Kollektivavtal om upphovsrätt. Funkar det? Ja, men hittills bara i Norden. Kungliga bibliotekets Jerker Rydén förklarar varför avtalen nu går på export i strävan efter det globala digitala biblioteket.

När Google inledde en omfattande digitalisering av böcker vid amerikanska universitet – utan godkännande av rättighetshavarna – stämde det amerikanska författarförbundet och förläggarföreningen Google på skadestånd år 2005. Men parterna kom fram till ett förslag hur de skulle kunna förlikas med inspirationen från ett som kan tyckas oväntat håll – Sverige.

Problemet som parterna konfronterades med var att det inte var möjligt att identifiera samtliga rättighetshavare och inhämta deras godkännande till digitaliseringen och tillhandahållandet. I Sverige hade detta problem lösts mer än 50 år tidigare, genom att introducera kollektiva avtalslicenser med utsträckt verkan. För enkelhetens skull använder jag i fortsättningen benämningen avtalslicenser.

Juridikprofessorn Svante Bergström, som var expert på upphovsrätt men även verkade inom arbetsrätten, brukar utpekas som den person som först presenterade avtalslicensen som ett sätt att lösa upphovsrätten för massutnyttjande. Bakgrunden var att SVT ville ha en tvångslicens för sina TV-sändningar. Men detta motsatte sig upphovsmännen.

Professor Bergström fann lösningen på dilemmat med inspiration från arbetsrätten och kollektivavtalet. Där hittade han värderingarna som ligger till grund också för avtalslicenserna: samförstånd i stället för konflikt till samhällets fromma. Kollektivavtal binder oorganiserade arbetstagare och det skulle även avtalslicensen. Genom lag skulle avtalslicensen utsträckas till att omfatta de rättighetshavare som inte var medlemmar i en rättighetsorganisation och anonyma verk skulle därmed inte heller vara något problem.

Resultatet blev att den första avtalslicensen infördes i 1960 års upphovsrättslag och att SVT och upphovsmännen tecknade den första avtalslicensen om vidaresändning av TV-program.

Utomlands stannade upphovsrättens utveckling av och rättighetshavare och användare fastnade i låsta positioner – rättighetshavarna å sin sida slog vakt om sina exklusiva rättigheter och biblioteken å andra sidan krävde undantag. Sverige valde medelvägen i form av avtalslicensen, liksom övriga Norden, och löste därigenom det problem som för icke nordbor framstått som omöjligt att lösa – det digitala dilemmat.

När Google 2005 tillsammans med amerikanska författarförbundet och förläggarföreningen ville lösa det digitala dilemmat med avtalslicensen visade det att den svenska modellen var funktionell i 21:a  århundradet.

Samtidigt med Googles rättstvister inleddes i EU en mångårig diskussion om det digitala dilemmat: Hur kan man massdigitalisera när man inte kan klarera med var och en? Men i stället för att ägna sin tankemöda åt alla de upphovsrättsligt skyddade verk som måste hanteras fokuserade EU på anonyma verk.

År 2010 kom EU-kommissionen till insikt om att förslaget till en EU-lag om anonyma verk inte löste det digitala dilemmat. Därför tog EU-kommissionen med inspiration från den svenska modellen initiativet till en dialog mellan biblioteken i EU å ena sidan och rättighetshavarna å den andra. Det ledde till ett samförståndsavtal som undertecknades i Bryssel den 20 september 2011.

Syftet med samförståndsavtalet var att främja införande av lagstiftning om avtalslicenser i EU:s medlemsstater. I EU kunde man visserligen redan göra detta – det fanns juridiskt stöd för att införa lagstiftning som möjliggör avtalslicenser – men ur ett politiskt perspektiv krävdes det ett policydokument för att länder såsom Tyskland skulle inleda en översyn av sin lagstiftning.

Men alltjämt fattades det en pusselbit: hur möjliggöra tillgång över gränserna och globalt med stöd av en avtalslicens?

Under 2016 lanserade KB tre piloter i syfte att visa att det är möjligt att använda avtalslicenser för att ge gränsöverskridande access till bibliotekets samlingar. Piloterna har inneburit att forskare vid Lunds och Umeå universitet har fått access när helst och var helst de befinner sig i Sverige och på vilken plattform de än väljer – smartphone, läsplatta eller dator. Forskare vid Åbo Akademi har genom avtalslicensen beretts samma möjlighet i Finland.

Detta innebär att den svenska modellen dessutom kan tillföra mervärde på ett område där Sverige likaså är ett föregångsland – miljön. I stället för att framställa papperskopior eller genom fjärrlån frakta böcker kan informationen i bibliotekets samlingar tillgängliggöras elektroniskt – det kan kallas för Grön upphovsrätt. Det vill säga den svenska modellen på upphovsrättens område drar sitt strå till stacken för ett hållbart samhälle.

Fram tills KB lanserade piloterna hade avtalslicensen av vissa påståtts inte kunna möjliggöra access över gränserna. Men piloterna ändrade på detta: Det gick ju. Och EU-kommissionen som samtidigt arbetade med att ge sin Digitala agenda en reell innebörd presenterade hösten 2016 ett förslag till EU-lag om upphovsrätt som när det gäller gränsöverskridande access till bibliotekens samlingar i allt väsentligt bygger på KB:s piloter.

Målet – gränsöverskridande tillgång till information oberoende av tid och rum – är möjlig. Idén om ett digitalt bibliotek lever alltså i högsta grad. Nu är tiden mogen för EU som helhet att ta till sig den svenska modellen och med hänsyn till att den svenska modellen ses som en förebild i USA, Japan och många andra länder bland annat i Afrika, är det inte utan att man som svensk kan känna sig lite stolt.

Den här texten är en kort version av Jerker Rydéns bidrag i Svensk biblioteksförenings antologi Röster om bibliotek och upphovsrätt.