Kommunikationen mellan bibliotek och forskare behöver bli bättre, för att forskarna ska få bästa möjliga hjälp av universitetsbiblioteket. Det visar Pieta Eklund i sin avhandling.

År 2014 påbörjade Pieta Eklund sin forskarutbildning. Då hade hon i fyra år arbetat som bibliotekarie vid Högskolan i Borås.

– Jag jobbade med forskarstöd och mycket hade skrivits om undervisning och studentsupport och studentservice. Men forskare då? De är också en stor målgrupp. Hur ska vi kunna stödja dem på bästa sätt? Det är ju de som använder alla våra vetenskapliga tidskrifter, mycket mer än vad studenterna gör.

Det var så Pieta Eklund kom in på sitt avhandlingsområde, som resulterade i avhandlingen Academic librarianship in flux: the dynamics of negotiating professional jurisdiction.

Hon har studerat forskarstödet vid ett universitetsbibliotek med tre fakultetsbibliotek och syftet har varit att förstå och sprida kunskapen om dragkampen om bibliotekariens professionella jurisdiktion. Pieta Eklund, som nu har återgått till sin gamla arbetsplats, konstaterar att bibliotekarier och forskare inte känner till varandras kompetenser tillräckligt väl och att forskare inte vet vad universitetsbiblioteken faktiskt kan erbjuda.

– Då behöver vi kommunicera, komma igenom det här bruset som drabbar alla forskare. Forskare är så fokuserade på att arbeta med sin forskning att de inte hinner ta till sig vad vi kan hjälpa till med, vad vi kan stötta med. Sett ur bibliotekens synvinkel skulle vi behöva bli tydligare med vilka våra kompetenser är och vilka tjänster vi erbjuder, förklarar Pieta Eklund.

I avhandlingen använder hon sig av termen push and pull och det handlar om att bibliotekarierna ska pusha in sin egen kompetens för att komma in i forskningsprocessen och att forskarna, till exempel om det rör sig om något som ska digitaliseras, drar in bibliotekarierna i forskningsprocessen för att de själva saknar den efterfrågade kompetensen.

På universitetsbiblioteket som Pieta Eklund studerade, är bibliotekscheferna det hon kallar för typiska mellanchefer, en position som innebär att de känner tryck från båda hållen, från fakultetscheferna och från bibliotekarierna.

– Ska man satsa på något, då måste man låta bibliotekarierna få tid och resurser för det. Bibliotekscheferna måste samtidigt bli inkluderade i fakulteternas arbete för att kunna veta vad som funkar och inte funkar. Jag tänker att det kan vara likadant för andra stödfunktioner vid universiteten, att de inte heller är inkluderade i kärnverksamhetens angelägenheter, även om vi på universitetsbiblioteken och stödverksamheten är en stor del av just kärnverksamheten för att vi försöker stödja den. Men vi kan inte göra det på ett bra sätt om vi inte inkluderas, säger Pieta Eklund.

Nu när hon har försökt komma in i sitt bibliotekariearbete igen, har hon bestämt sig för att vara, som hon uttrycker det, mer proaktiv. Hon har till exempel tittat på registreringar som forskare gör i publikationsdatabasen. Då blev det tydligt att det saknas en del information och att hon och hennes kollegor skulle kunna göra en hel del för att stötta forskarna. Det skulle också på sikt göra det egna arbetet lättare.

Pieta Eklund trycker också på vikten av att anpassa stödet till olika grupper av forskare och menar att det är viktigt att göra användarundersökningar: Vad kan forskarna tänkas behöva för just sitt forskningsområde?

Åren då hon har levt med sin avhandling har varit ”rätt kul och spännande, men också tuffa”. Nu ska hon hitta rätt i sin nya roll, som disputerad bibliotekarie.