Pippi i Rinkeby – ett flerspråkigt äventyr  

Författaren Gunilla Lundgren anser att skolbibliotekets betydelse för flerspråkiga barns läsande och skrivande borde betonas mer. För tio år sedan startade hon en skrivarklubb med romska barn i Rinkeby. Här berättar hon om hur detta vindlande skrivprojekt leder till böcker.

När jag startar skrivarklubben i Rinkeby hösten 2014 har jag tidigare skrivit flera böcker i samarbete med romer, men nu vill jag göra något helt annat. Många böcker och samtal om romer handlar om rasism och förföljelse, men jag upplever att de romska barnen också behöver samtala och skriva om glädjen i att vara rom. Min målsättning är att barnen ska känna stolthet över att de kan det romska språket och att de är del av den rika romska kulturen.

Jag tar kontakt med Sofia Lindblom, bibliotekarie på Askebyskolan i Rinkeby. Sofia blir en nödvändig medarbetare, utan henne och det välfungerande skolbiblioteket hade klubben inte varit genomförbar.

Sofia vet vilka barn i skolan som har romsk bakgrund, hon tar kontakt med dem och berättar om klubben. Åtta barn i åldern sju till tolv år vill vara med. Sofia och jag samtalar med och skriver till barnens föräldrar, vi får deras och skolledningens förtroende och kan sätta igång. Även den ideella romska föreningen É Romani Glinda (ERG) stöder oss.

Några av barnen har stor skolfrånvaro, några flyttar, andra byter skola, nya barn kommer.

Jag berättar för barnen att mitt mål är att vi ska skriva en bok tillsammans.

Vad ska denna bok handla om? Barnen har olika idéer, jag försöker styra samtalen i en riktning och föreslår att boken skulle kunna handla om en modig romsk tjej som bor i Rinkeby. Vi läser och tittar i olika böcker för att få idéer. En av klubbens medlemmar, elvaåriga Felicia, är mycket bestämd:

– Jag tycker att boken ska handla om Pippi Långstrump och heta” Pippi i Rinkeby”, hävdar hon, för Pippi Långstrump är faktiskt världens bästa bok och Pippi är en väldigt modig tjej!

Jag förklarar att vi inte kan använda Pippi på det sättet, däremot kan vi använda en huvudperson från en äldre folksaga. Barnen blir besvikna, men accepterar till slut mitt förslag att boken ska handla om Askungen.

Så blir det. Vid våra träffar väljer vi en sekreterare som skriver ner våra idéer. Jag är noga med att alla barnen får sina idéer nedtecknade. På sekreterarens papper kan det till exempel stå: ”Hon har två storebröder”. ”Hon får inte gå till ungdomsgården”. ”Hon måste jämt passa sina småsyskon.” Dessa anteckningar tar jag med mig hem och gör en berättelse av som jag läser upp för barnen när vi träffas nästa gång. Då diskuterar vi texten, det är viktigt att barnen känner igen sina egna ord och vad de menar med dem, vi samtalar och ändrar tills alla är överens. Sofia är alltid med vid våra träffar, hjälper oss med böcker, papper, rena suddgummin och nyvässade pennor. Hon är en samtalspartner, hon kopierar bilder och texter och det är hon som förmedlar kontakten till lärarna, skolledningen och föräldrarna.

Vår Askunge-saga växer sakta fram. Vi skriver på svenska, eftersom svenska är vårt gemensamma språk, men vi samtalar alltid om barnens romska varieteter. (”Tjej” är förresten ett romskt ord som betyder flicka.) Vi följer folksagans ram och gör vår Askunge till en nutida romsk Rinkebytjej. Hon har inte en elak fostermamma, men en fosterpappa.  Hennes ”riktiga pappa” har dött i en bilolycka. Hon har ingen fe men en snäll farmor och hon har inte två elaka äldre systrar utan två storebröder som strängt bevakar henne.

Barnens idéer får mig ofta att tänka: ”Vad kul, det här skulle jag aldrig kunnat hitta på själv!” Som till exempel när vår Askunge, i slutet av boken, smiter iväg till sin högstadieskolas maskeradbal. Hon har klätt ut sig till en persisk prinsessa så att hennes bröder inte ska känna igen henne. Hon har roligt och dansar med en snygg grekisk kille som är utklädd till Superman. Men att hon ska tappa sin sko tycker barnen är helt orealistiskt.

– Hon kan tappa sin mobil! fastslår de.

Barnen tecknar medan vi arbetar, jag vill ändå att bokens illustrationer ska göras av en professionell tecknare. Med barnens egna teckningar skulle boken bli alltför spretig. Amanda Eriksson kommer och träffar oss, hon samtalar med barnen, läser vårt manus och lämnar in förslag till illustrationer.

– Väldigt fina teckningar, tycker barnen, fast mammans kjol ska vara längre. Hon ska inte visa knäna! Och farmorn ska ha guldörhängen och farfarn ska ha svart hatt.

Felicia får en engångskamera med uppgiften att fotografera hemma, både kläder och möblemang. Vi kommer överens om att soffan i hemmet ska vara en vit skinnsoffa, i bokhyllan finns vackra glas och tunna kaffekoppar, i köket ska det hänga en kristallkrona, och mamman ska absolut ha högklackade skor på sig när hon går och handlar.

Amanda får teckna om och teckna om. När illustrationerna är godkända kommer även bokens formgivare, Malcolm Jacobson, till oss och visar hur bilder och text ska samsas på uppslagen. Vi får också lärorika besök av bokens framtida översättare och förläggare Fred Taikon och Arina Stoenescu.

Jag kallas äcklig, idiot och utvecklingsstörd. Jag borde skämmas! Jag är helt enkelt en landsförrädare!

I pur entusiasm skriver barnen och jag två böcker till, först om vår Askunges lillebror Daniel, sedan om hennes lillasyster Isabelle. Båda böckerna görs tvåspråkiga, på svenska och romani. Men barnen kan inte släppa idén om Pippi, så vi skriver, inte en bok, utan en följetong i fem kapitel om Pippi i Rinkeby. Astrid Lindgrens familj har godkänt att vi får använda Pippis namn i följetongen och i denna följetong finns huvudpersonerna från våra tre tidigare böcker med.

Vi har roligt under skrivandet, och mycket glada blir vi när följetongen dramatiseras och sänds i Sveriges Radio på svenska samt på Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Glädjen blir dock kortvarig. När programmen sänds översvämmas min mejlbox av inlägg: ”Hur kan du smutsa ner Pippi Långstrump så?” ”Hur kan du låta Pippi vara i Rinkeby bland alla muslimerna? Och bland tiggande zigenare!” ”Har du ingen egen fantasi?”

Jag kallas äcklig, idiot och utvecklingsstörd. Jag borde skämmas! Jag är helt enkelt en landsförrädare!

I början svarar jag på alla mejl, förklarar vänligt att jag älskar Sverige och att jag älskar Pippi Långstrump för att hon både är stark, rolig och snäll. Men till slut tar det för mycket tid, och min energi behövs för att skydda de romska barnen så att de inte blir indragna i denna hatiska och rasistiska verklighet. Särskilt att bli kallade tiggare sårar skrivarklubbens barn. Vi för långa samtal om de tiggande mammorna från Rumänien som sitter utanför butikerna i Rinkeby. Barnen i skrivarklubben skäms, de vill varken bli kallade tiggare eller bli sammankopplade med tiggare.

Drömmen om att skriva en Pippi-bok har dock inte lämnat barnen och sakta har jag fått en ny idé. Jag förklarar för barnen igen varför vi av upphovsrättsliga skäl inte får kalla vår huvudperson för Pippi i en bok, men vi kan inspireras av Pippi.

– Tror ni att vi kan skriva en bok som Astrid Lindgren skulle ha gillat? frågar jag barnen.

– Absolut! svarar de.

– Vad ska den handla om i så fall? undrar jag.

Inga idéer är för stora för skrivarklubbens medlemmar: En spännande äventyrsbok med monster. En fantasybok om skräck!

– Men boken ska ju utspela sig i dagens Rinkeby, protesterar jag, och frågar vad som är viktigast i Rinkeby just nu.

Efter infallsrika diskussioner kommer vi fram till att boken ska handla om vänskap i Rinkeby. Samtidigt ska den berätta om romsk kultur och hylla både Pippi Långstrump och Astrid Lindgren.

– Men boken måste vara spännande också, hävdar barnen. Annars vill ingen läsa den.

Jag väljs till sekreterare och vi sätter igång med skrivandet. Vår bok ska ha två huvudpersoner, svensk/romska Angelica och rumänsk/romska Flori.  Angelica lever ett tryggt liv i Rinkeby med sin stora familj och släkt. Flori från Rumänien har nyss kommit till Sverige med sin faster för att tigga. Båda flickorna är romer, de kan tala med varandra på romani, men de lever helt olika liv. Angelica spelar fotboll och är med i en skrivarklubb. Flori samlar burkar och tigger. Angelicas pappa jobbar i en bilverkstad, Floris pappa är dragspelare och har försvunnit till ett okänt land. Flori bor i ett gammalt bilvrak på Järvafältet, hon har inga flätor men hon kan gå på händer och hon har en leksaksapa som hon har hittat i ett soprum. Hon är modig och snäll, ja, hon påminner om Pippi Långstrump. När Angelica frågar Flori var hennes mamma finns svarar Flori utan att darra på rösten: ”Min mamma är en ängel”. Det får bli bokens titel.

Under skrivandet har vår klubb blivit alltmer okonventionell, Felicia har fyllt 16 år, går på gymnasiet och vill ändå vara med i skrivarklubben, äntligen ska hennes dröm om en ”Pippi-bok” bli verklighet.

– Förut gillade jag inte att läsa, jag tyckte det var svårt, berättar hon, det var när vi började skriva som jag började läsa böcker.

Felicia och jag träffas på caféer inne i Stockholm.

– Det passar sig inte att vi sitter på café i Rinkeby bland alla männen, förklarar hon.

Nya barn har blivit medlemmar i skrivarklubben, de måste sättas in i vårt boksammanhang. Angelina från Kosovo tycker att boken om Daniels dag är så bra att hon tar hem den och läser högt för sin lillebror.

– Det är första gången jag läser en bok på romani, säger hon stolt.

– Kära barn, säger jag när Min mamma är en ängel är färdig. Det har varit en stor glädje för mig att samarbeta med er.

På bokens försättsblad har vi skrivit ”Tack Pippi!”

– Tack Astrid och skolbiblioteket, tänker jag.

Gunilla Lundgren
Författare