Ett vindskydd när det blåser snålt

Våren har nästan kommit till Stockholm och med den det där kalla, grälla och avslöjande solljuset som lite ogästvänligt sticker...

Våren har nästan kommit till Stockholm och med den det där kalla, grälla och avslöjande solljuset som lite ogästvänligt sticker i ögonen och får en att kisa. Det blåser snålt så där som det brukar göra de där första skälvande dagarna när våren liksom tvekar.

Passerar St Claras kyrkogård på väg tillbaka till jobbet efter lunchrast. Noterar människor i en lång ringlande kö. Försöker med blicken greppa var den börjar och framför allt vad målet är och det tar en stund innan jag inser att målet – det är ett gratis mål mat. De är många som köar. Som är hungriga.

I Sverige 2012 är det inte bara den trevande våren som bidrar till att det blåser snålt. I en nyligen publicerad och ganska uppmärksammad rapport från Rädda Barnen läser jag att barnfattigdomen har ökat sedan 2008 och den fortsätter att öka (Barnfattigdomen i Sverige 2012). Jag ska erkänna att jag alltid skruvar lite besvärat på mig inför ordet barnfattigdom. Om barn är fattiga så beror det väl på att de vuxna är fattiga och/eller att den institution som ska träda i de vuxnas ställe är bristfällig eller rent av icke-existerande? Men vi talar inte om vuxenfattigdom. När barns vuxna är fattiga talar vi snarare om utanförskap – ett annat knepigt ord eftersom det dels antyder att man har ett val, dels blir en eufemism för en mängd problem varav att vara fattig är ett.

Rädda Barnen som alltså självt talar om barnfattigdom ger mig åtminstone lite rätt: ”Fattigdom i Sverige är enligt Rädda Barnen andelen barn i familjer som får socialbidrag och/eller har låg inkomststandard. Det innebär att inkomsterna är lägre än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna.”

Det är framförallt tre grupper av barn som är särskilt utsatta och som inte har nåtts av den allmänna välfärdsutvecklingen: barn med utländsk bakgrund, barn i storstädernas förorter och barn till ensamstående. Skillnaderna är också stora mellan de fattigaste och de rikaste grupperna av barn, mellan kommuner och mellan stadsdelar i storstäderna.

2009 utgjorde andelen barn i hushåll med fattiga vuxna (låg inkomst och med försörjningsstöd) i Malmö 7,9 %, i Göteborg 5,7 % och i Stockholm 3,3 % (den värsta barn/vuxenfattigdomen blir i allt ökande utsträckning ett storstadsproblem).

Barn som lever i fattiga hem (”ekonomiskt utsatta” – jag har svårt för den termen också…) löper tre gånger så stor risk att bli slagna (våld i hemmet) och 50 % större risk att bli mobbade i skolan. Deras möjligheter (och rätt enligt Barnkonventionens Artikel 31) till fritid är kanske begränsade eftersom de inte kan följa med till simhallen, ta del av musikskolans verksamhet, gå på bio med kompisar, dvs verksamheter som kostar pengar som familjen inte har.

Vad har då vuxen/barnfattigdom med bibliotek att göra? Ja, allt och ingenting.

Ingenting, eftersom biblioteken knappast kan fylla hålen efter en ekonomisk familjepolitik som havererat. Ingenting, eftersom varken böcker eller bibliotekarier skyddar mot slag, skolmobbning eller för den delen mättar magar.

Allt, eftersom biblioteket till skillnad från simmet, musikskolan och bion är gratis. Allt, eftersom det kan vara en fristad – en kravlös plats för i bästa fall lite gemenskap och trygghet. Allt, därför att barnen där kan möta andra vuxna.

Allt det där kan biblioteken vara om man bara når dem som behöver det mest.

Ett vindskydd när det blåser snålt.