Fängslad i Dubai på grund av sin journalistik  

Den nepalesiska journalisten Umakanta Panday fängslades i Dubai för att han vågade berätta sanningen om den egna ambassadens skumma metoder.

En sökning på namnet Umakanta Panday ger en träff på den internationella journalistfederationens (IFJ:s) hemsida.

Men sidan laddar inte. Efter ett tag dyker en skylt upp på arabiska om att sidan är blockerad av myndigheterna.

– I morgon kan de komma och fråga varför jag träffade dig. I stället för att förbättra situationen menar de att problemet är att vi pratar om problemet, säger Umakanta Panday klädd i shorts och en piketröja från Adidas.

Hans mobil vibrerar på glasbordet som står inklämt på en indisk restaurang nära tunnelbanestationen ACDB.

Runtomkring oss ser det ut som om vi satt någonstans i Sydasien: hotellen, menyerna, människorna. Det enda som påminner om Dubai är den av solen brända planteringen bredvid trottoaren. Här vattnas inte blommorna.

I landet bor det officiellt cirka 350 000 nepaleser, men inofficiellt kan det vara så många som en halv miljon.

Av landets drygt tio miljoner invånare har endast en tiondel medborgarskap. Resterande är utländska gästarbetare, framför allt från Indien, Pakistan, Nepal och Bangladesh.

I fjol greps han för att ha publicerat ett inlägg på Facebook med kritik mot det egna landets ambassad för hur de hanterade besöksvisum.

– Jag skrev på Facebook att ”problemet med besöksvisum i UAE kommer aldrig att lösas eftersom [nepalesiska] ambassaden själv främjar och stöder utfärdandet av besöksvisum.

Enligt Umakanta fick ambassadpersonal betalt för att hjälpa folk att komma in i landet.

Den 14 februari, på alla hjärtans dag, ringde telefonen.

– Andra fick samtal från sina fruar, men jag blev uppringd av polisen som bad mig komma in.

Väl på plats såg han skyltarna om ”cybercrime department” på utredarens skrivbord, men tänkte inte så mycket på det.

– Förhöret var trevligt, det var inga hot. Jag fick skriva ner allt om mig själv på ett papper. Jag fick en fråga om vad jag ville dricka och valde iskaffe, det är min favorit. Samma som jag dricker nu.

När han fick frågor om sitt inlägg på Facebook förstod han inte vad som skulle vara fel.

– Varför skrev du så här? frågade utredaren.

– I mitt land finns det pressfrihet. Detta handlar om vad jag som journalist tycker om Nepal.

Kort därefter fick han lägga ner sin mobiltelefon i en plastficka. En ny Iphone 12 Pro max. Eftersom det var telefonen han skrev med så beslagtogs den.

– Min intention var att göra journalistik. Att berätta om olagliga saker som skett här i landet. Det jag gjorde är inget konstigt, säger Umakanta.

Domstolen dömde honom till tre månaders fängelse och böter på över 50 000 kronor (20 000 dirham). Ingen nepalesisk advokat vågade företräda honom av rädsla för förföljelse.

– Jag förklarade för domstolen att jag ser journalistikens roll som att ”rätta till saker som är fel”. Om inte ens vi journalister kan skriva om verkligheten. Vem ska då våga göra det? Men landets lagstiftning utnyttjades av de som ville tysta en kritiker. Jag har aldrig haft något otalt med UAE.

Väl inne i cellen satt där redan ett trettiotal medfångar, få av dem visste vad de var anklagade för.

– De flesta hade skrivit under papper med arabisk text som de inte visste vad det stod på.

På morgonen serverades torrt indiskt bröd. Till lunch ris och ett kokt ägg. Ibland fick de frukt. Redan efter några nätter fick han skabb.

I cellen satt flera gripna som inte hade haft möjlighet att kommunicera med utsidan. Umakanta lyssnade på deras berättelser och lovade att när han blev fri ta kontakt med deras anhöriga som inte visste vad som hänt med dem.

Som tur var kunde Umakanta sin frus nummer utantill och när han fick en chans att ringa från fängelsets enda telefon svarade hon.

Han bad henne ladda ner en inspelningsapp så att han kunde förklara vad som hänt. Ljudfiler som sedan spreds till journalistkollegor.

Hemma i Kathmandu arrangerade det lokala journalistfacket en demonstration och ambassaden pressades att agera.

– Ambassaden utsattes för påtryckningar som jag inte hade något med att göra. Men det var fint att se engagemanget.

Hans granskningar av ambassaden har också visat att ett hembiträde som arbetade åt ambassadören flydde för att sedan anklaga sin arbetsgivare för trakasserier.

– Ambassadörens jobb är att försvara våra rättigheter. Om han inte ens kan skydda de som jobbar i hans eget hem, hur ska han då kunna försvara medborgare ute i samhället?

Som fri journalist vill han berätta för att ”hela bilden ska komma ut”.

– Ambassaden satte dit mig för att jag avslöjade deras olagliga metoder. Jag kom ut men, en vanlig nepales utan kontakter, hur ska det gå för honom i fängelset?

All kraft de lagt på att sätta dit en journalist anser han att ambassaden borde lägga på att förbättra villkoren för landsmännen.

– Men jag är inte den enda som anmälts. En annan nepales som skrev en kritisk kommentar på Facebook greps han också. En tredje som postade ett klipp på TikTok åtalades även han.

Förutom arbetet som journalist jobbade Umakanta även extra på en hamburgerkedja. Han utbildade ny personal på olika restauranger både i landet och i regionen. När han inte kom till jobbet han haft i över tio år så blev han uppsagd.

– För sanningen förlorade jag alla mina besparingar, mitt jobb och min Iphone 12 pro max. Telefonen i sig är bara materiell men på den fanns bilder från min pappas kremering som är oersättliga.

Framtiden för sig själv och familjen i Dubai är oviss och han har inte nämnt vad som hänt för sin son.

– Jag vill bo kvar här. Min son älskar Dubai och trivs i skolan, jag vill inte att han ska tänka något negativt om landet och känna att ”de fängslade min pappa så vi blev deporterade.”

I dag jobbar han på en nystartad nyhetssida och fortsätter bevaka landet.

– Jag har fortsatt att rapportera. Sorgen från min far ger mig kraft och mod. Men du måste skriva att jag älskar Förenade Arabemiraten. Jag är trygg här och vill leva mitt liv här.