Författarna välkomnar kontroversiella samtal på biblioteken

Elisabeth Åsbrink välkomnar antidemokrater, Lasse Berg talar så att de mest kritiska ska förstå och Lena Andersson önskar mindre blygsel.

Det var under ett föredrag på Ljungby stadsbibliotek. Lasse Berg, då aktuell med några omtalade böcker om människans utveckling, märkte hur en äldre man på första raden satt och skruvade på sig.

– Så fort det blev frågestund flög han upp, så fruktansvärt arg att han knappt kunde prata. ”Du har alltid förtalat neandertalarna!”, fräste han. ”Du har aldrig skrivit om att vi har parat oss med neandertalarna!”

Det spelade ingen roll att Lasse Berg invände mot anklagelsen och bläddrade fram textställen som bevis – mannen var rasande. Till slut grep åhörarna in till stöd för den utskällde författaren.

– När det gäller frågor om människans evolution och natur är det väldigt roligt, för där har folk så mycket åsikter och egna intressen. Religionen kommer in, till exempel. Särskilt ”Ove-figurer”, äldre tänkande män – som jag – kan ha väldigt egna ståndpunkter…

För Lasse Berg innebär biblioteksframträdandena ett väldigt direkt möte med läsarna. Han har inte hört talas om några särskilda bibliotekspolicyer kring evenemangen, och inte heller har han upplevt att biblioteken lagt sig i det han ska tala om. Han lämnar några meningar som sammanfattar föredraget, det är allt.

Författaren Lena Andersson, senast aktuell med romanen Sveas son, har samma bild. Biblioteken har ingen kontroll – och vill inte heller ha det.

– Någon bibliotekarie inleder föredraget, sedan tar man över. De blir väldigt nervösa när man ber dem om att få bli intervjuad i stället. Det vill de inte. De föredrar nästan alltid att man fixar det själv. Jag vet inte om det handlar om dåligt självförtroende eller vad det är.

Vi är ovana vid att bemöta åsikter och ideologier som vi inte behärskar

För Lena Andersson är samtalet med åhörarna efteråt själva poängen med föredragen. Först håller hon en inledning på 40–45 minuter, sedan är det dags för frågestunden. Det är den som allting ska leda fram till, det är där det uppstår kontakt.

Något obehagligt har hon sällan upplevt. Det värsta var kanske när hon efter debutromanen Var det bra så? skulle framträda på Brommaplans bibliotek och tre personer satt i publiken.

– Det var jättesvårt, som att prata inför en person. Jätteintimt. Att prata med hundra personer är som att tala rakt ut i luften. Så man är tacksam när det är stor uppslutning…

En författare med mörkare erfarenheter än Lena Andersson är Elisabeth Åsbrink, som skrivit och talat mycket om fascism. Ibland har det kommit personer som velat försvara den gamle fascistledaren Per Engdahl, som Elisabeth Åsbrink behandlat i ett par böcker.

Hon minns särskilt en man, ”från det gamla gardet”, i åttioårsåldern, som besökte hennes föredrag upprepade gånger. Han var högljudd och skrämde andra åhörare.

– Det var chockartat först, men sedan blev jag bekant med honom kan man säga. Jag kunde bemöta honom, och det var viktigt för mig att göra det.

Lasse Berg har också minnen av politiska bråk, fast hans opponenter ofta tillhört den andra sidan av vänster-höger-skalan. När han på 60- och 70-talet började göra biblioteksframträdanden debatterades världssvälten. Många menade att maten höll på att ta slut, men han opponerade sig: det var makten över maten det handlade om. Det mötte hätska reaktioner.

– Likadant var det i slutet av 90-talet. Då hade jag skrivit en bok som hette I Asiens tid, där jag återvände i mina egna fotspår runt om i Asien och upptäckte att världen blivit så otroligt mycket bättre, att fattigdomen minskat och folk blivit utbildade. Det fick jag också mycket skit för.

Det var en tuff tid, säger han. Det är en sak att gå in i en kultursidesstrid, väl skyddad bakom tangenterna. Det är en annan att ställa sig på scenen, ansikte mot ansikte med sina kritiker. Samtidigt var det en lärorik process för honom. [fakta id=”21060″]

– Det har varit otroligt nyttigt för mig att få möta de här personerna som tycker något helt annat än jag, och försöka begripa hur de tänker. Det gör att jag nu har mycket lättare att berätta så att de förstår vad jag menar.

Lasse Berg, Lena Andersson och Elisabeth Åsbrink betonar alla bibliotekens funktion som demokratisk arena. Men var går gränsen för vad som ska tillåtas? Elisabeth Åsbrink vill öppna dörren också för den typ av antidemokratiska personer som hon fått dras med – förutsatt att de inte kommer med hot eller våld.

– Vi är ovana vid att bemöta åsikter och ideologier som vi inte behärskar. Vi är otränade rent generellt och blir rädda, och då finns det en grundimpuls som säger: ta bort det, sådant ska inte finnas här. Jag tror på samtal. Visst, för en del ideologier fungerar inte samtal, men det finns alltid en individ där som man kanske kan prata med.

Om biblioteket ska fungera som den här öppna arenan krävs det dock vissa saker, menar hon. Hon skulle till exempel vilja att bibliotekarierna fick träning i att hantera obehagliga vändningar i offentliga samtal.

– Som författare är man ofta ganska ensam i de där situationerna. Ibland finns det någon stark individ som träder in, men många bibliotekarier tycker nog att det är svårt och håller därför tyst.

Det fick jag också mycket skit för

Avslutningsvis vill Elisabeth Åsbrink understryka att de obekväma mötena trots allt är sällsynta. De upplyftande desto fler. Efter att hon skrivit boken Och i Wienerwald står träden kvar, som skildrar en transport med 60 judiska barn från Wien till Sverige 1939, hände det flera gånger i frågestunden att någon räckte upp handen längst bak och sade: ”Jag var ett av de barnen, det är mig du skriver om.”

– Det har varit helt otroliga stunder. Bibliotekssamtalen är något extremt viktigt, för många fler än bara författarna. De betyder mycket för hela samhället.