Ukrainas kamp för att avsluta en destruktiv relation

Pozhaluysta!” (ungefär tack snälla), säger jag helt naivt – och gör omedelbart bort mig. Protesten kommer på volley: ”It’s russian!” Så först av allt: orden är viktiga. Hur de stavas, på vilket språk de uttalas. För det här är inte bara ett krig om territorier, råvaror och politiska system. Det är lika mycket ett krig om språk, kultur och identitet. Och förstås om historien. Stadens namn stavas alltså Kyiv. Inte Kiev. Och landet heter Ukraina, som betyder gränsområde eller landet mitt emellan.
Här på denna svarta, bördiga, blodiga jord har imperier trängt sig fram, härskat, drabbat samman, fallit sönder och lämnat spår efter sig: det bysantinska, det mongoliska, det polsk-litauiska, det osmanska, det ryska, det sovjetiska. I dag får Ukraina kämpa mot ryska imperieåterställare för att bevara sin egen identitet och för rätten att tala sitt eget språk.
Att Ukrainas huvudstad heter Kiev hade länge varit självklart. Men Kiev är ryska, imperiets språk. På ukrainska heter och stavas staden Kyiv (Київ). Som nästan allting annat i Ukraina har namn på platser, gator och människor förryskats under århundraden av rysk imperialism.

Efter självständigheten 1991 fick Ukraina arbeta hårt för att tvätta bort bilden av landet som enbart en rysk provins och för att omvärlden skulle välja de egna namnformerna. Först efter det ryska anfallet på östra Ukraina och annekteringen av Krym 2014 började ansträngningarna bära frukt. Den som fortsätter att skriva ”Kiev” 2025 avslöjar sig antingen som okunnig, ointresserad – eller som en rysk papegoja.
Att namnfrågan har fått en sådan tyngd är grundat i den djupa konflikt om kultur och historia som hela tiden ligger strax under ytan i rapporteringen om den ryska invasionen av Ukraina. Putins centrala motiv för sitt anfallskrig, gärna upprepat av hans megafoner i väst,
är ju att det inte existerar någon egen ukrainsk historia, språk och kultur, och aldrig har gjort så. Ukraina är ett hittepå-land, en konstgjord statsbildning styrd av nazister, som inte för­tjänar att vara en självständig stat och därför borde bli en del av Ryssland.
Ukraina, säger ukrainarna, är alldeles självklart en egen nation och en egen kultur, kusin med den ryska, men med genuina och unika drag och framför allt med en lång historia som på många sätt skiljer sig från den ryska. Därför står kulturarvet fram som synliga, konkreta bevis på Ukrainas rätt att existera som egen erkänd nation. Och därför blir arkiv, bibliotek och museer självklara måltavlor för den ryska aggressionen. Men allting började egentligen för mer än tusen år sedan.

Koncentrationslägret i Yahidne

Det krasar av murbruk och krossad betong under skorna. Jag tar mig mycket försiktigt upp för den nedsotade, halvt raserade trappan till andra våningen på kulturcentret i Ivanivka, en liten landsbygdskommun strax söder om storstaden Tjernihiv i norra Ukraina. Sedan blir det tvärstopp. Jag kommer inte längre. Ovanför trappan gapar ett tomrum. Huset, som bland annat inrymde kommunens bibliotek, är totalförstört av en rysk granatattack. Det som nu återstår av den en gång imponerande byggnaden är bara ett utblåst skal, en svartbränd ruin där ogräset växer fritt. Inte ens aska finns kvar av biblioteket.

Ivanivka ligger på huvudvägen E95 från Tjernihiv till Kyiv och blev en given måltavla när ryska stridsvagnar rullade in norrifrån den 24 februari 2022. Området var sedan ockuperat i nästan en månad. Under den tiden sköts 39 invånare ihjäl och många torterades av den ryska militären. Våren 2025 kantas motor­vägen fortfarande av raserade byggnader. Landskapets enorma platthet gör sikten lång.
Det är en gråvädersdag med regn i luften.
Vi fortsätter ett par kilometer söderut till byn Yahidne som blev allra värst utsatt under ockupationen. Byns kulturhus träffades först av en rysk missil. Nyss hittades två odetonerade stridsvagnsminor alldeles intill en lekplats på området. Men det är framför allt Yahidnes skolhus som har blivit en viktig symbol för ryska krigsförbrytelser, vid sidan av namn som Irpin och Bucha. Ryssarna förvandlade byskolan till ett sorts koncentrationsläger och använde invånarna som mänskliga sköldar.

Här hölls hela lokalbefolkningen, 368 personer och 69 av dem barn eller spädbarn, inlåsta i en trång källare under nästan en månad utan avlopp, lyse eller ventilation och med mycket lite vatten och mat. Många tvingades sova sittande. Under den tiden dog elva personer av kvävning och sju avrättades, bland dem journalisten Roman Nezhyborets som arbetade för den lokala tv-kanalen Dytynets. Ryssarna tillät inte att de döda begravdes, så liken fick staplas i skolans pannrum.
”Det är bara en by, men den återspeglar kärnan i Putins världsbild, hans verkliga mål”, deklarerade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj efter befrielsen av Yahidne i slutet av mars 2022. Då hade de ryska trupperna förstört och plundrat allt som gick att plundra i byn innan de gav sig av.

Här hölls hela lokalbefolkningen, 368 personer och 69 av dem barn eller spädbarn, inlåsta i en trång källare under nästan en månad.

Mycket av bebyggelsen har redan hunnit byggas upp igen när vi kommer till Yahidne. Det är svårt att fatta vad som faktiskt hände här för bara tre år sedan. Två kvinnor på gatan vill inte gärna prata om källaren. Men minnena dör inte. Ett omfattande arbete har pågått med att dokumentera de övergrepp som människorna utsattes för.
Sedan dess har 15 ryska soldater kunnat identifieras och dömas för krigsbrott i sin från­varo, Yahidnes historia har publicerats på omslaget till Time magazine under rubriken Captive for 25 nights och en dörr från källaren under skolan med dagboksanteckningar om alla 28 dagarna i fångenskap har visats på en utställning i New York som exempel på ryska krigsförbrytelser.
Ändå är Yahidne bara ett av många bevis för att ett av den ryska invasionens huvudmål har varit att förinta allt ukrainskt. Det som pågick och fortfarande pågår kan kallas för ett kulturellt folkmord på det ukrainska kulturarvet genom avsiktlig förstörelse, systematisk plundring och organiserade stölder. Ryska robotar och drönare träffar till exempel inte blint. De verkar ha en egendomlig förmåga att pricka just de byggnader som har extra stor betydelse för den ukrainska kulturen.

Bomber och granater har redan utplånat oersättliga delar av det rika ukrainska kulturarvet. Enligt Unesco hade minst 485 kulturarv skadats eller förstörts fram till mitten av februari i år. Det mest kända fallet är kanske den ukrainska säkerhetstjänstens arkiv i Charkiv som brändes ner av de ryska angriparna redan under krigets första vecka. Arkivet stod öppet för forskning och innehöll framför allt en omfattande dokumentation om den sovjetiska regimens förtryck av ukrainare före självständigheten 1991.
Mediesajten Kyiv Independent har också avslöjat att det var den ryska säkerhetstjänsten FSB som stod bakom en storskalig plundring av två ledande museer i Cherson hösten 2022. När den ryska armén drog sig tillbaka under den ukrainska motoffensiven rövade den med sig över 33 000 konstverk och historiska konstföremål, bland annat skytiskt, gotiskt och sarmatiskt guld. Denna gigantiska konststöld räknas som den största i Europa sedan andra världskriget.
Det är långtifrån första gången som storryska självhärskare vill förstöra eller förtrycka den ukrainska kulturen. Ukrainska tänkare och författare, musiker, konstnärer och forskare har under de senaste trehundra åren utsatts för tsarryska och senare sovjetkommunistiska försök att förneka, assimilera eller eliminera deras kultur, inklusive förbud att använda själva språket. En hel litterär, konstnärlig och akademisk generation mördades till exempel av NKVD, sovjetregimens säkerhetstjänst, under Stalin­terrorns värsta år i slutet på 1930-talet – den generation som i Ukraina kallas för den avrättade renässansen.

Samma typ av barbarisk repression upprepas i dag, inte minst i de ockuperade områdena i öster. ”Jag vet att de vill att vi, ukrainska författare, ska försvinna . . . de riktar sig mot den ukrainska kulturen.” Så twittrade författaren Viktoria Amelina efter de stora ryska robot­attackerna mot centrala Kyiv den 10 oktober 2022, som förstörde eller skadade en lång rad historiska byggnader och kulturarvs­institutioner. En kryssningsrobot missade Vernadsky-biblioteket, ett av Ukrainas nationalbibliotek, med bara 50 meter. Tak och fönster skadades men personalen överlevde.
Efter invasionen började Amelina dokumentera ryska krigsbrott tillsammans med människorättsgruppen Truth Hounds. Under efterforskningar i den nyss befriade Izium­regionen i september 2022 hittade hon författarkollegan Volodymyr Vakulenkos efterlämnade krigsdagbok nedgrävd bredvid ett körsbärsträd på hans bakgård. Vakulenko hade förts bort och mördats av de ryska ockupanterna, troligen bara för att han skrev barnböcker på ukrainska. Hans kropp återfanns senare i en massgrav tillsammans med drygt 400 andra. Han hade skjutits med två skott i huvudet.

Det som pågick och fortfarande pågår kan kallas för ett kulturellt folkmord på det ukrainska kulturarvet.

Den 30 juni 2023 avled Viktoria Amelina själv. Hon hade fått livs­hotande skador tre dagar tidigare vid en rysk robotattack mot Kramatorsk, medan hon åt middag på en pizza­restaurang tillsammans med en journalistdelegation från Latinamerika. Tolv andra människor dödades också i den attacken. För ett par månader sedan gavs hennes sista ofullbordade bok, Se kvinnorna se kriget: dagbok om krig och rättvisa, ut postumt. Den innehåller vittnesmål om elva vanliga kvinnors motstånd mot kriget: en soldat, en människorättsaktivist, en bibliotekarie, etc.
När vi svänger ut på motorvägen igen stannar vi till vid det ensamma minnesmärket över en soldat som stupade just här den 3 mars 2022, dagen då Yahidne ockuperades. Han hette Andriy Katkov, kom från staden Perejaslav strax söder om Kyiv och skulle ha fyllt 50 i sommar. Han sköts till döds av ryska trupper mitt under den desperata evakueringen av barn från byn.
På en bild ser han ut som en helt vanlig medel­ålders pappa, make, arbetskamrat. Bildtexten säger: ”Hjältar föds inte, hjältar dör.” Senare ska vi möta alltför många liknande minnesmärken.

Jaroslavs försvunna benknotor

Jag står framför Jaroslav den vises välbevarade, vita marmorsarkofag. Det har blivit vår, solen silar in genom smala fönster och lyser upp i dunklet. Vi befinner oss i den magnifika Sofiakatedralen mitt i Kyiv, en enorm gräddtårta med guldtopping. Men Jaroslavs sarkofag är tom och hans benknotor mystiskt försvunna sedan länge. Ingen tycks veta var de finns i dag. Kvarlevorna skickades till Moskva 1939, ”för forskning”. Kanske förstördes de, kanske gömdes de undan före den tyska invasionen 1941, kanske stals de – eller också smugglades de till USA där många andra religiösa artefakter hamnade för att undkomma kommunisterna.
Sofiakatedralen, i dag ett av Ukrainas sju världsarv, går tillbaka till början av 1000-talet. Här begravdes storfurstarna av Kyivriket, Kyivrus eller bara Rus, den första stora östslaviska statsbildningen som enligt legenden grundades av vikingahövdingen eller varjagen Oleg från Novgorod. Det är i detta Kyivrus som Frans G. Bengtsson låter Röde Orm mellanlanda på sin färd i österled för att bärga bulgarguldet.
Kyivrus upplevde sin guldålder under storfursten Jaroslav den vise på 1000-talet då Kyiv blev Östeuropas främsta politiska, kultur­ella och religiösa centrum.

Historien om Kyivrus innehåller den djupa bakgrunden till dagens krig. I den fantasifulla ryska föreställningsvärlden är Moskva den direkta arvtagaren till Kyivrus. Kyiv är helt enkelt Rysslands historiska vagga, och något Ryssland kan inte existera utan makten över Ukraina. De två rikena – och folken – är egentligen ett, men ska givetvis styras från Moskva. I Putins och många andra ryssars världsbild finns det inte plats för något oberoende Ukraina, något ukrainskt folk eller någon egen ukrainsk kultur.
Alla håller förstås inte med om den förvridna historieskrivningen. Namnen ”Rus” och ”Ryssland” är stulna från oss, hävdar många i Ukraina. Det var Peter den store som bestämde att storfurstendömet Moskva skulle döpas om till tsardömet Ryssland, som sedan blev det Ryska imperiet. Tsaren utnämnde sig själv till kejsare, och samtidigt förvandlades moskoviterna till ryssar. Ukrainarna fick bli lillryssar, en andra klassens undersåtar, snäppet bakom storryssarna i Moskva. Och så har det fortsatt fram till 1991. ”Vi var alltid lite sämre och underordnade”, säger författaren Andrej Kurkov när vi dricker kaffe hemma i hans kök i Kyiv.

Hjältar föds inte, hjältar dör.

Texten på en av minnesbilderna över stupade i kriget.

Idén bakom namnbytet var att länka ihop det växande moskovitiska imperiet med det historiska Kyivrus och den gamla huvudstaden Kyiv som Moskva hade erövrat 1709. I klassisk imperialistisk stil ville Peter och hans efterföljare Katarina den stora samla ”hela Rus” och alla östslaviska folkstammar under dubbelörnen, kejsarmaktens symbol. I själva verkat var det en medveten historieförfalskning där två nationers separata förflutna bakades ihop och Ukraina berövades sin självständighet och sin egen historia.
Besattheten av den allra äldsta historien och av att vara ättlingar till Kyivrus är också grunden till århundraden av förtryck och förföljelser av ukrainsk kultur, traditioner och språk, och av alla som på något sätt har vågat sätta Moskvas historieskrivning i fråga. Alldeles nyligen uttalade sig Vladislav Surkov, som har varit en av Putins närmaste rådgivare, om att Ukraina är en påhittad stat ”som måste krossas och delas upp i sina beståndsdelar”. I de ockuperade delarna har ukrainsk litteratur redan förstörts i stor skala.

Goodbye Lenin

Lenin finns ingenstans. Taras Shevchenko finns överallt. Gator och universitet är döpta efter honom, han står som staty i många ukrainska städer, han syns på gatu­skyltar och han har fått egen nationalpark efter självständigheten. Ukrainas national­skald, född som livegen, har – postumt – be­segrat Sovjet­unionens skapare, född i en förmögen adels­familj. Det går att hitta lager av ironi i det förhållandet.
Medan Ukraina var en del av Sovjet 1922–1991 förblev landet ganska anonymt för omvärlden. Sovjetunionen dominerades av Ryssland och alla sovjetmedborgare kallades slentrianmässigt för ”ryssar”. Efter Sovjetunionens upplösning har Ukraina successivt vänt sig västerut, mot Europa, och mejslat ut sin egen kulturella och politiska identitet. Lenin, hammaren & skäran och andra symboler för sovjetmakten försvann ganska snabbt. Shevchenko lyftes fram ur historiens skuggor och blev den nya nationens främsta symbolgestalt.

Taras Shevchenko (1814–1861) var en renässansmänniska: poet, författare, målare, etnograf, politisk förgrunds­figur. Han betraktas som grundare av den ukrainska litteraturen, och även av det moderna ukrainska språket. År 1844 skrev han dikten Dröm som handlar om den ryska överklassens förtryck av ukrainarna. För det fick han plikta med tio års förvisning till Ural och Kazakhstan. Exilen ruinerade hans hälsa. Långt efter sin förtidiga död får han nu revansch.
1 320 statyer av Lenin har plockats ner i Ukraina. Vissa kördes bort till en sorts elefantkyrkogård, andra stöptes om – till exempel en Leninstaty i Odesa som har förvandlats till Darth Vader. En annan storrysk förtryckare som Ukraina haft ett gott öga till, Peter den store, har också detroniserats. Andrej Kurkov berättar om statyernas öden och använder begreppet ”avkolonisering”. ”Ryska är min kolonisatörs språk”, säger han. Ukraina som en rysk koloni alltså, som nu bokstavligen monterar ner det koloniala arvet, återupptäcker sin egen historia och framför allt sitt språk.

Men ingen regel utan undantag, upptäcker vi förvånat under resan i norra Ukraina. Fort­farande stöter vi på dessa heroiska segermonument med triumferande soldater från andra världskriget, bevarade sovjetiska stridsvagnar av den klassiska modellen T-34 eller gamla artilleri­pjäser monterade på höga socklar i nästan varje by och mindre stad. Hur hänger det ihop med moderna ukrainska projekt som avkolonisering och avrussifiering?
Svaret är att soldaterna räknas som sovjetiska, inte ryska, och att de kämpade som jämlikar under krigets hårdaste strider som utkämpades just här i Ukraina. Mer än fem miljoner ukrainare dog, och de flesta av Ukrainas 1,5 miljoner judar mördades av nazisterna. ”Soldatmonumenten representerar inte Moskva, utan våra offer”, förklarar Andrej Kurkov för oss. Den rollen hade Lenin aldrig kunnat göra anspråk på.
Många ukrainare får något svart i ögonen när vi närmar oss ämnet ryssar eller Ryssland. Det brutala kriget och alla imperialistiska försök genom historien att inte bara tvinga på dem en politik de inte vill ha utan också en kultur och ett språk som de en gång tagit avstånd ifrån har skapat ett hårt, oförsonligt hat mot allt ryskt. Aldrig mer under det oket!
Tatiana Snier, bibliotekarie i staden Bakhmach nära ryska gränsen i norr, berättar hur hon och hennes kollegor tog hand om två sårade ryska soldater och såg till att de kom till sjukhus under krigets första dagar. ”Det gjorde vi då, men det skulle vi inte göra nu”, säger hon sammanbitet. Bakhmach har varit utsatt för rysk drönarterror. Det hindrar inte att människor fortfarande kan känna stolthet över att en gång ha kämpat till­sammans mot Nazityskland.

Böcker, böcker, böcker

”Avnazifiering” är egentligen Kremls kodord för ”avukrainifiering”. Putin vill inte bara kontrollera ukrainskt territorium och luftrum, utan radera ut ukrainsk kultur och identitet, och tvinga på ukrainarna det ryska språket, komplett med en manipulerad, chauvinistisk, militariserad version av rysk kultur, historia och världsbild.Men trots alla förstörda bibliotek tyder det mesta på att dessa medvetna attacker hittills har haft en rakt motsatt effekt.
Efter Majdan-revolutionen, eller Euromajdan, som avsatte den pro-ryska Janukovytjregimen 2013 – det ukrainare kallar värdighetsrevolutionen – och framför allt efter den ryska ockupationen av Krym våren 2014 har den ukrainska identiteten stärkts. Kulturlivet blomstrar nu mitt i ett full­skaligt krig, samtidigt som längtan till en ny framtid – ofta stavad Europa – är stark. EU-flaggan vajar redan utanför många offentliga byggnader, som en förhoppning som väntar på att infrias.
Lenin ville en gång utplåna alla gamla kulturella identiteter inom sin sovjetstat och skapa en ny artificiell människa, en Homo Sovieticus, som förstås skulle tala ryska. Spoiler: det lyckades dåligt. Nya dikter, romaner, berättelser, teaterpjäser, essäer med mera skrivs på ukrainska och ryskspråkig litteratur fasas ut, placeras under biblioteksdisken eller destrueras. Ukrainas kulturella, politiska och fysiska överlevnad som nation tycks gå hand i hand.

Läsningen och intresset för litteratur har ökat markant sedan 2022. Och litteraturen hittar nya vägar. Tidigare brukade ny engelsk litteratur först översättas till ryska, sedan från ryska till ukrainska. I dag översätts den direkt till ukrainska utan den ryska omvägen. Storryska litteratörer, i synnerhet Pusjkin som tydligt visade sitt förakt för ukrainare och beskrev 1700-talets ukrainska frihetskämpe Ivan Mazepa som en lögnaktig förrädare, har istället fått flytta ner i källaren.
Alla föds inte till ukrainare. Många blir det också genom ett aktivt val. De flesta som vi träffar har haft ryska som förstaspråk eller tvingats lära sig ryska i skolan, men en gång bestämt sig för att enbart tala ukrainska. Att identifiera sig som ukrainare och känna lojalitet mot Ukraina som stat kan alltså vara ett livsval, snarare än en medfödd etnicitet. Det kan också innebära ett val av demokrati före despoti, och av Europa framför Ryssland.
Oleksandr Moskalyuk, vår chaufför, tolk och ovärderliga fixare, berättar att han inte har talat ryska på flera år: ”Det är omöjligt mitt i ett krig. De flesta försöker prata ukrainska på offentliga platser, men glömmer av sig ibland och byter språk medan de talar.”

Ondskans imperium går i repris

På den ryska invasionens andra dag erbjöd sig USA att evakuera president Volodymyr Zelenskyj från Kyiv. Hans svar har blivit legendariskt: ”Striden är här. Jag behöver ammunition, inte lift.” Sedan publicerade Zelenskyj en video där han och hans närmaste medarbetare promenerar runt i Kyiv i gröna militärkläder för att motbevisa alla rykten om flykt. ”Våra trupper är här, medborgare är här. Vi är alla här och skyddar vårt lands oberoende. Och det kommer att fortsätta att vara på det här sättet”, meddelande han omvärlden. Med det satte Zelenskyj tonen för det ukrainska motståndet.
I historiska sammanhang finns en vanlig uppfattning som går ut på att det framför allt är den ekonomiska basen som driver utvecklingen framåt. Vad som sker där ovanför i överbyggnaden, idéernas domäner där de stora tankarna och tänkarna frodas, är bara en bieffekt av hur produktionen organiseras. Det enda som egentligen räknas är den materiella världen. Kriget i Ukraina har satt den föreställningen på svåra prov.
Vad hade hänt om Zelenskyj i stället tackat ja till det amerikanska erbjudandet? Skulle Ukraina fortfarande existera som en självständig nation om han hade kastat in handduken och flytt fältet? Ibland har de enskilda aktörerna en avgörande betydelse. Och hur ska vi förstå Putins våta dröm om att krossa Ukraina och återskapa det förlorade imperiet? Med tanke på Rysslands enorma militära förluster och sargade ekonomi är den svår att förklara enbart utifrån materialistiska utgångspunkter.

Våra trupper är här, medborgare är här. Vi är alla här och skyddar vårt lands oberoende. Och det kommer att fortsätta att vara på det här sättet.

Volodymyr Zelenskyj, februari 2022

Kultur och identitet spelar roll, för både Ryssland och Ukraina. Det fruktansvärda, utdragna kriget handlar ju inte bara om materiella ting som stridsvagnar, pansarskott och granater, eller om de stora nationernas självpåtagna rätt att dominera över mindre. Det är också i väldigt hög grad ett krig med både minnet och historien som utpekade måltavlor. Kulturell utplåning är helt uppenbart en central strategi i Rysslands aggressions- och vålds­kampanj.
Från sin exil i Berlin jämförde den rysk-­judiska poeten och författaren Maria Stepanova redan på krigets tredje vecka Ukraina med en arena för den uråldriga kampen mellan gott och ont [min översättning]: ”Ondskan är ett gammaldags begrepp. Efterkrigsdecennierna har lärt oss att se saker automatiskt ur vår motståndares perspektiv för att skapa förståelse, kompromisser och dialog. Men ibland finns det ingen att prata med – i stället för en samtalspartner finns det bara ogenomträngligt mörker, och det insisterar på sitt eget resultat till varje pris.”