Vad får man säga i biblioteket?

Utställning med Mein Kampf, en dömd vegan-föreläsare och JO-kritik för inställt föredrag. Det har stormat kring programverksamheten på flera håll de senaste åren. Var ska demokratins gränser gå i våra bibliotek?

”Vilken skitbibliotek. Vad blir det härnäst? Uppvingla hat & hets mot folkgrupper i ’yttrandefrihets’ namn?” (sic)

Så skrev en upprörd person på Mjölby biblioteks Facebooksida i april. Det var många som reagerade mot utställningen om kontroversiella böcker där Mein Kampf och Tintin i Kongo fanns med. Utställningen var en del av bibliotekets program för att fira tryck- och yttrandefrihetens 250-årsjubileum. Debatten blev intensiv på sociala medier och fångades upp av SVT och Aftonbladet. Enligt bibliotekschefen Anya Feltreuter var utställningens utgångspunkt att människan lär sig genom att läsa och debattera med andra.

– Att förbjuda vissa böcker bidrar till intolerans och okunskap. De här böckerna finns att låna på Götabiblioteken, men i vanliga fall står de oemotsagda. Vi ville sätta dem i ett sammanhang, låta besökarna ta del av källan och själva bilda sig en uppfattning, säger hon.

Åsikterna gick också isär när Veganprojektet ordnade en föreläsning om civil olydnad på Västerås stadsbibliotek i maj. Föreläsaren Martin Smedjeback har avtjänat ett fängelsestraff efter att ha befriat djur tillsammans med gruppen Tomma burar. Eva Mattsson, bibliotekschef i Västerås, menar att den som avtjänat sitt straff ska behandlas som alla andra.

– Det är klart att frågan är på gränsen, men vi gjorde klart för föredragshållaren att inga olagliga handlingar, eller uppmaningar till sådana, fick ske i våra lokaler. De löste det. Vi vill vara så öppna som möjligt i brännande frågor.

Västerås stadsbibliotek har ingen policy för vem som får hyra lokalerna. Men det finns en rutin att skicka månadsprogrammet till den säkerhetsansvariga i Västerås stad. Det har funnits polis på plats vid vissa programpunkter. Särskilt extrema politiska åsikter och frågor som rör Israel och Palestina skapar starka reaktioner.

[fakta id=”14775″]

Justitieombudsmannen satte ner foten i det uppmärksammade fallet om Göteborgs stadsbibliotek. Det var i augusti 2014 som biblioteks-chefen ställde in föreläsningen ”Invandring och mörkläggning” av rädsla för bråk. JO Cecilia Renfors anser att kulturnämnden därmed inte levde upp till regeringsformens krav på objektivitet. Biblioteket hade även samtidigt ordnat en egen föreläsning om livet som papperslös, något som Renfors tolkar som ett sätt att ta avstånd från innehållet i föredraget om invandring. Hon tycker också att det är allvarligt att biblioteket lät sig påverkas av protesterna mot föreläsningen.

– Som företrädare för det allmänna är det här farlig mark. Ett bra test brukar vara att fråga hur jag själv hade känt om någon avbokat en föreläsning från en annan åsiktsriktning, som jag kanske sympatiserar mer med, av samma anledning. Håller mitt agerande oavsett vilka åsikter det handlar om? säger Cecilia Renfors.

Hon menar att bibliotek kan styra innehållet i sina program. De kan välja att inte hyra ut lokalerna till utomstående över huvud taget, alltså bara ha egna program, eller anta en policy om att bara hyra ut till en viss typ av evenemang, till exempel inom litteratur. Huvudsaken är att samma regler gäller för alla, oavsett innehåll. Det går också att säga nej om det finns risk för att någon begår ett brott, som hets mot folkgrupp. Vid dessa bedömningar är det ofta bra att ta hjälp av polisen.

Vad fri åsiktsbildning egentligen innebär har också blivit en fråga för den nationella biblioteksstrategin. Utredaren Karin Linder menar att biblioteken behöver verbalisera vad begreppet betyder, eftersom kunskapen hos allmänheten generellt är låg.

– Delen om demokratiutveckling i bibliotekslagen är ny och det är ett stort ansvar att ta när det bränner till. Det ställer högre krav på bibliotekarierna än tidigare och de måste vara modiga. Det är viktigt att det finns en beredskap, att bibliotekarien inte står ensam utan att det finns en policy att luta sig mot, säger hon.

Karin Linder upplever att många politiker, besökare och politiska journalister fortfarande tror att läsning är bibliotekets enda uppgift. Hon menar att personalen kan behöva informera politiken om vilken enorm resurs biblioteken är för fri åsiktsbildning och den demokratiska infrastrukturen.

– Men inom biblioteken är beredskapen ganska hög för arbetet med demokratiutveckling. När det uppstår sanningar och tyckanden riktar de snabbt om verksamheten mot att informera sakligt om ämnet och ta fram lästips som visar motsatsen. Helgebiblioteket i Gävle var till exempel snabbt ute och informerade om invandring för ett par år sedan.