Arkiv ger inblick i författares kreativa processer

På Skottlands nationalbibliotek finns ett exemplar av Gutenbergs bibel och ett brev författat av Charles Darwin. Men det finns också ett levande arkiv där nutida författare lämnar in stort som smått.

Stämningen är avslappnad i det dämpade scenljuset. Doug Johnstone och Ewan Morrison, två skotska författare i femtioårsåldern, pratar levande arkiv med kollegan och moderatorn, den rutinerade Mary Paulson-Ellis. Doug har långa shorts, Ewan är helt klädd i svart och Mary lyser upp rummet och scenen med sin röda klänning.

Det är festivaltider i Edinburgh, allt händer på en och samma gång. Mycket centralt, I Edinburgh Future Institutes lokaler, en del av universitetet, huserar för andra året i rad Edinburgh International Book Festival, och samtalet om arkiv är det andra i ordningen. Som en programpunkt har författaren Jackie Kay berättat om och visat upp sitt arkiv som hon nyligen lämnade över till det skotska nationalbiblioteket.

Men nu handlar det om bibliotekets levande arkiv och Ewan Morrison berättar om hur det började för honom, att hans pappa David gav ut en liten poesi- och politiktidskrift där 1970-talets alla stora skotska poeter publicerades. Ewans far såg tidigt vikten av nationalbibliotekets arkiv och gick dit varje år med en låda som innehöll allt, till och med kvitton, som hade någonting alls att göra med tidskriften. Ewan lyser upp, kryper liksom ihop på scenen, när han återger hur fadern pratade om de hemligheter, nästintill magiska saker, som fanns i arkivgömmorna på det skotska nationalbiblioteket, som poeters brev om kärleksaffärer.

”Det där, det mystiska som han pratade så vördnadsfullt om, gjorde att jag, när jag själv blev författare, tänkte att jag också ville skänka mina anteckningar och annat, när jag inte behövde dem längre. På biblioteket, i arkivet, där är det säkert.”

När Doug Johnstone var ung och fattig blev han tipsad om arkivet, som dessutom betalade en summa för varje bidrag. Då skickade författarna fortfarande sina manus i pappersversioner till förlagen, och Doug samlade på sig enorma mängder utkast och tidiga skisser. Han fick helt enkelt inte plats och då passade det bra att kunna lämna ifrån sig allt material och samtidigt veta att det skulle bevaras.

Mary Paulson-Ellis förklarar sedan att hon gick till biblioteket för att undersöka vad de två författarna har skänkt under de närmare 20 år som de har lämnat material. Allt är registrerat och katalogiserat.

”När vi tänker på författararkiv är det nog främst anteckningsböcker, manuskript och förhandsexemplar av böcker. Men det är mycket mer än så. Det här är inte hela listan men det handlar om litterära papper, vad det nu är. Men det är också anteckningsböcker, planeringsdokument för romaner, noveller, persongallerier, listor över möjliga titlar, arbetsdokument, skrivscheman, kartor, bilder, teckningar, fotografier, urklippta tidningsartiklar, artiklar, artikelidéer, refuserade artiklar, manusutkast, opublicerade romaner, cd- och cd-rom-skivor, post it-lappar och mejlkorrespondens med redaktörer, förläggare och andra.”

Här lämnar vi de tre författarna på scenen och tar oss de 500 meterna till National Library of Scotland. Det är en promenad som under festivalmånaden innebär att man måste brotta sig fram. På biblioteket möter jag Dan Sheehy och Colin McIlroy. De är manuscript curators med fokus på de moderna arkiven, på de skotska författarna. Colin påpekar att ordet modern är en mycket bred definition eftersom det rör sig om författare och litteratur från Walter Scotts död 1832 och framåt.

– Vi förvärvar arkiv, manuskript, samlingar som rör skotska författares verk eller till och med författares liv. Vi får och kan vidareförmedla en ovärderlig inblick i det kreativa arbetet. Det handlar också om att försöka bearbeta materialet, och om uppsökande verksamhet. Vi håller föredrag ibland, då och då har vi författare inne som får prata om sina egna arkiv, säger Colin McIlroy och påpekar att de numera också använder sig av workshops, som det några dagar tidigare med författaren Jackie Kay.

Materialet som samlas in tillgängliggörs för läsare, forskare, ”fans”, som kan botanisera i arkivet, oavsett om det är för nöjes skull eller för forskning.

Dan Sheehys huvuduppgift är att katalogisera, något han älskar. Han studsar i stolen när han pratar om det, om kärleken till katalogisering. Men nu, efter några år på biblioteket, har han mer och mer fått samma arbetsuppgifter som Colin McIlroy.

– Sedan jag började har jag främst ägnat mig åt nyligen förvärvat material eller saker som kom in till oss för några år sedan och som vi inte har haft tid att titta på, förklarar Dan Sheehy.

Hans jobb ser väldigt olika ut. Ibland har författaren själv varit väldigt noggrann och då är det enkelt att kategorisera och göra färdigt materialet för arkivet och i slutändan, för publiken. Andra gånger levereras eller hämtas allt i lådor, inte sällan väldigt osorterat, då krävs det mer av katalogiseringsexperten Dan.

Det handlar också om både levande och numera döda författares arkiv. Dan Sheehy nämner konstnären och författaren Alisdair Gray, poeten och författaren George Mackay Brown, som exempel på prestigefulla 1900-talsförfattare vars arkiv har landat på hans bord. Samtidigt arbetar han också löpande med nutida författare som just Ewan Morrison och Doug Johnstone, och även Jen Hadfield och Jo Clifford.

– George Mackay Browns saker var delvis sorterade och organiserade. Men de kom också i plastpåsar. Det var som att han, som dog 1996, kom hem från affären, plockade upp varorna ur påsarna och sedan slängde han i sina saker, det som skulle arkiveras, i samma kassar. Så vårt jobb handlar om att bringa ordning i den typen av arkiv, säger Colin McIlroy.

– Jo, jag har fortfarande mardrömmar om hans grejer. Du skulle kunna hålla på i 20 år med hans arkiv och ändå inte få det helt perfekt, förklarar Dan Sheehy.

Sedan påpekar de båda att arkivet i sin helhet är levande, även när det kommer till författare som har lämnat jordelivet för länge sedan. Som till exempel Robert Louis Stevenson, författaren som skrev både Skattkammarön och Dr. Jekyll och Mr. Hyde. I hans fall har biblioteket på senare tid fått tillgång till en större del av hans brevkorrespondens.

Colin McIlroy och Dan Sheehy konstaterar att det ser olika ut även när det kommer till nu levande författare, vissa håller på sina saker under karriären för att sedan lämna över allt på en och samma gång, andra, som Ewan Morrison och Doug Johnstone lämnar saker pö om pö, i omgångar.

– Det är också så, och det är intressant, men det gör också vårt jobb utmanande och svårt, att digitaliseringen gör att till exempel brevskrivandet, korrespondensen med andra författare, förläggare och redaktörer, ser helt annorlunda ut numera, säger Colin McIlroy som själv har ägnat mycket tid åt Muriel Sparks författarskap och åt hennes brevkorrespondens.

Han poängterar att arkiven skiljer sig åt, från författare till författare, särskilt när det kommer till brev. Vissa har enbart skrivit till kollegor, i andra fall finns varenda kärleksbrev och alla dagböcker kvar.

– Doug Johnstone går i bräschen när det gäller att omfamna det digitala. I hans fall så ger han, för varje bok, oss allt arbetsmaterial från sin hårddisk. Vi får inte hela hans in- och utkorg när det gäller mejl, men det är en diskussion vi kommer att ha allt oftare, med författare, hur gör vi med mejl, hur ser vi på Whatsapp-meddelanden? Det är svårt, någonstans måste vi ju sätta stopp, å andra sidan säger det materialet nog mycket om både personen och om det kreativa arbetet, menar Colin McIlroy.

Både under scensamtalet och på National Library of Scotland kommer frågan upp, den om vilka författare som alls är aktuella för att förevigas. Ursprungstanken, som finns inskriven som en policy för samlingarnas utveckling, är att spara material från personer som är ”av nationell betydelse”.

– Det är förstås en väldigt vag beskrivning. Hur mäter vi betydelse? Traditionellt har det varit de författare som används i undervisningen på skolor och universitet, de författare som har varit mest rosade av kritikerna. Men om en författare är väldigt populär, så förväntas det av oss att vi ska ta hand om deras arkiv och då förändras synen på vad arkivet ska vara, säger Colin McIlroy och fortsätter:

– Ska arkivet vara mer representativt för befolkningens läsvanor än i dag? Jag är övertygad om att det är åt det hållet vi går, inte minst för att litteraturvärlden förändras. Det är inte längre självklart att en bok ska tryckas och ges ut fysiskt, det är heller inte längre självklart vilka författare som läses av flest.

Dan Sheehy följer upp det kollegan har sagt. Han slår fast att det är spännande arkivtider och rundar av med en fråga som krånglar till allting: ”Vad är egentligen ett arkiv?”