En plats för det oönskade

På Dawit Isaak-biblioteket finns det förbjudna eller censurerade böcker och en övertygelse om att egna värderingar inte ska styra ett biblioteks urval. ”Vilka är vi att bestämma vad folk borde eller inte borde läsa?”

När Dawit Isaak-biblioteket i Malmö var nyöppnat senhösten 2020 blev chefen och initiativtagaren Emelie Wieslander uppringd av en äldre kvinna. Hon hade förstått att bibliotekets samling består av censurerade och förbjudna böcker och undrade om de i så fall hade Mein Kampf.
Emelie Wieslander suckar när hon beskriver sin reaktion på samtalet. Var det en nazist hon hade på tråden?
– Ja, det har vi, sa jag. Den har varit censurerad och förbjuden men är inte längre det i Sverige, så då har vi den.

Kvinnan förklarade då att hon jobbat mot rasism i hela sitt liv och att hon alltid velat läsa Adolf Hitlers bok för att begripa tankegångarna. Mon hon hade aldrig lyckats låna den på något bibliotek utan alltid fått höra att den inte fanns att få tag på.
Emelie Wieslander tycker att historien belyser poängen med Dawit Isaak-biblioteket och att beskedet kvinnan alltid fått tidigare blottlägger ett problem i bibliotekssektorn.
– Vilka är vi att bestämma vad folk borde eller inte borde läsa? säger hon.

Dawit Isaak-biblioteket hör till Malmö stadsarkiv som redan tidigare jobbade med frågor om konstnärlig yttrandefrihet, bland annat genom att organisera kommunens roll som fristad för exilförfattare.
– Tanken började växa fram att vi kan vara en plats som tillgängliggör litteratur som annars är svår att läsa, säger Emelie Wieslander.
Det innebär inte bara litteratur som förbjudits eller censurerats av totalitära regimer, verksamheten kretsar också kring de goda men ibland problematiska intentioner som förekommer i den svenska bibliotekssektorn.

Man vill att allt ska vara inkluderande, men det sker ofta på bekostnad av sådant som folk kan bli kränkta och sårade av, som man därför väljer att ta bort.

Ulrika Ahlberg

Varje tisdag tar biblioteket emot studiebesök av skolklasser och tack vare projektpengar från Region Skåne kan biblioteket åka ut och informera i andra sydsvenska kommuner om hur yttrandefriheten begränsas genom censur och förbud. Några dagar tidigare har de varit i Örkelljunga där höstens stora valvinnare var Sverigedemokraterna – ett parti med rötter i en totalitär ideologi starkt förknippad med att tysta oliktänkande och att bränna böcker.
– Det är därför det är så viktigt med den här vaccinationen, eller medvetenheten om att man kan tycka olika, att det ingår i att leva i en demokrati med yttrandefrihet, säger Emelie Wieslander.
Ulrika Ahlberg anser att ett bibliotek – inte bara hennes eget utan alla – har lyckats om det förargar både vänstern och högern. Som ledstjärna har hon en artikel med rubriken Not Censorship But Selection publicerad 1953. Artikeln, som idag går att läsa på den amerikanska biblioteksföreningens hemsida, skrevs av bibliotekarien Lester Asheim och reder ut skillnaden mellan begränsande censur och medvetet urval.
– Om vi har Mein Kampf ska vi också ha böcker som sätter den i en kontext.

Hon har jobbat på bibliotek i över 20 år och anser att attityderna har ändrats med tiden. Som exempel tar hon debatten om Lilla Hjärtat och Tintin i Kongo för tio år sedan.
– Man skulle tycka att det var rätt att plocka bort de böckerna och blev väldigt ifrågasatt om man hade en annan uppfattning. Det var inte öppet för några samtal, det blev bara tyst.
Vid den tiden jobbade Ulrika Ahlberg med inköp och till henne kom kollegor med sina åsikter om andra böcker som också borde plockas undan. Sedan dess har den interna diskussionen blivit mer medveten och nyanserad. Inte minst på senare år genom diskussionen om cancelkultur, inflikar Emelie Wieslander.

Hon tillägger att Dawit Isaak-bibliotekets nischade roll är ett privilegium och att det är svårare för folkbibliotek vars uppgift innebär ett ständigt väljande mellan vad som ska och inte ska köpas in och förmedlas.
Det är då egna värderingar lätt kommer in i bilden, påpekar Ulrika Ahlberg.
– Då är man på farlig mark, för vems värderingar är det som styr? Vems yttrandefrihet månar vi om?
På en vägg sitter några skivomslag, bland annat till albumet Selma, världserövrare av artisten Turid från 1976. Efteråt anklagades Turid för att ha svikit proggrörelsen eftersom skivan gavs ut av ett stort skivbolag och strax därpå avslutade hon sin karriär. ”…aldrig formellt censurerad men genom sociala påtryckningar tystades hon”, står det på skylten intill.
– Musiker är egentligen den yrkesgrupp inom kulturen som är mest utsatt, i alla fall i Europa, säger Emelie Wieslander.
– Ambitionen är att kunna visa alla kulturyttringar här: förbjuden dans, förbjuden teater, säger Ulrika Ahlberg.

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 1, 2023, Numret om det ofria ordet.