Så var vi där. Några av oxveckorna är avverkade, det blev lite vinter till slut med båda kyla och snö....

Så var vi där. Några av oxveckorna är avverkade, det blev lite vinter till slut med båda kyla och snö. Luggslitna typer fylkas på samhällets baktrappor, sällskap har de av ett folkhem som icke längre är. I alla fall inte så som vi tänker kring det. ”Vi”, förresten? Bäst att byta det mot ett ”jag”. I ett allt mer fragmentariskt samhälle där tillgången till information aldrig varit så omfattande som nu, liksom valfriheten, kan man fundera över i vilken utsträckning vi delar gemensamma verklighetsbilder.

En intressant sammanställning av Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation och journalistik vid Mittuniversitetet, samt även tidigare huvudsekreterare i regeringens Framtidskommission, handlar bl a om de utmaningar demokratin står inför i ett förändrat medielandskap där vi gått från ett fåtal tv- och radiokanaler som tillhandahållit en gemensam verklighetsbild till ett växande flöde med en i närmast obegränsad tillgång till nyheter och information från hela världen. Med detta följer också att möjligheterna att välja bland ofta motstridiga informationskällor, eller för all del desinformationskällor, är många. Och ju större utbudet är, desto mer selektiv tvingas man vara.

Vi skapar bubblor av information där vi kan välja medier som bekräftar vår världsbild (åsikter, fördomar, verklighetsbilder) och välja bort de som utmanar den. Till detta kommer en utveckling där de som konsumerar medier och tar del av information om t ex politik och samhälle blir allt fler eller konsumerar i allt större utsträckning. Men andelen som av olika anledningar inte tar del, som väljer bort eller ställer sig vid sidan av, ökar också i ungefär samma takt. Förenklat uttryckt: de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Klyftorna växer.

Utbudet ökar och därmed mångfalden (vilket är positivt) men det leder också till skillnader i mediekonsumtionen som, enligt Strömbäck, innebär utmaningar för demokratin, inte minst i ljuset av att de politiska partierna försvagats medlemsmässigt. I början av 1960-talet var cirka 1,3 miljoner svenskar (eller var fjärde väljare) medlem i något politiskt parti. I slutet av 2011 hade riksdagspartierna sammanlagt bara 277 000 medlemmar.

När Strömbäck knyter ihop säcken av sambanden mellan medielandskapets förändring och dess betydelser för verklighetsbilderna, åsiktsbildningen, deltagandet, politiken etc, pekar han på ett antal risker: risken för ökade kunskaps- och deltagandeklyftor och risken för ökad polarisering av åsikter och verklighetsuppfattningar. En annan utmaning för demokratin berör en gemensam offentlighet som krymper när nischmedier på internet ökar, antalet massmedia blir färre samtidigt som allt färre människor använder sig av de medier som når flest som tv, radio etc. Det är en utveckling som kan leda till allt större skillnader mellan olika grupper när det gäller att uppfatta verkligheten.

Demokrati förutsätter att människor är relativt välinformerade och att det råder relativt stor jämlikhet vad gäller politiska kunskaper och politiskt deltagande (viktigt för representativiteten). Ett annat vedertaget antagande är att en fungerande demokrati förutsätter att människor har förhållandevis gemensamma verklighetsbilder – och gemensamma verklighetsbilder förutsätter åtminstone i någon mån gemensamma offentliga rum. Ett sådant rum är biblioteket med sitt tydliga demokratiska uppdrag och med plats för alla, även för samhällets sorgkanter.

”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma” (Gunnar Ekelöf)