Den fråga som alla som inte var där förstås ställer sig är: Hur klarade vårt grannland Finland sitt IFLA-arrangemang i...

Den fråga som alla som inte var där förstås ställer sig är: Hur klarade vårt grannland Finland sitt IFLA-arrangemang i jämförelse med Sverige/Göteborg som ju som bekant stod som arrangör 2010?Jo då, riktigt bra. Åtminstone så mycket jag kunde överblicka de få dagar jag var där. Allt sådant som är viktigt när man anländer till en världskongress – denna gång belägen i Helsingfors kongress- och mässcentrum i Böle en bit utanför centrum – fungerade bra. Hyfsat ordning och reda på logistiken, rikligt med vänliga och hjälpsamma volontärer ivriga att hjälpa till – en rynka i pannan räckte och vips fanns en hjälpande själ till hands. Incheckning via självhjälpsautomater, därtill försedda med utposterad personal, gick snabbt och smidigt. Den obligatoriska kassen var denna gång en IFLA/finsk-blå ryggsäck och det bästa som fanns i den var ett kort med vilket man kunde färdas på alla tänkbara kommunala transportmedel under hela konferensveckan.

Öppningsceremonien, som i Göteborg 2010 var en efter IFLA-mått mätt förhållandevis kort och effektiv sak med endast tre talare, var i Helsingfors lite mer som det brukar vara med en ganska gedigen talarlista och där samtliga hade mycket att säga.

Helsingfors biblioteksdirektör Maija Berndtson hälsade varmt välkommen till ”tomteland”. Det måste ha varit speciellt glädjande att just i detta sammanhang kunna meddela att det finska utrikesdepartementet anslagit statliga medel till den Finska biblioteksföreningen för projekt 2012-2014 i utvecklingsländer. Närmare bestämt handlar det om utvecklingsprojekt i Namibia och Tanzania där man ska stödja bibliotek och arkiv på ett sätt som syftar till ökad informationskompetens på gräsrotsnivå. Enligt Maija Berndtson – och det kan vara intressant att notera (avundsjukt) ur ett svenskt perspektiv –har staten, dvs både Utrikesdepartementet och Undervisningsministeriet ofta uppmuntrat och stött erfarenhetsutbyte mellan den finska biblioteksvärlden och den internationella.

Hälsade välkommen gjorde också stadens borgmästare (”en stad som vill vara framgångsrik måste genomsyras av kultur”), IFLAs president Ingrid Parent (som bland annat talade om vikten av att stödja och bevara ursprungsbefolkningarnas kulturarv), IFLAs nästa president Sinikka Sipilä samt via länk representanter från Undervisningsministeriet (varav ett statsråd märkvärdigt nog valde att tala till den internationella församlingen på…finska). Divertissemang av hög klass av den finske jazzmusikern Iiro Rantala (som bl a är pianist och kompositör i gruppen Trio Töykäet). Att vi befann oss i Finland blev vi påminda om redan inledningsvis när Karoliina Kantelinen hälsade välkommen med jojk och traditionell sång från västra Karelen.

Öppningsceremoniens Keynote speaker var den ”finska tandläkaren”. Men Helena Ranta, professor vid Helsingfors universitet är inte vilken tandläkare som helst. Hon är rättsmedicinsk tandläkare med engagemang i och erfarenheter från flera rättsmedicinska undersökningar i spåren av internationella konflikter. Mest känd har hon kanske blivit genom sitt arbete i Kosovo under 1990-talet. Hon är även ryktbar genom sitt intresse för kulturarv världen över samt för sin förmåga att förmedla betydelsen av kultur och kulturella uttryck, särskilt under extrema omständigheter.

Hennes allvarstyngda anförande där hon citerade ymnigt ur världslitteraturen, var en skakande exempelkatalog över hur förstörelsen av kulturarv i olika konflikter världen över är att betrakta som en annan sida av folkmord. Även utplåningen av det kollektiva minnet manifesterat i ett lands konst- och kulturskatter är en form av etnisk rensning. 

Så citerade hon Francois Bugnion, bl a verksam i Internationella kommittén för Röda Korset (ICRC):

”När man med avsikt förstör monument, kyrkor och konstverk är det ett bevis på en utveckling mot det totala kriget.
Det utgör ibland folkmordets andra sida.”