”Krossa utsugarna!” röt professorn från Handels

Om hur SLU:s överbibliotekarie Karin Grönvall går på hearing om nationella riktlinjer för öppen tillgång och kommer hem med slagord från -68 i ena örat och nya strategiska utmaningar i det andra.

”Krossa utsugarna! Det enda de gör bättre än vi är att tjäna pengar!” Ropen skallrar mellan väggarna och inte förrän en envist signalerande mobiltelefon tjuter vaknar jag till och minns att det är 2015 och inte 1968, att vi befinner oss i Rosenbad och inte på ett ockuperat kårhus, och att utropet kommer från en professor på Handelshögskolan och inte från en upprorisk student.

Vi är inbjudna av statssekreteraren för att ge vår syn på det förslag på nationella riktlinjer för öppen tillgång till vetenskaplig information som Vetenskapsrådet lämnat till regeringen. Ett starkt gemensamt ”Äntligen!” inleder hearingen. Äntligen har vi kommit så här långt! Äntligen har open access-frågan tagit plats i finrummet och på högsta politiska nivå!

Sedan millennieskiftet har biblioteken gjort grovjobbet med information och mission på hemmaplan med budskapet:

Ni forskar, ni skriver, ni bearbetar ert manus, ni kvalitetsgranskar era kollegers manus, utan att få ett öre. Sen betalar vi på biblioteken fantasisummor för att ni ska kunna läsa resultatet. Publicerar ni open access får ni större genomslag, fler citeringar, och alla kan ta del av era resultat. 

Två starka drivkrafter har fört open access-rörelsen framåt: Att låsa upp betalväggarna kring forskningsresultaten och att sänka den kostnadsnivå som skapar alltför stora vinster. Om Vetenskapsrådets förslag med fri tillgång genom gyllene open access får fäste i Sverige och internationellt klarar man upplåsningen. Men kostnaderna kommer med största sannolikhet att öka och förlagen kommer att tjäna ännu mer pengar. För ett universitet som SLU ger ett snabbt räkneexempel en total publiceringskostnad på det dubbla jämfört med dagens prenumerationskostnader.

Steg för steg har förlagen gjort frågan till sin och stöpt om utmanaren open access till en potentiell vinstmaskin. Det är när vidden av detta slår oss i församlingen som mötet vänder.

”Det är ett litet steg i rätt riktning på fel väg” ljuder en hög röst.

vad som är rätt väg är det varken någon i publiken eller bland föredragshållarna som ens försöker ge ett svar på. Så länge förlagen organiserar kvalitetskontroll och har makten över det vetenskapliga kapitalet där tidskrifternas varumärken lägger grunden till prestige och meritering står vi oss slätt. Så länge de dessutom ständigt ligger steget före i sin strategiska planering har vi inte en chans. Visst finns det nya alternativa OA-tidskrifter som lyckats men de bidrar snarare till att öka antalet publiceringskanaler än att vara ersättare.

Open access är här för att stanna men om målet är ett icke-vinstdrivande publiceringssystem har vi ännu inte tagit första spadtaget. Är vi från bibliotekshåll beredda att slåss för ett systemskifte? Är det vår roll att göra det?

Nu måste vi hantera en komplex situation med en mångfald av affärsmodeller som utvecklas snabbt. Vi behöver analysera och ta fram underlag för universitetens strategiska vägval. Jag ser två frågor som brådskar:

1.
Hur behåller vi kontrollen över de totala kostnaderna för lärosätets publicering?

2.
Kan lärosätena enas om vad som är rätt väg för open access på sikt?

Eller så orkar vi inte längre och retirerar till parollerna. Jag blundar och det rökiga kårhuset dyker åter upp på näthinnan. Ännu en ung man tar micken: ”Ner med hela skiten!” Bäst att hålla ögonen öppna i sökandet efter den där långsiktigt hållbara vägen till open access.