Hur går det till att i praktiken bidra till demokrati och fri åsiktsbildning? I tio år har folkbiblioteket i Kongsberg, Norge, arrangerat lokalpolitiska debatter. Bibliotekets chef Oda Cornelia Knudsen berättar om viktiga lärdomar.

Syftet med Kongsbergsdebatten är att ta upp små och stora ämnen som är relevanta och viktiga för invånarna i kommunen. Såväl lokala som regionala, nationella och globala frågor.

Det speciella är att det ligger ett politiskt beslut bakom som säger att debatten och konceptet ägs av Kongsberg bibliotek. Detta för att förhindra att debatten tas över eller styrs av någon som har andra intressen än biblioteket, såsom lokalpress, politiker eller föreningar.

Beslutet stärker biblioteket som en neutral samhällsaktör och det stärker och skyddar bibliotekschefens redaktionella roll.

l beslutet från kommunfullmäktige anges också att biblioteket fritt kan välja samverkanspartner från debatt till debatt.

Varför ska ett bibliotek arrangera debatter? Frågan ställdes av debatt- och projektredaktören på lokaltidningen Laagendalsposten vid ett möte hösten 2021. Jag måste erkänna att jag blev lite häpen. Visste hon inte vad vi förväntas göra?

Efteråt tänkte jag att om inte journalister känner till det här så har vi, biblioteken, verkligen ett jobb att göra när det gäller att informera om och stärka vår position. För alla borde veta detta.

Efter mötet har jag också förstått att det råder osäkerhet kring denna fråga inom bibliotekssektorn. I en hektisk vardag är det lätt att prioritera bort sådant vi inte behärskar eller vill göra.

Men nej, detta är en del av vårt samhällsuppdrag. Folkbibliotek ska vara en fristående mötesplats och arena för offentligt samtal och debatt. Biblioteken ska ha denna roll i samhället, det står så i den norska lagstiftningen. Det har ytterligare förtydligats genom Nationalbiblioteksstrategin 2020–2023: ”Bibliotek är demokratins hus.” Och det fortsätter lika tydligt: ”Från Nationalbiblioteket till folkbibliotek, skolbibliotek och ämnes- och forskningsbibliotek. Tillsammans utgör dessa viktig demokratisk infrastruktur och är en grund för demokrati.”

När vi sedan sätter ihop det med ändamålsparagrafen i lagen om folkbibliotek blir det väldigt starkt:

Folkbiblioteken ska främja information, utbildning och annan kulturell verksamhet, genom aktiv kommunikation och genom att tillgängliggöra böcker och andra medier gratis.

Låt det sjunka in lite. Vi ska främja information ­ vi ska vara en fristående mötesplats – vi ska vara en arena för offentligt samtal och debatt ­ genom aktiv kommunikation!

Då är det klart att vi måste organisera debatter.

Men det betyder inte att det är lätt att komma igång, särskilt inte om du aldrig har gjort det tidigare. Därför tror jag att det är klokt att bryta ner det här lite, så att det blir hanterbart. Det första vi kan skala ner är faktiskt själva begreppen.

Låt det sjunka in lite. Vi ska främja information ­ vi ska vara en fristående mötesplats – vi ska vara en arena för offentligt samtal och debatt ­ genom aktiv kommunikation!

Dessutom är utveckling något som pågår utan att behöva vara kopplat till ett visst resultat. Det är också bra. För vi kan aldrig lova ett särskilt resultat av en debatt, och vi kan inte heller mäta dess effekt. Men om vi använder ordet demokratisk utveckling så går det mesta an. Och det är också vad vi gör: vi utvecklar och stödjer den lokala demokratin genom att garantera offentligt meningsutbyte inom tydliga och trygga ramar.

Det är en enorm skillnad mellan att göra detta varje månad och en gång om året. Vårt mål i Kongsberg är att göra det fyra gånger om året. Det är mycket jobb, och vi behöver tid på oss för att göra det bra. En debatt är inget man kan göra halvhjärtat. Det är bättre att bara göra det två gånger om året och riktigt bra, än att med jämna mellanrum leverera dåliga debatter. För folk märker sådant och följden blir då att de inte kommer.

Två gånger om året räcker för att kunna rapportera om verksamheten till politisk nivå och skriva under på att vi ”är en arena för allmänheten och en arena för offentligt samtal och debatt”!

Jag skrev inledningsvis att vi tar hänsyn till både lokala, regionala, nationella och globala frågor och utmaningar när vi väljer ämnen för debatt. Ett exempel på detta är debatter med miljötema – ämnet angår alla och debatterna kan göras i både litet och stort format.

I de första debatterna du planerar, arrangerar och leder kan det dock vara klokt att välja ett ämne som du själv är särskilt intresserad av och har kunskap om.

I Kongsberg utgår vi ofta från ämnen som vi själva är engagerade i. Det gör att vi gratis får med oss mycket kunskap in i debatten. Att behärska ett ämne gör det lättare att få kontakt med rätt deltagare.

Om du inte är säker på var du ska börja, fråga dina medarbetare. Ni läser säkert olika böcker, olika tidningar och intresserar er för olika samhällsfrågor, oavsett om det handlar om äldreomsorg, vägtullar eller miljöskydd. Detta garanterar bredd och förankrar debatterna i personalgruppen.

Vi har redan slagit fast att biblioteken ska främja information och vara fristående mötesplatser. Vi måste därför vara professionella och objektiva och våga belysa känsliga ämnen. Bara för att en kommun har en konservativ ordförande i fullmäktige ska inte förslagen från den röda sidan ignoreras. Då är det kanske ännu viktigare att lyfta upp dessa förslag!

Naturligtvis måste vi också sätta ljus på frågor som vi själva inte bryr oss särskilt mycket om och vi måste engagera oss brett i lokalsamhället. Det ingår i vårt mandat, i vårt samhällsuppdrag, i vårt jobb. Men hur uppnår man det på ett bra sätt?

Jag är till exempel inte särskilt intresserad av idrott, varken lokalt i Kongsberg eller nationellt. När det ropas att ”vi”, som nationen Norge, har vunnit guld i skidskytte så tänker jag alltid att jag inte har något med det att göra.

Kan jag ändå leda en debatt om sport?

Svaret är naturligtvis ja, och jag tror att nyckeln är att skaffa sig relevanta samarbetspartners.

För att minska belastningen på biblioteket är det klokt att aktivt använda samarbetspartners på så många sätt och områden som möjligt. Använd kommunen och kommunanställda, förtroendevalda, lokala idrottslag och föreningar, skolelever, ungdomar, personer du känner…

Mitt bästa tips är: Tänk stort och tänk brett.

Men att ha en partner kan också innebära utmaningar. I Kongsberg hade vi till exempel ett väl fungerande samarbete med lokaltidningen Laagendalsposten och tack vare det fick vi mediebevakning. Men efter ett redaktörsbyte på tidningen gick det inte lika smidigt längre. Det tangerar kärnan i svårigheten med att samarbeta, för vad händer när motparten vill något annat? Om vi vill debattera digital demokrati medan lokaltidningen är mer intresserad av trängselavgifter?

Som bibliotekschefer måste vi vara medvetna om att vi förväntas visa integritet och professionell tyngd. Vi får inte kompromissa med vår roll. Om temat är digital demokrati, så är temat digital demokrati! Då får vi lov att leta rätt på en annan samarbetspartner än en motvillig lokaltidning.

Men, återigen, det är en stor fördel för oss att äga vårt koncept, Kongsbergdebatten, och att det till och med har sanktionerats genom ett politiskt beslut.

Det är lika viktigt att alla andra bibliotek också äger sina egna processer och debatter och vågar stå på sig. För det är vårt namn och rykte som detta organiseras under, det är biblioteken, vårt samhälle, som bär debatterna. Och bibliotekschefen är redaktör. Det är ledaren som leder. Också här.

Det är viktigt att tänka igenom vilka vi samarbetar med och bjuder in som paneldeltagare, och varför vi gör det. Låter vi alla vara med? Vem släpper vi inte in och varför inte?

Då och då klagar säkert någon över att inte ha blivit inbjuden, så det är bra att reflektera över det här i förväg. Involvera personalgruppen och sätt upp gemensamma riktlinjer om det behövs. Är personalen bekväm med att ha debatter med högerextrema deltagare? Ger alla i personalgruppen samma svar? Bjuds unga in, men inga seniorer? Eller är det tvärtom? Varför? Vad blir konsekvensen av att inte bjuda in en grupp?

Annars är min erfarenhet att det bara är att bjuda in – hellre för många än för få. Ofta är det några som lämnar återbud i sista minuten och så vidare, så med för många riskerar man inte mycket mer än att debatten blir lång – och det blir den nästan alltid ändå.

Längd, plats, biljetter eller inte, kostnader, under ordinarie öppettid, efter ordinarie öppettid, vilken veckodag, inspelning, streaming, frågor i förväg, frågor från publiken, annonsering, inträdesavgifter – avvägningarna är många. Här är det svårt att ge tydliga råd eftersom jag tror att varje bibliotek måste hitta sin egen form. Men du kan få lite tips av oss på vägen.

Det viktigaste är att kommunanställda och förtroendevalda oftast ställer upp gratis! Detsamma gäller representanter i fullmäktige och nämnder. Många lag och föreningar ställer också upp utan att ta betalt. Så när du är i färd med att hitta debattörer, börja gärna där. Då får du med största sannolikhet en lite mer rimlig debatt.

Min strategi är att aldrig ta upp detta med ersättning, men jag svarar givetvis om jag blir tillfrågad. I de fall arvoden ska diskuteras är det bra att ha en intern mall. Vi håller oss till det norska författarförbundets minimipriser och det fungerar ofta bra.

Biblioteken har genomgått förändringar som få andra branscher har upplevt, särskilt under de senaste 30 åren, och vi har visat en anpassningsförmåga som är helt formidabel.

Från 1870-talets Danmark dundrade Georg Brandes att litteraturen ska debattera problem. Det är författarens och litteraturens samhällsuppdrag, sa han. Därefter fick realistiska och naturalistiska romaner och noveller som belyser olika samhällsproblem ett uppsving.

På Georg Brandes tid var biblioteken tunga, traditionella institutioner. Länge var man tvungen att bli godkänd som låntagare innan man fick låna. För den som fick ett godkännande var utbildningen garanterad, det innebar tillgång till all sorts kunskap – demokratisering i praktiken!

I dag är bibliotek och litteratur något annat. Litteraturen består av många olika genrer, men många har gemensamt att de inte agerar enligt Brandes formulering. Litteraturen uppfyller heller inte ett socialt uppdrag och författarna är friare än för 150 år sedan.

Det gäller oss också. Biblioteken har genomgått förändringar som få andra branscher har upplevt, särskilt under de senaste 30 åren, och vi har visat en anpassningsförmåga som är helt formidabel. Från små, prydligt skrivna registerkort till helt digitala lösningar. Från tunga bokryggar i stora salar till online-tjänster. Från stillhet till demokratihus och olika mötesplatser, från tystnad till ljud – tänk på det!

Jag tror att en viktig del av denna framgångsrika utveckling är att det nu är biblioteken som tar Brandes på ordet. Vi debatterar problem. Och det passar väldigt bra: vi har böckerna och kunskapen, och vi har samhällsuppdraget.

Av: Oda Cornelia Knudsen
Bibliotekschef, Kongsberg bibliotek

Artikel är tidigare publicerad i Bok & Bibliotek

Översättning: Thord Eriksson