Vi vet men gör ingenting

För en tid sedan hade en av kvällstidningarna en riktigt underbar slå-in-öppna-dörrar-löpsedel: Agnetha Fältskog om sin svåra tid: ’Det var...

För en tid sedan hade en av kvällstidningarna en riktigt underbar slå-in-öppna-dörrar-löpsedel:

Agnetha Fältskog om sin svåra tid:
’Det var jobbigt’

Efter ett par månader där det har diskuterats näthat, virtuella övergrepp, debattnivåer hit och dit känns det tryggt att gammelmedias löpsedelsmaskineri fungerar med pålitlig fantasilöshet, gränsande till komik. Pålitlig men mindre rolig är dock den folkbiblioteksstatistik som nyligen publicerades. Pålitlig, inte bara för den cykliska regelbundenhet med vilken den blir påtaglig i sinnevärlden utan även till sitt förutsägbara innehåll: Filialerna blir färre liksom de integrerade skolbiblioteken och besöken minskar. Jag hade lika gärna kunnat återpublicera någon text från förra året i ämnet, eller året dessförinnan.

Det enda som då möjligen skulle avvika är e-boksutlåningen, som i årets statistik uppvisar en imponerande ökning med hela 89 procent mellan 2011 och 2012. Men då ska man komma ihåg att den utlåningen kravlar sig upp från en så låg nivå att det inte ens förmår hyfsa siffrorna beträffande den totala utlåningen: e-bokslånen är fortfarande en förhållandevis liten del av den totala bokutlåningen, bara 2 procent. Och antagligen ökade e-boksutlåningen från sin mikronominella nivå även mellan 2010 och 2011…

Också årets statistik har drag av att slå in öppna dörrar: lägger man ner bibliotek får man färre besökare. Håhåjaja, kunde man inte ha räknat ut det innan? som en klok person sammanfattade det hela på Twitter. Säkert hade man kunnat göra det, frågan är bara om det hade ändrat något. När nästa års statistik publiceras kommer vi sitta där igen och konstatera: färre filialer, färre besök och färre utlån – och oja oss över att trendkurvorna alltjämt pekar nedåt.

År 2040 kommer jag flanera med rullatorn och berätta för ungdomen om hur det var på den tiden när det lite  varstans fanns bibliotek som var gratis och tillgängliga för alla. Men gud, kommer de säga, det där låter ju som en jättebra idé, varför tog man bort dem…?

Tyvärr kommer man nog också att få svara på betydligt mer trängande frågor av lite annan dignitet som varför man inte gjorde något radikalt åt den globala uppvärmningen när man nu visste…

Allt mer forskning pekar på att inför stora och svåra problem som vi äger kunskap om och återkommande också informeras om, som till exempel klimatförändringar, har vi en tendens att reagera med att göra…just det, ingenting. Vi hoppas att det löser sig av sig självt. Kanske för att vi är en del av problemet och lösningen. Kanske för att mer information inte nödvändigtvis leder till handling.

Förändringar som är svåra att upptäcka för blotta ögat hänvisar oss till forskarnas eller experternas analyser och statistiska modeller för vad som sker. Men staplar, diagram och siffror sätter inte igång några varningssignaler i våra hjärnor, triggar inga starka känsloreaktioner. Dessutom har vi svårt för att uppfatta gradvisa förändringar eftersom vi vänjer oss. Och nu vill jag slå in en öppen dörr genom att mena att det är lättare att vända den negativa bibliotekstrenden än den globala uppvärmningen.

Utan andra jämförelser, men alternativen är lika krassa vare sig det handlar om klimat eller bibliotek: Vår passivitet kommer obarmhärtigt leda till att det förr eller senare löser sig av sig självt. Det är jobbigt.