ligger också intill. Och så mångkulturella Möllevången som pulserar av barliv och politiskt engagemang, där de rödgrönrosa samlar 80 procent av rösterna.

Egentligen finns det ingen banbrytande idé bakom Garaget. Ändå har man lyckats sällsynt bra med att engagera medborgare från olika samhällsgrupper. Men även om ledord som öppenhet och delaktighet inte är särskilt unika så är det skillnad på ord och handling, säger verksamhetschefen Emelie Wieslander. Det är viktigt att verkligen möta folks idéer och förslag, det har också underlättat att Garaget haft målet tydligt redan från början.

– Vi ville att det här skulle vara ett ställe som grundar sig på brukardelaktighet, i kombination med professionalitet förstås. Och då kan man också anställa människor som brinner för såna frågor, säger Emelie Wieslander. Själv är hon inte utbildad bibliotekarie, utan statsvetare som tidigare jobbat med integration som kommunstrateg i Landskrona.

Även om Garaget är gratis att använda och öppet för alla så arbetar personalen aktivt med att göra urval. Först och främst ska aktiviteten verkligen vara öppen för alla, inga föreningsstämmor tillåts och inget aktivt rekryterande av medlemmar. Ibland kan det visa sig att de som står bakom aktiviteten inte är särskilt intresserade av att göra reklam för att dra dit besökare, då kan det hända att Garaget drar sig ur.

Ett annat sätt är att undvika att lova bort en fast tid varje vecka under en hel termin. Istället kan man prova en eller två gånger och erbjuda fler tider om det blir lyckat.

Hamzeh Azimeh är precis i uppstarten av ett projekt – ett språkcafé på arabiska. Alltså inte ett språkcafé där nyanlända lär sig svenska, utan ett där svenskar lär sig tala arabiska. Något som många på biblioteket varit intresserade av, berättar Hamzeh.

– Sen vill jag starta ett nyhetscafé, där man diskuterar olika ämnen. Om nyanlända och svenskar, eller om vad man än tänker på. Det ska vara som en bro mellan svenskar och flyktingar.

Hamzeh Azimeh kom till Sverige för två år sedan och besökte Garaget första gången när han varit här i två veckor. Han har tidigare varit chef för 42 skolor i Damaskus. Garaget blev hans skola, han läste svenska och övade sig med nyfunna vänner i caféet. När Hamzeh efter några månader fick plats hos SFI konstaterade arbetsförmedlaren att Hamzeh redan kunde svenska och började söka efter jobb istället.

Nu jobbar Hamzeh Azimeh på Länsstyrelsen som samhälls- och hälsokommunikatör för nyanlända. Och viktigast av allt – familjen är återförenad.

– När jag först kom till Sverige var Garaget mitt hem. Nu när jag fått hit min familj är Garaget mitt andra hem, säger Hamzeh och ler.

Slagborr, varmluftspistol och slipmaskin är några av de senaste tillskotten i Garagets utbud. Verktygsutlåningen är lite typisk för Garaget. Om man erbjuder något som de flesta har glädje och användning av så kommer man nå ut till många olika grupper per automatik, resonerar verksamhetschefen Emelie Wieslander.

– Många jobbar med olika målgrupper, det tror jag är fel tänkt. Alla behöver verktyg, och vem vill vara en del av en målgrupp?

Text: Adam Westin

2. Så fyller du ditt bibliotek med folk

Hugg där energin finns. Var lyhörd för människors behov. Samarbeta med nya grupper. Ozan Sunar, vd för Moriska paviljongen och professorn Mikael Stigendal berättar hur biblioteket blir en plats där folk möts för att bygga ett integrerat, demokratiskt samhälle.

Det är lätt att stänga in sig i sin egen värld. Men om biblioteket vill vara angeläget för medborgarna gäller det att sprida ut känselspröten och fånga upp vad som är på gång. Det säger Ozan Sunar som är vd och konstnärlig ledare på Moriska paviljongen i Malmö. Moriskan är en mötesplats som samlar allt från politisk debatt till orientaliska transvestitklubbar och föreningar för etniska minoriteter.

– Samarbete är nyckeln. Du måste in i samhällslivet, i det som rör sig i närområdet, och få kontakt med olika grupper. Det handlar om kön, sexualitet, etnicitet eller subkulturer som hårdrockare eller jazzfantaster, säger Ozan Sunar.

De viktigaste redskapen för att ta reda på vad som väcker medborgarnas engagemang är relationer och dialoger. Själv brukar Ozan Sunar ”hugga där det finns energi”.

– Sök upp de nyckelpersoner som visar vilja och initiativkraft i området. Se vad ni kan göra tillsammans och var lyhörd för deras tankar, preferenser och behov.

Pröva nya metoder, bjud in till samtal och arrangera aktiviteter. Det kan vara tillsammans med utomstående aktörer eller genom att låta dem använda bibliotekets lokaler. Att bredda verksamheten kräver erfarenhet, kompetens och resurser.

– Det kan handla om rekrytering, att bygga upp långsiktiga erfarenheter eller att omfördela pengar. Små projekt som görs för att bli av med dåliga samveten leder sällan någonstans, säger Ozan Sunar.

Fånga också upp dem som knackar på din dörr. Kanske hör den lokala biodlarföreningen av sig och vill ordna en biodlar-workshop på biblioteket.

– Biodling är begripligt, inne, och har den där energin som vi nämnde tidigare; någon som vill något.

Ozan Sunar poängterar att det är viktigt att ha inblick i de evenemang som ordnas. Han har själv varit med om gäster som haft kontroversiella åsikter.

– Då gäller det att föra en dialog kring innehållet, vad vi accepterar och vad som går ihop med vår värdegrund.

Mikael Stigendal är professor i sociologi och aktuell med boken Samhällsgränser, om ojämlikhetens orsaker och Malmös utveckling. Han menar att biblioteken är platser där erfarenheter och kunskap som inte alltid räknas i samhället kan få ta plats och uttryckas.

– Den starkaste kritiken mot hur samhället fungerar finns ofta i civilsamhället. Här samlas erfarenheter av och kunskap
om ojämlikhet, ökade klyftor och att vara utanför. Det är viktigt att ta den kritiken tillvara och mobilisera civilsamhället. Här kan biblioteken spela en betydelsefull roll genom att bjuda in till samtal, säger han.

Mikael Stigendal pratar hellre om innanförskap än utanförskap. Att det har blivit svårare för många att vara innanför – delaktiga i samhället. Han berättar att integration är ett gammalt sociologiskt begrepp som handlar om hur samhället hänger ihop. För att skapa verklig integration måste vi därför sluta att bara prata om flyktingar.

– Vi måste tala om vilket samhälle vi har, vad det finns för erfarenheter och kunskaper och hur vi kan ta vara på dem. Hur integrerad är du till exempel som ung, gammal eller med låglönejobb?

I sin tidigare bok, Biblioteket i samhället, skriver Mikael Stigendal att biblioteken ofta driver den kunskapssyn som finns i läroplanen, men som skolan alltmer övergett till förmån för kunskap som går att mäta.

– Det är en syn där informella kunskaper blir intressanta. Det kan handla om interkulturell kompetens, som innebär att veta hur olika kulturella koder ska knäckas. Ett exempel är unga som klarar av att bli kompisar med varandra i en skola med hundra nationaliteter.

Text: Jennie Aquilonius

3. Nya verktyg mäter bredden

Mäter man bibliotekens resultat i utlån och besök tjänar biblioteken mest på att betjäna de redan frälsta. Därför sökte bibliotekschefen Nick Jones i Huddinge efter nya mått. Mått som också kunde visa vem man satsar på.

Seminariet om Huddinges nya biblioteksstatistik blev snabbt fullbokat. Konst- och bibliotekschefen Nick Jones är lite överraskad över intresset. Det som ska presenteras är hur Huddinges bibliotek jobbat för att få veta mer om människorna i sitt lokalsamhälle, framför allt om sina icke-användare.

– Det lättaste sättet att öka antalet besök eller utlån är att få dem som redan kommer att komma oftare och låna mer, säger Nick Jones. Det vill säga satsa mer på dem vi redan servar. Men i våra styrdokument står det inte att vi ska ha ett visst antal utlån. Det står att vi ska vara till för alla. Så tolkar jag dem. Och då måste vi kunna mäta om det vi gör leder oss mot målet.

En del i det som Huddinge har gjort är att samla de digitala avtryck som användarna lämnar när de lånar datorer, loggar in på webben, lånar böcker eller andra medier och sedan köra de registren mot registerdata från SCB. Då kan de se vilka som är de största påverkansfaktorerna för hur kommuninvånarna använder biblioteket och få ett mått på hur de lyckas att vidga sin upptagning.

En av de saker de sett är att radien för att deras områdesbibliotek ska kännas nära och tillgängligt inte är större än 500 meter.
I resurssvaga områden är den ännu mindre.

– Närheten är jätteviktig i de socioekonomiskt svaga grupperna. Där rör man sig mindre. I Segeltorp som är en av våra resursstarkaste områden ökar radien betydligt.

På kartan som dataströmmarna genererat ser man att de som bor i Segeltorp använder huvudbiblioteket i Huddinge Centrum lika mycket som sitt lokala bibliotek. Dessutom är de stora användare av det digitala biblioteket. I Vårby, där inkomsterna är låga och arbetslösheten hög, används nästan uteslutande det närmaste biblioteket.

– När vi utgår från de här bilderna kan vi säkerställa vem våra satsningar riktar sig till. Det är till exempel glasklart att det digitala biblioteket används mer av starka grupper.

Det nya sättet att mäta förändrar verksamheten. Det har lett till att biblioteken omfördelat resurser till de socioekonomiskt svagare områdena, flyttat tjänster och mediepengar och investerat i lokaler. Då det har skett inom de ekonomiska ramarna har det känts på andra håll.

– Men vårt uppdrag är att biblioteksverksamheten ska vara till för alla och i Huddinge är det nu fler människor som använder biblioteket. Även om utlåningen minskar.

Text: Annika Persson

4. ”Bildning sker fortfarande lokalt”

När databaser, samlingar och medier i allt högre grad blir digitala och centrala – vad händer då med det lokala biblioteket? Bibliotekarien och digitala strategen Boris Ukotic Zetterlund ser nya uppgifter och roller växa fram.

För bortåt tio år sedan frågade jag min äldsta dotter Lia (nu 23 år) om hon kände till Wikipedia. Vi har Nationalencyklopedin hemma men jag tänkte då att det inom vissa områden fanns uppdaterad information på nätet som hon kunde ta till sig i sitt skolarbete. Då svarade hon trött: ”Pappa, jag har ändrat i Wikipedia.” Tydligen var det något om ras-kaniner …

En ännu tidigare bildningsaktivitet för familjen var besöken på bibliotek – från sago-läsningen till sommarluntan av böcker. När vi en gång begav oss iväg på en familjetågluff i Europa bestod långt mer än hälften av de tre döttrarnas packning av egna och lånade böcker. Också min egen bildningsresa, som barn till en förälder med 5–6 års skolgång, har fått en välbehövlig skjuts av det lokala biblioteket.

Någon sade att Google har gjort enormt mycket för mänskligheten. Det finns de som kontrar med att vattenklosetten är mycket viktigare. I den spännvidden på synen på teknik, teknik är det i båda fallen, förstår man hur olika synen är på dagens uppkopplade värld.

Lusten till tekniskt kunnande och experimenterande är något som bibliotek kan utnyttja och driva. Man bör förfäkta, tänker jag, synen att tekniken inte skall vara ett mål i sig utan stödja huvuduppgifterna; att utveckla och fördjupa läsningen, det livslånga lärandet, den demokratiska medborgaren och den kreativa anden. En hackerkurs för lågstadiebarn eller en robotbyggarverkstad för mellanstadiet är exempel på medel för de målen.

Folkbibliotekschefen i Amsterdam, Martin Berendse, brukar säga att bildning pågår i bibliotekets regi och att samlingarna är till för att stödja det. Hos honom ägnar personalen mycket tid åt aktiviteter i samarbete med närområdet och dess organisationer.

Folkbibliotekets arbete sker ju på tvären, horisontellt i lokalsamhället, och kommer att bli mer förmedlande än tillgängliggörande i takt med att samlingarna digitaliseras och centraliseras. Det lokala uppdraget, som både jag och Berendse förstår det, är att utveckla bästa möjliga arbetssätt för bildning av sin community.

I kommunerna kommer också den digitala produktionen att explodera. All organiserad verksamhet kommer att varje dag producera text, bild, video digitalt. Det lokala folkbiblioteket kommer att behöva initiera, producera och dokumentera fysiska och virtuella aktiviteter i en utsträckning vi idag bara har sett början av.

Men blir det då nästa steg i det nationella digitala bibliotekets ansvar att samla in, bevara, indexera och presentera detta material? Jag tvivlar på det.

Det finns material i kulturwebbportalen Europeana som då och då i våra liv skulle kunna förgylla ett ögonblick, en diskussion, ett intresse. Men nära nog ingen använder det. En rikedom i praktiken lika fjärr som Förbundsarken. En amatörsläktforskare i Ystad, intresserad av sillmarknaden i Hansaområdet, skulle kunna hitta bilder och material om sillfisket och sillindustrin i Malmö via Europeana. Men det skulle bli mera troligt om Europeanas möjligheter dök upp som alternativ i en sökning på Ystad stadsbiblioteks webb.

Generella tips som ”Bästa poeterna från Balkan” eller en digital målningskurs kan skapas centralt men förmedlingen, utbytet, dialogen, fungerar bäst om de sker lokalt.

Barnen som går en digital fotokurs på biblioteket kan få visa upp sina alster på bibliotekets webbsidor. Fotona kan komma att ingå i framtidens lokalhistoria, i en aktion för en ny fritidsgård eller som en utgångspunkt för andra barns noveller. De barnen kommer att bli bibliotekets ambassadörer för livet. Det gäller också dem som går selfie-kursen, datalabkursen, mangakursen, hur man gör slut-workshopen eller lägg upp din första video på nätet-kursen.

I Perstorp, i ett samarbete mellan skola och bibliotek, skall alla elever som passerat grundskolan ha med sig en utbildning i att skapa en video – från manus till presentation. En utmärkt utjämnande aktivitet.

Annonseringen, framförandet, inspelningen, fotona, diskussionen, texten av en lokal poets framträdande en tisdagskväll i stadsdelsbiblioteket kommer att vara det lokala bibliotekets ansvar. Samma sak om man arrangerar en fototävling för åttondeklassare om bästa ungdomsmiljöbild. Eller en steampunkmanga-kurs där man presenterar avfotograferade teckningar på bibliotekswebben.

Först om den lokala poeten etablerar sig till den grad att verken lånas ut på bibliotek eller spelas in av public service blir den lokala informationen  en nationell angelägenhet som bör kunna lyftas in på riksplan.

Den digitala framtiden kommer att ta mycket tid och engagemang i anspråk för det lokala biblioteket och det ansvaret måste tas. Och en nationell instans kan mycket väl hjälpa till med både handledning och innehåll. Men ska man skapa en levande och utvecklande digital miljö som stöder såväl individ som lokalsamhälle bör det lokala biblioteket nog etablera sin egen digitala närvaro.

Text: Boris Ukotic Zetterlund

5. Fullt program i Queens

Ätbara insekter, matavfall, hiphop-dans och språkkurser. Queens library-nätverket i New York planerar 42 000 aktiviteter för sina besökare under 2016.

Queens är en av de mest multikulturella platserna i världen, nästan hälften av befolkningen är född utomlands. I kommunen samsas också olika socioekonomiska grupper. 15 procent av invånarna lever under fattigdomsgränsen samtidigt som hushållens medianinkomst ligger runt 500 000 kronor om året.

Biblioteksnätverket Queens library jobbar med sina 63 bibliotek för att öka integrationen och invånarnas kapacitet och deltagande i samhället. Tidningen Queens library magazine guidar användarna i den stora mängden aktiviteter, som innefattar allt från kompostprojekt och kreativa sätt att hitta jobb till stöd för att ta gymnasieexamen och zumbadans. Det hålls evenemang på olika språk som bengali, spanska och kinesiska. Och besökarna är allt från hemlösa till välbeställda personer.

– Vi kan inte låsa in oss i vår egen byggnad utan måste samarbeta med kommunen och olika organisationer för att nå befolkningen, säger Dennis Walcott som är nytillträdd vd och ordförande för Queens library.

Bibliotekets aktiviteter är anpassade efter invånarnas behov och önskemål, men planeras av bibliotekets personal. De lokala biblioteken har starka relationer till människorna i respektive område. På central nivå finns också personal som undersöker vilka behov som finns och hur biblioteket kan möta dem.

Aktiviteterna måste vara kostnadseffektiva, svara mot lokalsamhällets behov och ligga inom bibliotekets huvuduppdrag, förklarar Dennis Walcott. Biblioteken ger sig till exempel aldrig in i politiska evenemang. Verksamheten är också beroende av volontärer.

Walcott tror inte att salsadansande, dj-skolor och jazzkvällar tränger undan böcker och läsning från biblioteken. Under 2015 lånade Queens library ut 13,5 miljoner böcker och annat biblioteksmaterial, det är en av de högsta siffrorna i landet.

– Men det gäller att hålla balansen. Om folk kände att böckerna trycktes undan tror jag att vi skulle möta mer motstånd.

Resurserna kommer framför allt från det offentliga, från insamlingar och privata donationer. Målgruppen för vissa aktiviteter beror på varifrån bidragen kommer.

– Förra året stod Google till exempel för bidrag som skulle gå till Makercamp, ett pysselprojekt för barn. Andra bidragsgivare är intresserade av kultur- eller utbildningsprogram för specifika etniska eller språkgrupper, som musik- och dansprogram på kinesiska eller turkiska.

Alla program utvärderas. Det kan handla om ifall personer som deltagit i olika aktiviteter senare tar examen eller får jobb.

– Vi behöver konkreta resultat. Framgångsrika program leder till mer resurser och fler aktiviteter.

Text: Jennie Aquilonius