Agent i det digitalas tjänst

Tidigare forskningschefen på Kungliga biblioteket har ­blivit medieforskare i Umeå. Där har han startat skivbolag, byggt ”botar” och funderar samtidigt...

Tidigare forskningschefen på Kungliga biblioteket har ­blivit medieforskare i Umeå. Där har han startat skivbolag, byggt ”botar” och funderar samtidigt på om inte universitetsbiblioteket lika gärna kan vara en sajt. För är det verkligen så stor skillnad mellan Spotify och KB?

Pelle Snickars har en tendens att bli nyhetsstoff. Den statliga medieutredaren, Anette Novak, har just kastat ut en av hans artiklar ur sin forskningsantologi. Skälet är att han sedan september ingår i lobby-gruppen public -service-kommissionen, en kommission som tillsatts av några av landets största privata medieaktörer för att bland annat ta fram förslag som ska göra public service-före-tagens verksamhet mindre marknadsstörande.

”Det blev nödvändigt att markera en gräns”, sade medieutredaren Anette Novak, ”för att forskningsantologin inte framöver helt eller delvis ska uppfattas som en partsinlaga.”

Pelle Snickars slog tillbaka med en debattartikel i DN där han anklagade Novak för censur.

– Jag blev faktiskt riktigt arg, säger Pelle Snickars och ser lite uppiggad ut vid tanken. -Artikeln till utredningen handlar inte om public service och den skrevs innan jag blev involverad i kommissionen. Normalt sett ska det väldigt mycket till innan man refuserar någon i den akademiska världen. Då ska det vara bedrövligt dåligt.

Han har förstått att deltagandet i kommissionen kan ses som kontroversiellt. Men som fri forskare ser han en poäng i att vara med där det formas tankar om vad som är idén med Public Service. I arbetet med den nya boken Massmedieproblem. Mediestudiets formering har han sett hur medieforskningen, som under tidigare decennier varit viktig för mediernas utveckling, idag kommit att betraktas som alltmer oangelägen av både politiker och aktörer.

Pelle Snickars har synpunkter på public service-företagens organisation, liksom på uppfostrarrollen som han visserligen tycker har varit viktig, men som han ser förlorad i och med playtjänsterna. Han tycker också idealet att nå hela befolkningen tömts på innehåll ”när de nu håller på att skaffa sig Netflix eller fler sportkanaler.”

– Det är lite minerad mark. Jag har hamnat i mycket diskussioner om att kommissionen är inriktad på att begränsa public service, men det är inte jag intresserad av.

Men det står ju i riktlinjerna?

– Ja, fast det är inte riktigt formulerat så till gruppen. Man får tänka fritt. Vilka idéer bör till exempel ligga till grund för public service i ett globalt medielandskap präglat av överflöd?

Texten som bråket uppstod kring handlar inte om public service utan om personifierad data och informationskonsumism. Om hur personliga data skapas och används av företag och myndigheter. Om konsekvenserna av att vi varje minut tillsammans gillar drygt fyra miljoner inlägg på Facebook, skickar nästan 350 000 tweets, strömmar runt 80 000 timmar video och så vidare. Om hur det blir när alla medier är dataströmmar. Frågor som berörs i flera av Pelle Snickars forskningsprojekt.

På sätt och vis är hans forskning en vidareutveckling av det han tidigare gjort som  forskningschef på KB och Statens arkiv för ljud och bild i form av tillgängliggörande av digitalt material. På Umeås HUMlab står den digitala humanioran i centrum. Här jobbar programmerare och kulturvetare sida vid sida. Man har också en anställd konstnärlig ledare.

Ett av Pelle Snickars projekt bygger direkt på KB:s digitalisering av tidningslägg.

– När du kan arbeta med tidningarna som stora textmängder kan du ställa nya frågor. Vad vi tittar på nu är hur olika medieteknologier har omskrivits. Vi kan plocka fram alla artiklar om daguerrotypier, ett slags tidiga fotografier, och titta på hur de språkliggörs och beskrivs. Vi tittar inte bara på enskilda artiklar utan behandlar också materialet som en enda stor textmassa. Det kallas för distansläsning eller topic modelling.

Topic modelling är en av metoderna som används i digital humaniora. Med den kan man se hur mönster återkommer i textdatabaserna, till exempel vilka ord som förekommer i samband med varandra och hur de kombineras.

– Det är ganska lång uppförsbacke, för datan måste tvättas och fixas. Det är nämligen svårt att göra såna här inläsningar; OCR-läsaren klarar bara nästan av det, och det blir små felstavningar. Ordet och förekommer som oeh 115 175 gånger, som cch 49 192 gånger och lite förbryllande som just ocr 117 gånger.

Presentationen av sitt arbete med telegrafi har han och hans kollega Johan Jarlbrink därför döpt till Felegrafen.

Ett annat av Pelle Snickars projekt har Spotify som sitt studieobjekt. Som gammal bibliotekarie ser han den strömmande musiktjänsten som ett musikbibliotek.

– Min utgångspunkt var frågor om hur den här typen av tjänster påverkar och sätter press på kulturarvsaktörerna. Men projektet har alltmer kommit att handla om hur man gör för att komma in i de digitala systemen. Det är ju lite konstigt att forskare frågar folk via enkäter om hur mycket de lyssnar på Spotify och ger svarsalternativ som ”lite, mycket eller mittemellan”. Spotify vet ju det på sekunden. Och de vet exakt vad besökarna lyssnar på också. Men den där datan är svår att komma åt.

Tidigt i somras väckte Snickars debatt med en artikel som hävdade att både medieforskning och mediepolitik saknade digitala perspektiv, att den verkade komma ”från 1985” och att all relevant medieforskning måste befinna sig i mediet. Fem andra professorer anlade moteld och anklagade Snickars för att vara okunnig. De ansåg inte heller att medieforskningen behövde vare sig lägga grunden för mediepolitiken eller stödja aktörerna.

– Ja, det har varit lite såna utspel på sistone. Det bästa sättet att förstå såna här saker är förstås ett slags metodologisk kombination. Man gör både den äldre typen av undersökningar med intervjuer och enkäter och så använder man nya digitala metoder. Problemet är att vi har ett underskott av digitala metoder. Det var därför jag gasade på.

En av de nya metoder som Pelle Snickars laborerar med i forskningsprojektet om Spotify är att bli en del av det de studerar. HUMlab har startat skivbolag och ger nu ut låtar av till exempel artisten Fru Kost.

– En av mina doktorander, Maria Eriksson har spelat in när hon plockar av sin frukost, sen har hon lagt på lite kling klong. På så sätt får vi tillgång till information om våra egna ”låtar” som vi annars inte hade haft tillgång till.

Pelle Snickars och hans kolleger programmerar också små botar som gör saker i Spotifys system.

– Och det visar sig ganska enkelt att manipulera systemet att till exempel automatiskt spela 30 sekunder av Abbas Dancing Queen om och om igen. Om man spelar en låt i 30 sekunder blir den registrerad som en spelning och det utgår royalty.

De har inte kommit överens med Spotify om att få använda systemen så här. Pelle Snickars ser att det finns etiska problem, men anser att de är försumbara då inkomstnivåerna ligger kring 2 öre. Värre var i så fall funkbandet Vulfpeck, tillägger han, som spelade in albumet Sleepify för att finansiera en turné. Inspelad tystnad om 31-32 sekunder per ”låt” som de bad sina fans att sätta på repeat under nätterna.

Ser du saker som biblioteken kan lära sig av Spotify?

– Om man vill sticka ut hakan kan man ställa sig frågan varför man ska ge en massa pengar till KB för att förteckna och samla in musik när den här tjänsten finns. Varför integrerar man inte Spotify istället? Sveriges Radio har integrerat Spotify med sina spellistor. Man kan tänka sig att Svensk biblioteksförening gör ett avtal där landets alla bibliotek får fri tillgång. Det vore lysande.

– Det låter radikalt, men givet att det är så trögt att bygga upp gränssnitt borde man använda de som finns. Men det finns ett oerhört motstånd mot det. De flesta anser att det här måste vi sköta själva. Principiellt håller jag med. Men om man nu inte kan det?

Som styrelseledamot i Umeå universitetsbibliotek har Pelle Snickars fortfarande insyn i sin gamla värld.

– Men det har allt mindre att göra med en klassisk biblioteksverksamhet. Jag tror det kommer att bli svårt för Erik Fichtelius att göra en nationell biblioteksstrategi, att få ihop det här och kunna betrakta de olika biblioteksslagen som en sektor. Forskare och studenter inom naturvetenskapliga ämnen är främst intresserade av att det finns licenser till deras tidskrifter. De är mindre intresserade av biblioteket som en fysisk plats. Tendensen är solklar.

Pelle Snickars ger inte mycket för tankar om att studenterna flyttar in när böckerna flyttar ut. Om biblioteket bara ska vara en plats så är det inte längre unikt.

– I vårt humanisthus har de byggt ett vardagsrum med sittplatser. Det är superpopulärt. Miljön ska vara lite tyst, det ska inte vara alltför kallt och dragigt, det ska finnas internet – och det finns det i princip var som helst.

Så om man tänker som du kunde universitetsbiblioteket lika gärna vara en sajt?

– Nej, det säger jag inte direkt. Men man måste ställa de provocerande frågorna för att komma framåt. Jag tror att man skulle behöva fundera mycket mer på hur man flyttar ut tanke-gångarna så att sajten och gränssnittet är biblioteket. Lägga mycket mer kraft på att göra det sökbart, fronta böcker, göra det mer grafiskt. Universitetsbibliotekens artikelkataloger är fruktansvärt tråkiga.

Där kan de ju också lära sig av Spotify?

– Ja, det handlar om att programmera gränssnitt till gigantiska databaser. Skillnaderna mellan Netflix, Spotify och ett universitetsbibliotek är inte så stora.

Text: Annika Persson