Böcker rensades bort från kanadensiska skolbibliotek. Några brändes. Anledningen var att böckernas innehåll var föråldrat och hade ett oacceptabelt språkbruk, inte minst i sina beskrivningar av landets ursprungsbefolkning.

Radio Canada var först med att rapportera om en ceremoni som ägde rum 2019. Ett trettiotal böcker brändes då i ”undervisningssyfte” i sydvästra Ontario av den lokala skolstyrelsen, Conseil scolaire catholique Providence. I en video förklarades att man begravde askan från rasism, diskriminering och stereotyper och att förhoppningen var att Kanada ska bli ett inkluderande land där alla kan leva i välstånd och trygghet.

Sammanlagt har mer än 4 700 böcker tagits bort från hyllor i 30 skolbibliotek i regionen. Målet var att ersätta böcker med föråldrat innehåll, böcker som var fulla av negativa stereotyper om Kanadas ursprungsbefolkning. Det var 155 titlar och handlade bland annat om Tintin i Amerika, men också om Asterix och Lucky Luke och om biografier om upptäcktsresande och forskare. Dessa böcker, de som inte brändes, hamnade i pappersåtervinningen.

Rensningen av böcker har alltså pågått sedan 2019 men det var först i september i år som det blev en nyhet som fick mycket uppmärksamhet.

I Sverige har Kvartals Håkan Lindgren skrivit om den kanadensiska debatten som Radio Canadas avslöjande har lett till. Han tar bland annat upp den kritik som handlar om att böckerna har plockats bort på lösa grunder. I det dokument som motiverar varför böckerna ska tas bort, förklaras att böckerna innehåller kulturell appropriering, saknar respekt för kulturen och har ett språkbruk som inte är acceptabelt och att perspektivet i några fall är eurocentriskt.

Aktivisten Suzy Kies som fungerat som politisk representant för ursprungsbefolkningen i allmänhet och abenakistammen i synnerhet, är den som övertalade skolstyrelsen att rensa ut böckerna. Hon har bland annat konstaterat: ”Vi försöker inte utplåna historien, vi försöker korrigera den.” Som hon ser det finns det miljontals böcker som skildrar ursprungsbefolkningen på ett nedsättande sätt och att de stereotyper som böckerna innehåller är både skadliga och farliga.

Men Radio Canada kunde i början av september rapportera att Susy Kies inte alls tillhör abenakistammen. Radiokanalen hittade inte några släktkopplingar till stammen trots att de gick tillbaka till 1780-talet. I samband med avslöjandet lämnade hon sin plats som vice ordförande för premiärminister Justin Trudeaus liberala parti PLC:s kommitté för ursprungsbefolkningar.

Efterspelet har handlat mycket om just Susy Kies ursprung. Skolstyrelsen som stod bakom utrensningen av de 155 titlarna är mer upprörd över att Suzy Kies inte är en äkta abenaki än att böcker rensats bort från skolornas bibliotek. Själv hävdar hon att hennes familj släktforskade i början av 1990-talet och då kom fram till att de härstammade från abenakistammen. I en kommentar till Radio Canada förklarade hon: ”Trots det smärtsamma ifrågasättandet av mina förfäder, min identitet och min kultur så kommer jag att fortsätta mitt arbete för försoning och med att hedra min familjs historia.”

Den tidigare chefen på Etnografiska museet i Stockholm, Anders Björklund, har bland annat skrivit boken Hövdingens totempåle, om den totempåle som museet återlämnade till haislastammen i Kanada 2006. När boken skulle ges ut översatt i Kanada fick det från början så intresserade Royal BC Museum kalla fötter. Arbetet var långt gånget när projektet plötsligt tvärbromsades med motiveringen att man borde ha tagit in experter från ursprungsbefolkningen tidigare i processen.

– Jag anar ju att här finns en debatt om vem som har rätt att skriva om historien, säger Anders Björklund.

Han konstaterar när han tittar på diskussionen om Suzy Kies och utrensningen av böcker på skolbibliotek i Kanada att det inte är svårt att förstå tankegångarna, att ursprungsbefolkningarna på något sätt vill ta revansch och vill ta bort de grövsta exemplen på de övergrepp som gjordes.

– Men det är absolut inte rimligt att försöka mörka historien. Det är långt klokare att låta olika röster komma till tals än att ducka för det svåra, eller censurera.