Jobbar för att göra biblioteken till en valfråga

Bibliotekssektorns lobbyister kämpar om verklighetsbeskrivningen. "När folkbiblioteket beskrivs som laglöst land måste man ingripa."

Det är sen eftermiddag och Karin Linder, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening, är trött. Sitter under en brun filt. Medan bomberna faller över Ukraina har valåret börjat här hemma.
– Vi ser att biblioteken kan bli en valfråga, och vi jobbar hårt för det, säger hon.
Föreningens påverkansarbete har intensifierats. Sedan i januari ses man varje vecka för att diskutera strategier. Verktygen är dock de vanliga, som samarbeten med andra organisationer och den gnetiga, oglamorösa produktionen av debattartiklar. Det viktigaste verktyget i påverkansarbetet förblir dock mötena, den personliga kontakten med beslutsfattare. De utgör alltid en central del, men under valår gäller det att vara särskilt ”agil”, som Karin Linder uttrycker det.
– Det är lättare att få tag på politikerna nu, otroligt mycket snabbare respons, för de behöver också träffa oss. De vill få information och läsa på.

Skolbiblioteken är föreningens just nu mest prioriterade fråga. Det har varit ett utdraget och skumpigt arbete. Efter mycket lobbande kom för drygt ett år sedan utredningen från Gustav Fridolin, som vill se en lagstadgad likvärdig tillgång till bemannade skolbiblio­tek för landets alla elever. Björn Orring, press- och opinionsansvarig på föreningen, berättar att kontakterna med riksdagspartierna efteråt var positiva.
– När vi sedan i början av året fick klart för oss att det inte skulle komma något lagförslag innan valet så blev det stor besvikelse.
Det här är ibland ett mönster när det gäller lobbyarbetet i biblioteksfrågor, säger han.
– Man är väldigt välvillig, men när det kommer till kritan finns det alltid något annat som är viktigare.
Samtidigt har föreningen lyckats skapa bred medvetenhet om frågan, säger Karin Linder. Just det ser hon som den viktigaste framgången under sina år som generalsekreterare. Nu gäller det att skapa tryck.
Politiker brukar ju vilja ha konflikt kring valfrågor – finns det inte ett problem ur lobbysynpunkt att biblioteksfrågorna är just så okontroversiella?
– Så där säger man ofta om kulturfrågor, att de skulle få stryka på foten därför att det inte finns någon konflikt. Men jag förstår inte vad konflikt skulle göra för skillnad?

Om man vidgar perspektivet ser Karin Linder en större konfliktyta som är potent i både politiken och den bredare samhällsdebatten, och den gäller verklighetsbeskrivningen.
– Den ska vara adekvat, och inte vila på förutfattade meningar eller minnen av hur det var när man själv var ung och läste Enid Blyton. När folkbiblioteket beskrivs som ”laglöst land” måste man invända.
I debatten om social oro på folkbiblioteken har föreningen motsatt sig tillträdesförbud och ofta understrukit vikten av jämlik tillgänglighet. Alla har dock inte varit på samma linje. Enligt en undersökning från Dik förra året vill 65 procent av bibliotekarierna faktiskt kunna porta besökare, åtminstone tillfälligt.
– Även under pandemin vet jag att det fanns en del bibliotekarier som tyckte att vi var dumma som ville hålla öppet, säger Karin Linder.
Försvaret för öppna dörrar är någonting hon uppenbarligen bottnar i personligen. Åtminstone framträder det tydligt i intervjuer och artiklar, liksom en stark social tendens. Hon har hävdat att ”syftet med folkbibliotek och skolbibliotek är att vara utjämnande”, och att deras verksamhet är ”social ingenjörskonst at it’s best. Fri tillgång till kunskap och information minskar klyftor och socioekonomisk snedfördelning”.
– Varför jag är engagerad i det här arbetet är att jag tycker att biblioteken är en otroligt cool demokratisk konstruktion, som möter alla individuellt men som är för allas bästa. Det är väl min grundingång i detta, det är där jag kan hämta energi.
Här finns också grunden för hennes starka kritik mot SD:s kulturpolitik, dels i Sölvesborg – där hon frångått föreningens praxis att inte uttala sig om enskilda bibliotek – men också nationellt. I en intervju med Biblioteksbladet förra året uttryckte hon oro för att en borgerlig regering i höst skulle ge SD kulturministerposten, och att kulturen då förvandlas till ett ”konservat för gamla värderingar”.

Var står hon egentligen ideologiskt? Av Dagens Nyheters tv-kritiker Johan Croneman har hon en gång ringats in som ”flumvänster” och ”trött vänster”, efter att hon som Dik-ordförande försvarat humaniora­studenters rätt till fullt studielån.
– Ja, har du hittat den där artikeln! Den var ganska rolig …
Den här eftermiddagen under filten ger hon inget flummigt intryck. Men vänster?
– När jag kritiserat SD har det främst varit utifrån att de gör skillnad på människor, och det upplever jag inte som ett politiskt ställningstagande. Människors lika värde är grundläggande. Om det är progressivt eller ej, det vet jag inte.
Men visst har hon en politisk hemvist, medger hon, och att den inte ligger till höger är uppenbart.

Det gör däremot Björn Orrings. Han har en bakgrund i Moderaterna och har både jobbat som politisk sekreterare i Region Uppsala och varit förtroendevald kring förra decennieskiftet.
Han talar om ”ett stort samhällsintresse” generellt och var ”nog på någon MUF-fest”, men när han började arbeta för partiet i trettioårsåldern hade han ännu inte blivit partimedlem.
– Jag tror att jag har viss hjälp av min politiska bakgrund i det här jobbet. Inte så att jag sitter på en massa kontakter, mer att jag vet hur systemet funkar.
Schablonen säger att det finns många vänster­lutande bibliotekarier – har du mött några reaktioner på din politiska bakgrund?
– Jag har aldrig funderat på det i någon större utsträckning. Folk är med i föreningen för att de drivs av att utvecklas professionellt, eller för att de vill se att sektorn som helhet ska få bättre förutsättningar, och där är vi helt eniga. Svenskar står ju inte och pratar om sådant, eller gör man det?

Politisk bakgrund kan innebära en värdefull erfarenhet om man driver påverkansarbete, säger Karin Linder. Men lika viktigt är att ”förstå politiken”, att kunna sätta sig in i allas utgångspunkter och drivkrafter. Det handlar inte om att ”sälja in en fråga pang bom.”
– Det gäller att vara långsiktig och att skapa långsiktiga relationer.
Utmaningen i kontakten med beslutsfattare är inte att skapa sympati för frågorna, utan att få dem att se det längre perspektivet: vad krävs för att biblioteken ska kunna följa med i den mediala och tekniska utvecklingen?
Hos riksdagspartierna ser Karin Linder en insikt i komplexiteten, men hos kommunpolitikerna kan det vara mer osäkert. Och det är framför allt dem som föreningen haft kontakt med de senaste åren. Om man tidigare, av resursskäl, riktat in sig på nationella beslutsfattare, möjliggjorde pandemins nya tekniska lösningar och vanor en närmare kontakt med hela landet.
Det mer lokala fokuset hänger också ihop med karaktären på de aktuella lobbyfrågorna. Ett akut exempel gäller strömmen av människor på flykt från Ukraina.
– De kommer att besöka biblioteken: där finns internet, där kan man kommunicera med folk som är kvar i hemlandet, där finns personer som kan svara på frågor. Förhoppningsvis finns där också litteratur på modersmålet, säger Björn Orring.

Föreningen har kontaktat landets kommun­ledningar för att understryka den roll biblioteken får i en sådan situation. Folkbiblioteken har också en nyckelfunktion i ett pågående påverkanskrig. Desinformationen är dock inte ny. Den var ett problem redan innan bomberna började falla över Ukraina, och den lär fortsätta att vara det efter att de slutat.
Ger detta vind i ryggen för dem som kämpar för ökade resurser till biblioteken? Ja, det tror Björn Orring. Man ska dock inte tro att bibliotekens roll är att ge färdigformulerade svar, menar Karin Linder. Snarare ska de tillhandahålla verktyg.
– Det går inte att säga att vi ska ”motverka des­information”, för det är inte så enkelt. I slutändan måste varje individ själv ta ställning.

Artikeln publicerades först i Biblioteksbladet nummer 2, 2022, Det politiska numret, som utkom den 13 maj.