Professorn dämpar kritiken

7 okt 2022 • 7 min

Magnus Persson har hävdat att "myten om den goda litteraturen" är ett hot mot läsfrämjandet. Nu ingår han i regeringens läsråd. "Jag har nog taggat ner lite."

Magnus Persson har ägnat många år åt att kritisera nyttan med läsning. 2007 kom boken Varför läsa litteratur? där han diskuterade varför läsning ansågs vara så bra, särskilt i skolans svenskämne, både på grundskolan och gymnasiet, den akademiska disciplinen litteraturvetenskap samt svensklärarutbildningen. I kursplaner för svenskämnet har det funnits och finns ännu föreställningar om att läsning ger kunskap och stärker den kulturella och personliga identiteten. Litteraturpedagogiken byggde på en trist mekanisk trappstegsmodell att vissa böcker kan man läsa på de lägre trappstegen för då lär man sig hitta den riktiga litteraturen. Och trappan går bara åt ett håll, menar Magnus Persson.
– Och det är det som är problemet, nämligen att jag vill att man ska kunna gå både upp och ner.

Hela myten är paradoxal. Å ena sidan är litteraturen överlägsen, å andra sidan är den alltid hotad

I boken hävdar han att frågan om varför man ska läsa litteratur i svenskämnet var tätt sammankopplad med idén om det svenska kulturarvet och den svenska nationella identiteten. Litteraturen användes som verktyg för assimilering till den svenska kulturen och svenska värdegrunder. Den ansågs främja goda kultur- och läsvanor, motverka odemokratiska värderingar och göra läsaren empatisk och tolerant.

En del svensklärare och litteraturvetare uppfattade boken som kontroversiell och provocerande eftersom den kunde ses som att han ifrågasatte själva utgångspunkten för deras verksamheter.
– Men många tyckte också det var uppfriskande och tvingade fram nya tankar och diskussioner. Roligast tycker jag själv var att jag med boken satte ”Varför läsa litteratur”-frågan på dagordningen i Sverige, en debatt som hållit på länge, särskilt i USA och England, men som jag alltså var först med att plantera i Sverige.

Magnus Persson, professor vid Malmö universitet. Foto: Julia Lindemalm

Fem år senare följde han upp Varför läsa litteratur? med Den goda boken där han spann vidare på tidigare idéer om läsningens kraft. Han vidgade perspektivet så att det inte bara handlade om litteraturen i skolan utan även om läsning i andra sammanhang som exempelvis på folkbibliotek och i läsfrämjande verksamheter. Magnus Persson gick igenom dokument och policyer i skolans värld och på bibliotek, såg att litteraturen gavs enbart goda egenskaper och myntade då begreppet ”myten om den goda litteraturen”. Det var tydligt att propaganda, reklam, TV och rörliga bilder skulle granskas kritiskt, men inte skönlitteratur. Det fanns en dualistisk världsbild som sa att antingen var du på den goda sidan som är litteraturens sida, eller så var du på den dåliga sidan och höll på med dåliga saker som hotade litteraturen, som dataspel, film och tv. Och i takt med att tiden förändras dyker det upp nya fiender.
– Hela myten är paradoxal. Å ena sidan är litteraturen överlägsen, å andra sidan är den alltid hotad. Och det är ledmotiv i samtliga massiva statliga litteraturutredningar från 1948 till den senaste 2012 som haft konsekvenser för folkbiblioteken också. Hoten ser olika ut genom historien, men nya konkurrerande medier och kanaler för fiktionsförmedling pekas oftast ut som bovarna, från televisionen till vår tids digitala medier.

Att kritisera läsning och litteraturens kraft har upprört bibliotekarier och lärare som arbetar dagligen för att få människor att hitta den goda litteraturen och vägen till läsning. Magnus Persson kom också på kant med den ideella föreningen Läsrörelsen när han ifrågasatte deras samarbete med hamburgerjätten McDonald’s. Vid köp av hamburgare fick barnen en bilderbok. Syftet med projektet var att stimulera deras läsning. Magnus Persson menade att Läsrörelsens samarbete med McDonalds var motsägelsefullt. Läsrörelsen kan å ena sidan vara kritisk mot ”masskultur” och ytlighet men väljer å andra sidan att samarbeta med ett globalt skräpmatsföretag som sprider just sådana värderingar man säger sig vilja bekämpa.
– Jag är skolad i kritisk teori. Det innebär att jag letar efter sprickor, motsägelser, dolda antaganden och värderingar i det jag analyserar. Och jag skulle nog säga att de allra flesta uppskattar kritiken, antingen för att de redan tycker så, eller för att de kanske inte funderat så mycket på det och får sig en tankeställare. Men det är klart att det också kommer invändningar – vilket jag uppskattar.

Pluralism, passion, fantasi, lek, allvar, kvalitet, tradition, innovation. Men jag skriver inte ut recept

Om institutioner ska arbeta läsfrämjande och nå ut till nya läsare måste de överge det dualistiska och det nationalistiska sättet att se på litteraturen, menar han.
– Här tänker jag nog mer på skola och lärarutbildning än på folkbiblioteken. Vägen framåt tror jag är kritisk pluralism och mycket mer av ett ”både och”- snarare än ett ”antingen eller”-tänkande. Det vill säga, både nationell kanon och världslitteratur, både gamla och nya medier, både kritik och lust.
Magnus Persson menar att ända in i vår tid slår kulturbegreppet igenom i kursplaner i skolan. Det är alltid positivt och mångkultur nämns alltid som positivt, ändå gör man en uppdelning i vår kultur och de andras kultur.
– Det finns politiska förslag om att införa en obligatorisk litterär kanon i skolan. Dåvarande Folkpartiet var först ut 2006, och det utspelet har sedan följts av andra liknande från Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Dessa förslag förenas av att de egentligen inte tycks värna den svenska litteraturen i första hand, utan ser den som ett redskap för assimilering av invandrarbarn till en specifikt svensk ”värdegrund”, vad nu det är.

Efter att ha kritiserat läsning och varför vi ska läsa litteratur skriver han nu om passionerade läsare. Sista kapitlet blir väldigt självbiografiskt.
– Den utspelar sig i Buenos Aires där jag undersökte vad det är som gör att jag själv är passionerad läsare. Jag intervjuade åtta personer, allt från litteraturprofessorer till helt vanliga människor som älskar litteratur. Sista intervjun var med en ung kille som arbetade som nattportier på hotellet där jag bodde. Han hade stuckit från det totala kaoset i Venezuela och försörjt sig som gatumusiker. En kväll höll han upp en bok som han brukade läsa när det var lugnt på hotellet. Ju mer vi pratade desto mer kröp det fram hur mycket litteraturen och filosofin hade betytt för honom. Det som fick honom att överleva åren i extrem fattigdom var skönlitteraturen.
Men du tycker fortfarande att vi ska vara kritiska mot litteraturen?
– Ja, men jag har nog ändrat mig lite (skratt), eller snarare taggat ner lite. Jag har försökt att skruva ner den här kritiska vanan jag har. Det var inte litteraturen jag ifrågasatte utan en del av sätten att propagera för och förmedla den, sammanfattat i uttrycket ”myten om den goda litteraturen”.
Efter att ha skrivit två böcker som har varit kritiska mot den dominerande inställningen att litteratur är så bra, har han fått frågan från lärare, forskarkollegor och bibliotekarier vad han själv tycker. Svaret är att han inte skulle överleva en enda dag utan litteratur.
– Det finns en panik i västvärlden och i andra delar av världen att människor läser mindre, och om de läser är det fel texter och via fel medier, det är skärmar och inte tryckta böcker. Om det är så att unga aldrig läser på fritiden tycker jag att det är oroväckande. Man vinner inga nya läsare genom att komma med stora pekpinnen och att säga att dataspel och sociala medier är onda. Själv är jag alldeles för mycket på Facebook.

Magnus Persson

  • Ålder: 54.
  • Gör: Professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning, Malmö universitet.
  • Familj: Hustru och två döttrar, 18 och 20 år.
  • Intressen: Musik, matlagning, litteratur, Buenos Aires och Malmö FF.
  • Läser: Alltid flera böcker parallellt, och nästan alltid en deckare innan jag somnar. I sommar har det bland annat blivit två fantastiska romaner av Hiromi Kawakami och den helt unika trilogin Den stora skrivboken; Beviset; Den tredje lögnen av Ágota Kristóf.
  • Aktuell med: Förhoppningsvis en ny bok om passionerad läsning inom en inte alltför avlägsen framtid, och det nya treåriga forskningsprojektet Från ord till siffror där jag och två kolleger kommer att undersöka hur läsning, från att länge ha motiverats i termer av bildning, nu alltmer tycks motiveras genom att mätas (testresultat, ordförråd, läshastighet osv).
Magnus Persson har deltagit i flera projekt om litteratursyner på svenska folkbibliotek och konstaterar att biblioteken har varit och fortfarande är en av samhällets smakfostrande institutioner. De har ett dubbelt uppdrag: att främja den goda litteraturen och motverka den dåliga kulturen. Bibliotekarien och andra som har rollen att förmedla litteratur hamnar i ett dilemma där de både ska exkludera och inkludera och samtidigt ska de nå så många som möjligt.
– Men vi har också som litteraturälskare någon form av explicit och implicit synpunkt på vad som är litterär kvalitet. Det spelar ingen roll vad barn och unga läser, bara de läser. Det är en vanlig hållning.
Jag har tidigare varit motståndare till det. Det är inte så att bibliotekarierna och lärarna ska drämma Virginia Woolf i huvudet på låntagare och elever. Men jag tänker att det måste finnas mer om litteraturen är så viktig, då måste det spela roll vilken litteratur man läser.
Han har inte övergett sin kritiska position, snarare nyanserat den och öppnat för andra perspektiv som är mer inkännande, kanske pragmatiska, och fokuserar på saker som lust, känslor, passion och så vidare, i förhållande till läsning.
Känner sig bibliotekarierna provocerade av att du påstår att de är ambivalenta i sin yrkesroll?
– Ja, det har nog förekommit att folk blivit lite provocerade, men det är absolut inte mitt huvudintryck. Snarare har de uppskattat att någon lite utifrån, som jag, intresserar sig för deras verksamhet och är nyfiken. Det brukar bli givande diskussioner, också om de stora både likheterna och skillnaderna mellan de olika läsfrämjande uppdragen och mandaten, folk­bibliotek kontra skola/lärarutbildning.
Men trots all kritik man kan rikta mot folk­bibliotek och litteraturförmedling är folkbiblioteken
de givna vinnarna, menar Magnus Persson.
Vad är folkbibliotekets viktigaste uppgift?
– Det är ett rum som är en oumbärlig del av offentligheten. Det är gratis, det är tillgängligt för alla och man har viktiga krav att främja läsning och vi kommer inte ifrån information som är ännu viktigare i den tid vi är i nu. Ser man biblioteket som en nationell entitet är de svenska biblioteken otroligt starka.

2021 utsåg regeringen ett läsråd med fokus på läsfrämjande insatser för barn och unga. Det inrättades som ett rådgivande organ under Kulturrådet. Magnus Persson är en av åtta ledamöter. Hur kan han, som kritiserat hur synen på litteratur och läsning har präglat läsfrämjande åtgärder, nu vara en del av det som utgör samhällets spjutspets i det läsfrämjande arbetet?
– Ja, detta är onekligen lite intressant! Utnämningen till ledamot i läsrådet åtföljdes inte av en motivering. Det är uppenbart att man eftersträvat en bredd i gruppen, med representanter från olika håll: skola, bibliotek, forskare, aktiva läsfrämjare och författare. Om jag ska gissa tror jag att just det faktum att jag skrivit kritiskt om litteraturundervisning och läsfrämjande, var en av anledningarna till att jag blev invald.
Vad är bra läsfrämjande verksamhet, enligt dig?
– Pluralism, passion, fantasi, lek, allvar, kvalitet, tradition, innovation. Men jag skriver inte ut recept. Jag har inte svaren eller lösningarna på alla frågor. Det skulle aldrig falla mig in att tala om för bibliotekarier hur de ska sköta sitt jobb.

Text: Soledad Cartagena
Publicerades först i Biblioteksbladet nummer 3, 2022, Läsnumret.

Magnus Persson, professor vid Malmö universitet. Foto: Julia Lindemalm

1 kommentarer

  1. ”Man vinner inga nya läsare genom att komma med stora pekpinnen och att säga att dataspel och sociala medier är onda. Själv är jag alldeles för mycket på Facebook.”

    Jag är också en bokälskare och en FB-älskare, men jag hade inga skärmar i min barndom, så jag fick en möjlighet att utveckla kärleken till litteraturen, vilket dagens barn och unga inte får pga den beroendeframkallande digitala tekningen. Om 5-10 år kommer det förmodligen/förhoppningsvis vara annorlunda, digitaliseringen av skolan kommer att kritiseras och slopas och vi kommer att prata om den förlorade och svikna generationen (eller två). I min drömvärld ska man inte få tillgång till digital teknik när man är under 18, då hinner man utvecklas utan störande moment och få en chans att bli en läsare och en social varelse.

Kommentarer är avstängda.

Senaste nytt

English

ESSAY: Librarians have responsibilities in these times

Global tensions with war, economic instability, climate threats – in addition to internal challenges. But a historical review shows that even in past crises IFLA has managed to maintain free research and truth, as well as access to information and freedom of expression, writes former IFLA president Alex Byrne.

28 nov 2022 • 7 min

English

Fear. Illness. Silence.

REPORTAGE What is happening within IFLA? In search of answers, journalist Lisa Bjurwald travelled to The Hague, where IFLA’s headquarters are located. She found a culture of silence and an organisation that lacks confidence in its leaders.

28 nov 2022 • 13 min

English

Closed doors damage trust

SURVEY Limited transparency and poor communication. Biblioteksbladet’s survey shows that the turbulence is raising questions among IFLA members in Sweden.

28 nov 2022 • 5 min

English

Out of Step with the Times

There was also testimony of an outdated leadership style in his previous place of work. Nevertheless, Gerald Leitner was given the task of modernising the global library sector.

27 nov 2022 • 3 min

English

The Whistleblower

Suzanne Reid was an employee representative at IFLA headquarters. She has since changed careers and recovered from the experience. IFLA she feels, however, is beyond rescue.

27 nov 2022 • 6 min

Krönika

Tack för mig!

Det är beklagligt att det fort­farande saknas en stark strategi för bibliotekssektorn. Målen borde vara individens demokratiska delaktighet och sam­hällets kunskaps­utveckling, skriver Svensk biblioteksförenings avgående generalsekreterare Karin Linder i sin avskedskrönika.

25 nov 2022 • 2 min

English

IFLA needs to change

CHRONICLE Karin Linder, secretary general, Swedish Library Association: Why is the Swedish Library Association fighting with IFLA? The answers are rooted in the principles of democracy and responsibility.

25 nov 2022 • 2 min

Reportage

Rädsla. Sjukdom. Tystnad.

Vad händer inom Ifla? Journalisten Lisa Bjurwald åkte till Haag där biblioteks­­federationens huvudkontor ligger. Hon fann en kompakt tystnadskultur och en skräckslagen organisation utan förtroende för sin ledning.

24 nov 2022 • 13 min