Biblioteket som socialkontor

I San Francisco är 15 procent av besökarna på huvudbiblioteket hemlösa. I tio år har biblioteket haft en egen socialarbetare anställd. Socialt arbete ses som en del av bibliotekets huvudansvar.

Med effektiva steg och ett stort leende går Ida Iblolins bort till skrivbordet vid fönstret på biblioteket i San Francisco och säger med typisk amerikansk självsäkerhet: ”How are you doing?” till den unga mannen som sitter böjd över en hög med papper.

Med utsikt över det överdådiga rådhuset (med en kupol som är högre än den på kongressbyggnaden i Washington DC) och staden där FN-stadgan skrevs under 1945, sitter Shawn och fyller i en blankett för att söka stöd från de sociala myndigheterna. Runt honom står i stort sett allt han äger i säckar och väskor.

Många av besökarna på San Franciscos offentliga bibliotek har med sig mycket. Stora ryggsäckar, stora väskor och stora plastsäckar med kläder och personliga tillhörigheter. När man inte har någon bostad har man mycket att bära på.

Från gatan till biblioteket

Shawn låter oss ta bilder, men vill helst inte låta sig intervjuas. Han är en av de 8 000 hemlösa i staden som är känd för den röda bron och som hippierörelsens vagga. Han ser inte ut som någon man kanske tänker på som typiskt hemlös. Han luktar varken svett eller urin och han pratar utan något som helst tecken på att vara påverkad. Men det finns många anledningar till att vara hemlös i en stad som San Francisco. Här klarar man sig inte på ett lågavlönat jobb och många från arbetarklassen hamnar på gatan.

Jag tycker att jobbet gör att jag betyder något, samtidigt betyder jobbet allt för mig

Ida Ibolins

– Jag hade inte en säng på tio år, berättar hon.

Hon är en av tio anställda med titeln HASA på biblioteket. Förkortningen står för ”health and security associate” eller hälso- och säkerhetsassistent. De tio tjänsterna innehas alla av personer som tidigare har bott på gatan och använt biblioteket för att ha en plats att vara på, använda internet eller ta hjälp av personalen för att hitta jobb eller bostad.

– Jag har alltid läst mycket och biblioteket har alltid varit en del av mitt liv, men som hemlös var det en säker hamn. Det är torrt, varmt, problemen på gatan finns inte här och man kan prata med personalen, säger hon.

Tre timmar om dagen är hon här och jobbet består i stort sett av att prata med folk hon ser som kanske behöver hjälp. Som Shawn, som hon hjälper att fylla i sin ansökan, hitta någonstans att duscha gratis, var han kan försöka få ett jobb och vem han bör prata med på socialkontoret.

Vid bokhyllorna stoppar Ibolins någon för att fråga hur det går. Hon kan historierna och känner människorna.

– När man själv har varit i liknande situationer kan man ge bättre råd och det är lättare att få kontakt, säger Ibolins.

Hon berättar också att jobbet ger henne mening. Hon är inte redo för det vanliga arbetslivet än, men ett engagemang på tre timmar om dagen klarar hon. Det ger stabilitet, en plats att vara på och en känsla av att vara viktig.

– Jag tycker att jobbet gör att jag betyder något, samtidigt betyder jobbet allt för mig. Jag kommer hit, Leah frågar hur jag mår och jag får vara den jag är – med den historia jag har, säger Ibolins.

En röd tråd

Det är tio år sedan biblioteket i San Francisco, som första bibliotek i USA – och kanske i världen – anställde en socialarbetare. Det var Leah Esguerra som är kvar här sedan dess.

– Jag älskar mitt jobb, säger hon.

Nu har socialarbetartjänster vid bibliotek upprättats i flera städer i landet och Esguerra har rest runt och berättat om jobbet hon utför.

– Det viktigaste vi gör är att vara närvarande, många känner sig utanför samhället. Vi informerar också om det stöd som finns. Många har inte en aning om var de kan leta bostad, jobb eller ta sig en dusch. På det sättet får många möjligheter de inte visste att de hade, säger hon.

Det är lätt att se att hon är en viktig del av biblioteket. Esguerra är en sådan person  som kan namnet på alla hon möter och kommer ihåg detaljer från tidigare möten. Som att hunden var sjuk eller att någon fått en systerdotter. Hon har själv startat en rad projekt baserade på de behov hon ser på biblioteket, som ett ”home room” där man kan se på film, äta snacks, sticka, prata och i största allmänhet vara i ett rum som känns som det hem man inte har.

Som hemlös var det än säker hamn. Det är torrt, varmt, problemen på gatan finns inte här och man kan prata med personalen

Ida Ibolins

– Jag är konsult i de flesta projekt som har genomförts här, från enkla arrangemang till byggen av den nya ungdomsavdelningen. Att se behoven och ha dem som grund gör att projekten blir bättre riktade, säger hon.

Biblioteket är för många den enda platsen de vistas inomhus på. I köpcentret några gator bort visas hemlösa ut redan vid dörren och på kaféer måste man köpa något för att få vara under tak eller använda toaletten.

– VI är här för alla som behöver oss, oavsett bakgrund, inkomst eller bostad. Och vi möter alla på samma sätt, det är vi kanske ensamma om att göra, säger Esguerra.

Dem vi pratar med i biblioteket har i stort sett gatan som enda plats att vistas på, platserna de går till annars är till för hemlösa, som härbärgen eller kyrkor och organisationer som delar ut mat. De är platser där det är tydligt att man är längst ner på samhällsstegen. På biblioteket har de tillgång till precis samma utbud, har samma rättigheter och blir behandlade på samma sätt som alla andra.

Men de får också mer stöd. Esguerra och HASA erbjuder vägledning och har ett stort nätverk de kan sätta personer i kontakt med. Esguerra har hjälpt 200 personer att få en bostad och stödet till hemlösa har ökat mycket.

– Vi samarbetar med andra. En gång i veckan kommer en buss hit där det finns möjlighet att duscha gratis. Vi arrangerar en marknad dit olika organisationer och offentliga aktörer kommer för att informera om sitt utbud av verksamheter.

Inkluderande

”Alla är välkomna”, står det på olika språk på plakatet som hänger på bibliotekschef Michael Lamberts kontorsdörr. Plakaten hänger även på alla kontorsdörrar i korridoren och på andra dörrar på alla sex våningar i det enorma bygget i centrala San Francisco.

Det finns stora avdelningar för böcker på olika språk, en hypermodern ungdomsavdelning med makerspace och spelutveckling, arrangemang med allt från mindfullness till språkkafé och kodning. Vid borden sitter en blandning av folk i alla åldrar, färger och med kläder och framtoning som vittnar om hemvist i olika samhällsklasser.

År 2018 korades detta till årets bibliotek i USA, bland 116 000 offentliga bibliotek i landet.

– Det är i huvudsak vårt fokus på mångfald och inkludering som gav oss den titeln, säger Michael Lambert.

Från den översta lådan i skrivbordet i hans stora kontor tar han fram Narcan, en nässprej som kan stoppa en överdos av heroin.

– Vi har detta tillgängligt på alla våningar och de anställda behöver kunna använda det. Det har dessvärre funnits tillfällen där det har haft behov av den kunskapen, säger han.

Det är bara ett av många tecken på att detta är ett bibliotek mitt i ett område med sociala utmaningar. Opiatkrisen i USA har pågått lång tid och bostadskrisen i San Francisco ännu längre. Det har inte blivit bättre.

Vi möter alla på samma sätt, det är vi kanske ensamma om att göra

Leah Esguerra

– Här finns en trygg plats där man kan gå in, ta skydd från dåligt väder och komma bort från stigmat man känner som hemlös. Här inne är alla lika, säger Lambert.

Och biblioteket har tagit de sociala problem som präglar San Francisco, och som präglar biblioteksbesökarna, på allvar.

Men när man tittar på recensioner på nätet är inta alla lika nöjda med att det finns många hemlösa på biblioteket. Hur möter de den kritiken?

– Jag tror att de flesta i San Francisco är öppna och inkluderande. Och vi är den delen av stadsförvaltningen som får bäst återkoppling från allmänheten. I snitt får vi 4,5 poäng av 5 på det vi erbjuder, så det är det vi fokuserar på. Vi är här för alla och vi tar hänsyn till dem som besöker oss när vi prioriterar våra resurser och planerar projekt och aktiviteter, säger Lambert.

Text och bild: Maria Pile Svåsand för norska tidningen Bok og Bibliotek, nummer 4, 2019.
Texten är översatt och bearbetad av Annika Clemens.

Läs mer ›› Anställd socionom hjälper biblioteket att jobba mot stöket