Professorn dämpar kritiken

Magnus Persson har hävdat att "myten om den goda litteraturen" är ett hot mot läsfrämjandet. Nu ingår han i regeringens läsråd. "Jag har nog taggat ner lite."

Magnus Persson har ägnat många år åt att kritisera nyttan med läsning. 2007 kom boken Varför läsa litteratur? där han diskuterade varför läsning ansågs vara så bra, särskilt i skolans svenskämne, både på grundskolan och gymnasiet, den akademiska disciplinen litteraturvetenskap samt svensklärarutbildningen. I kursplaner för svenskämnet har det funnits och finns ännu föreställningar om att läsning ger kunskap och stärker den kulturella och personliga identiteten. Litteraturpedagogiken byggde på en trist mekanisk trappstegsmodell att vissa böcker kan man läsa på de lägre trappstegen för då lär man sig hitta den riktiga litteraturen. Och trappan går bara åt ett håll, menar Magnus Persson.
– Och det är det som är problemet, nämligen att jag vill att man ska kunna gå både upp och ner.

Hela myten är paradoxal. Å ena sidan är litteraturen överlägsen, å andra sidan är den alltid hotad

En del svensklärare och litteraturvetare uppfattade boken som kontroversiell och provocerande eftersom den kunde ses som att han ifrågasatte själva utgångspunkten för deras verksamheter.
– Men många tyckte också det var uppfriskande och tvingade fram nya tankar och diskussioner. Roligast tycker jag själv var att jag med boken satte ”Varför läsa litteratur”-frågan på dagordningen i Sverige, en debatt som hållit på länge, särskilt i USA och England, men som jag alltså var först med att plantera i Sverige.

Fem år senare följde han upp Varför läsa litteratur? med Den goda boken där han spann vidare på tidigare idéer om läsningens kraft. Han vidgade perspektivet så att det inte bara handlade om litteraturen i skolan utan även om läsning i andra sammanhang som exempelvis på folkbibliotek och i läsfrämjande verksamheter. Magnus Persson gick igenom dokument och policyer i skolans värld och på bibliotek, såg att litteraturen gavs enbart goda egenskaper och myntade då begreppet ”myten om den goda litteraturen”. Det var tydligt att propaganda, reklam, TV och rörliga bilder skulle granskas kritiskt, men inte skönlitteratur. Det fanns en dualistisk världsbild som sa att antingen var du på den goda sidan som är litteraturens sida, eller så var du på den dåliga sidan och höll på med dåliga saker som hotade litteraturen, som dataspel, film och tv. Och i takt med att tiden förändras dyker det upp nya fiender.
– Hela myten är paradoxal. Å ena sidan är litteraturen överlägsen, å andra sidan är den alltid hotad. Och det är ledmotiv i samtliga massiva statliga litteraturutredningar från 1948 till den senaste 2012 som haft konsekvenser för folkbiblioteken också. Hoten ser olika ut genom historien, men nya konkurrerande medier och kanaler för fiktionsförmedling pekas oftast ut som bovarna, från televisionen till vår tids digitala medier.

Att kritisera läsning och litteraturens kraft har upprört bibliotekarier och lärare som arbetar dagligen för att få människor att hitta den goda litteraturen och vägen till läsning. Magnus Persson kom också på kant med den ideella föreningen Läsrörelsen när han ifrågasatte deras samarbete med hamburgerjätten McDonald’s. Vid köp av hamburgare fick barnen en bilderbok. Syftet med projektet var att stimulera deras läsning. Magnus Persson menade att Läsrörelsens samarbete med McDonalds var motsägelsefullt. Läsrörelsen kan å ena sidan vara kritisk mot ”masskultur” och ytlighet men väljer å andra sidan att samarbeta med ett globalt skräpmatsföretag som sprider just sådana värderingar man säger sig vilja bekämpa.
– Jag är skolad i kritisk teori. Det innebär att jag letar efter sprickor, motsägelser, dolda antaganden och värderingar i det jag analyserar. Och jag skulle nog säga att de allra flesta uppskattar kritiken, antingen för att de redan tycker så, eller för att de kanske inte funderat så mycket på det och får sig en tankeställare. Men det är klart att det också kommer invändningar – vilket jag uppskattar.

Pluralism, passion, fantasi, lek, allvar, kvalitet, tradition, innovation. Men jag skriver inte ut recept

Efter att ha kritiserat läsning och varför vi ska läsa litteratur skriver han nu om passionerade läsare. Sista kapitlet blir väldigt självbiografiskt.
– Den utspelar sig i Buenos Aires där jag undersökte vad det är som gör att jag själv är passionerad läsare. Jag intervjuade åtta personer, allt från litteraturprofessorer till helt vanliga människor som älskar litteratur. Sista intervjun var med en ung kille som arbetade som nattportier på hotellet där jag bodde. Han hade stuckit från det totala kaoset i Venezuela och försörjt sig som gatumusiker. En kväll höll han upp en bok som han brukade läsa när det var lugnt på hotellet. Ju mer vi pratade desto mer kröp det fram hur mycket litteraturen och filosofin hade betytt för honom. Det som fick honom att överleva åren i extrem fattigdom var skönlitteraturen.
Men du tycker fortfarande att vi ska vara kritiska mot litteraturen?
– Ja, men jag har nog ändrat mig lite (skratt), eller snarare taggat ner lite. Jag har försökt att skruva ner den här kritiska vanan jag har. Det var inte litteraturen jag ifrågasatte utan en del av sätten att propagera för och förmedla den, sammanfattat i uttrycket ”myten om den goda litteraturen”.
Efter att ha skrivit två böcker som har varit kritiska mot den dominerande inställningen att litteratur är så bra, har han fått frågan från lärare, forskarkollegor och bibliotekarier vad han själv tycker. Svaret är att han inte skulle överleva en enda dag utan litteratur.
– Det finns en panik i västvärlden och i andra delar av världen att människor läser mindre, och om de läser är det fel texter och via fel medier, det är skärmar och inte tryckta böcker. Om det är så att unga aldrig läser på fritiden tycker jag att det är oroväckande. Man vinner inga nya läsare genom att komma med stora pekpinnen och att säga att dataspel och sociala medier är onda. Själv är jag alldeles för mycket på Facebook.

2021 utsåg regeringen ett läsråd med fokus på läsfrämjande insatser för barn och unga. Det inrättades som ett rådgivande organ under Kulturrådet. Magnus Persson är en av åtta ledamöter. Hur kan han, som kritiserat hur synen på litteratur och läsning har präglat läsfrämjande åtgärder, nu vara en del av det som utgör samhällets spjutspets i det läsfrämjande arbetet?
– Ja, detta är onekligen lite intressant! Utnämningen till ledamot i läsrådet åtföljdes inte av en motivering. Det är uppenbart att man eftersträvat en bredd i gruppen, med representanter från olika håll: skola, bibliotek, forskare, aktiva läsfrämjare och författare. Om jag ska gissa tror jag att just det faktum att jag skrivit kritiskt om litteraturundervisning och läsfrämjande, var en av anledningarna till att jag blev invald.
Vad är bra läsfrämjande verksamhet, enligt dig?
– Pluralism, passion, fantasi, lek, allvar, kvalitet, tradition, innovation. Men jag skriver inte ut recept. Jag har inte svaren eller lösningarna på alla frågor. Det skulle aldrig falla mig in att tala om för bibliotekarier hur de ska sköta sitt jobb.

Text: Soledad Cartagena
Publicerades först i Biblioteksbladet nummer 3, 2022, Läsnumret.